”… men jag slog bort dem.”

Hur ska jag skriva utan att det blir som dubbelmoral? Låt oss starta med hur det känns när det väl känns om det jag tänkte skriva om. Nu komplicerar vi det inte så, utan jag gå rak på sak hur mina tankar gick igår.

På avdelningen, att ha haft extravak, sedan extra tillsyn sedan därefter ingen tillsyn alls.
– Igår märkte jag det, de flesta patienter kanske känner som att någon inte tittar till en, att de är otroligt ensamma.

3jjjjulllii

Fortsätt läs”… men jag slog bort dem.”

Courage

Jag har alltid haft väldigt svårt att stå upp för mig själv, att stå för vad jag tycker och tänker och min självkänsla är så låg så jag vet inte var jag ska börja. Jag har alltid tvekat när någon sagt emot mig fast jag vet att jag har rätt men vågar ändå inte stå upp för det.

Häromdagen åkte en personal med mig och jag slog in en adress på google maps men jag blev så osäker om jag slatt in rätt adress. Kollade flera gånger på vägbeskrivningen men såg sedan att det var rätt ändå. Men jag vågade inte tro på mig ens då, varför skulle gps:en lura mig varje gång? Jag vågar inte lita på mig själv. Förstår ni? Känner du igen dig?

Jag vågar inte vara var ”svag” utan tror att människor kommer utnyttja mig då. Med ”svag” menar jag att gråta, erkänna att någonting är svårt eller att jag behöver hjälp. Jag har personligen blivit utnyttjad i sådana situationer och människor dragit nytta av min så kallade svaghet. Men svaghet, jag skulle aldrig kalla någon annan det men mig själv, ja vad ska jag skriva.

Fortsätt läsCourage

Första delen av skräcknovellen ”Kulvertmannen”

Kulvertmannen del 1


DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

  • Kulvertmannen, sade jag och himlade med ögonen. Tror du på sådant?
  • Ja, eller jag vet inte, Linda men lite läskigt är det allt, sade hon och tog ett glas vatten och satte sig mittemot mig. Hon tog några klunkar innan hon fortsatte. Jag tror på det tillräckligt för att inte jobba här på natten iallafall…

Jag suckade och kände att hon bara ville skrämmas när jag väl valt ett nattpass.

  • Fan vilket bra stöd du är, Elisabeth, muttrade jag surt.
  • Men lägg av nu, du är ju så jävla tråkig av dig, sade hon samtidigt som hon tog väskan och begav sig hemåt.

Orden fastnade i mig. Tråkig? Är jag verkligen det? Jag drog en djup suck när Jacob kom in i fikarummet och gav mig en donuts och log.

Fortsätt läsFörsta delen av skräcknovellen ”Kulvertmannen”

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Fortsätt läs”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Hoppa till verktygsfältet