Nu är snart (äntligen) 2020 över!

Året 2020 har varit ett känslosamt år på många sätt, kanske att coronan varit i det stora i medier, hur valet i USA påverkar nuvarande president, hur jag aktivt har tagit avstånd från sociala medier till att jag har funnit ett år mer i hopp men ändå en form av ängslan. Hur skulle du summera ditt år? Mer plus än minus? Berätta!

Vad innebar lycka för dig 2020?
Att få vakna varje dag hemma med min djur, har inneburit lycka för mig, deras kärlek får mig mållös och de får mig att orka lite till när jag känner att jag tappar greppet. Sen är det en stor lättnad att jag kunde operera bort överskottshud i tidig höstas samt alla promenader i skogen samt kantarellmackorna av skogens guld.

Vilka är de mest tokiga bilderna 2020?
Bilder som är tagna till min bror och hans fru om de vill ha dessa blommor men nästan så att katten medräknades, haha. Eller som när Puzzel lägger sin leksak i matskålen, kanske ett önskemål på vad som ska serveras? Ja, när vattenskålen inte duger och tar mattes vattenglas istället, då fröken är nöjdare än nöjd.

Sedan kanske vi ska följa Mollys vikttips att ställa sig på halva vågen eller Puzzels ide att enbart vara halva på bilden, kan tyckas smart eller inte. Oavsett vad så är både Molly och Puzzel verkligen mina allt.

Vad hände med kreativiteten 2020?
Dockskåpsrenoveringar, smycken, sy kudde av en gammal jacka eller varför inte färga barbiedockans hår? Håret färgades med enbart en överdrags penna lila/grön/rosa.

Eller så kan man göra ett tråkigt vitt fat till mer utsmyckat med snäckor eller annat sådant man har hemma. Jag fick en gammal tapet av min mamma och klädde dockskåpets utsida med denna.

Vad åt du bland annat 2020?
Grönsaker, älskar bland annat selleri och broccoli samt morötter, dock är inte allt överlycklig på maten ibland men måste ju äta som alla ni andra. Men klart att kaffe ska synas på denna kategori!

Några beskrivande bilder av dina dagar av 2020?
Coronan tror jag hamnas i alla våra listor, i somras bodde vi vid sjön de tre varmaste veckorna samt promenaderna som jag tar med Puzzel men även ensam. En vardag när Molly testar tyngden på taket bland annat. Hon tycker nog mest att hon hjälper till, det råder olika meningar om detta dock.

Bussresorna till Falköping har fortlöpt men dock i December valde jag att ha videosamtal/telefonsamtal då jag anser att på grund av pandemin präglas för mycket. Det är tråkigt, jag älskar ju att åka buss i normala fall. Puzzel och jag har varit och hämtat ut många paket detta år, min egna lilla Postnord, haha!

Detta hände förra lördagen (:

Det har nästan gått en vecka sedan min mamma och min bror hjälpte mig upp med min nya soffa upp på tredje våningen. Och det  är jag otroligt tacksam för, jag hade aldrig klarat det med tanke på min fibromyalgi och de slet verkligen, så tack! Bäddade in min bror och han låg där ett tag så helt obekväm kan den inte ha varit för honom.


Anledningen till att jag köpte en bollfåtölj, en så kallad ångestlindrig fåtölj. Den funkar att med tyngd med bollar som sluter om en och lugnar en. Det funkar för mig och här på avdelningen så har det en sådan, trots att den kostade runt 15.000 kronor så var det en väl investering för mig. Jag har faktiskt ett kedjetäcke (det låter ju hemskt men det är såklart inte det) Den är som ett täcke fast med tyngd av kedjor i själv täcket. Den sluter om en väl och min är på tio kilo. Lägger en länk här till det då det kan vara bra att veta, tanke på att det är ångestlindrande, ger trygghet och personer med autism/adhd brukar det vara bra men det finns olika tyngder samt att du kan låna kedjetäcket från arbetsterapeuten inom psykiatrin. Dock kan väntetiden variera och har man otur så kan den bli lång men det är värt det enligt mig. Länken till hjälpmedel (obs inget samarbete).


Jag avslutade permissionen genom att äta sushi hemma hos min bror och fru, samt mamma var där också. Emiko var väldigt snäll och gav mig en kräm som funkar bra min hud. Tusen tack!

Och självklart blev det selfies med hunden. Vad händer för dig i helgen?
20181103_095536

 

Novell: I slaktarens makt

Denna novell är blodig, innehåller otäcka scener samt känsliga personer varnas. Nu är det upp till dig att fortsätta läsa eller inte.

Del ett:

  • Gå inte in! skrek Annika och slog med sina sönderklösta armar samt sina blodiga händer på rutan. Spring! skrek hon så högt i panik medan tårarna forsade ner men det var meningslöst, dem varken såg eller hörde henne. De två kvinnorna nedanför tog precis sina första steg in i byggnaden medan Annikas liv släcktes.

Jag fnissade till när Fanny fastnade med sin gula stickade koftan i dörren. Hon svor och när hon väl insåg att dörren hade gått i baklås så slet hon av koftan.

  • Den får helt enkelt hänga kvar där i dörren, svor Fanny tyst men jag hörde henne väl. Vad är det som är så roligt?
  • Du är så söt när du blir arg, svarade jag men tystnade direkt när jag hörde ett duns från våningen ovanför. Vad fan vad det där?
  • Är vi inte själva här? svarade Fanny nervöst och tittade oroväckande på mig och en klump i magen ökade hennes ångest då hon inte sagt sanningen till mig.
  • Men snälla du, byggnaden har stått tomt i över åtta år det är klart att vi… sade jag och tystnade. Det kanske spökar? sade jag allvarligt.

När jag tittade mig omkring så såg jag att vi var i ett trapphus och det luktade förfärligt.

  • Vi borde inte vara här, sa Fanny och tog mod till sig. Jag har ångrat mig, viskade hon.
  • Men har du redan… suckade jag.

Jag vände mig om mot Fanny som samtidigt vände sig om och skrek. En meter bakom henne var dörren och det fanns inte ett enda spår efter den gula stickade tröjan.

  • Fanny, sade jag osäkert när vi båda tystnade. Har du lyckats att få loss tröjan? sade jag darrande. Jag visste svaret men ville inte höra det. För inte hade hon kunna göra det utan att jag märkt det samt skräcken i hennes ögon övertygade mig.
  • “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans” citerade Fanny paralyserad.
  • Fanny… vad snackar du om?
  • I skolan.. På historialektionen… sade hon och jag sparkade till henne på smalbenet för hon skulle vakna. Utan en min så började hon berätta att hon tog med mig hit för att göra en research om byggnaden men på vägen så hade hon fått reda på att det är ett tomt övergivet mentalsjukhus.
  • Varför blev det övergivet? frågade jag och visste inte vad jag skulle tro.
  • Slaktarens man, mumlade hon. En man slaktade alla som vistades i sjukhuset då.
  • Är det sant? sa jag skrämt.
  • Jag svor rätt bra när jag fastnade med tröjan i dörren och nu är den borta, förlåt! Hon började gråta och slängde sig i min famn.

Jag strök min hand över hennes huvud och viskade att om det är sant så är det många år sedan. Hon drog sig tillbaka och torkade av tårarna. Jag lät henne ta blocket och en penna ur min väska och hon stängde bestämt med dragkedjan så den ryckte till i mig.

  • Dunsen har en naturlig förklaring, menade hon. Jag skrämmer bara upp mig sade hon och satte på sig sin pannlampa. Det är bara typiskt att det är mörkt och klassiskt att man ska bli rädd på sådana här ställen.

Jag tog på min motvilligt och kände mig lurad. Inte sade Fanny att det skulle vara ett sådant ställe. Men Fanny brukade bryta sig in i övergivna lokaler men aldrig platser som det här. Jag följde bara med då jag inte hade något att göra direkt ikväll. Och vara med Fanny brukade vara intressant men när jag såg henne gråta så.. hon har aldrig reagerat så innan. Tankarna snurrade om den gula koftan men jag avbröts när hissen längst bort tändes och stelnade till. Nu kände jag mig rädd på riktigt.

  • Fanny? sade jag utan att få något svar. Jag tittade mig om och insåg att hon var utom synhåll. För fan Fanny! Ropade jag och kände mig fånig som låter mig luras av hennes spel. Det är inte kul, och om målet är att skrämmas så lyckas du. Ja du har vunnit!

Min ord ekade i korridoren medan jag sakta gick mot hissen. Det måste vara ett trick, tänkte jag. Men ändå släpptes inte min magkänsla om att jag inte borde gå in. Korridoren var inte mer än 50 meter ungefär men sträckan kändes så lång. Jag gick långsamt fram och släckte pannlampan för att spara batteriet. Ljuset från den lilla hissen som knappt var en kvadratmeter så stannade jag en meter ifrån. När jag tog mod till mig och samma ögonblick som jag kikade in genom det lilla smutsiga fönstret så föll en blodig kropp ner från hisstaket i en snara. Jag for baklänges. Skrek till Fanny att om det här var ett sätt att skrämma mig så är vi inte vänner mera. Jag sprang till dörren men fick inte upp den. Jag skrek och sparkade på dörren.

Jag upptäckte att mina händer var blodiga, inte för att jag var skadad utan på fönstret stod det, skrivet i blod. Det jag kunde tyda så var det exakt samma citat som Fanny hade sagt för en liten stund sedan. “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”. Jag började gråta. Fanny kunde omöjligt tagit tröjan utan att jag hade märkt det och nu var hon borta. Hon har ju förlorat en ägodel och… jag vände mig om.

  • Det får inte vara Fanny, mumlade tyst när jag gick mot hissen. Skakande och med en enorm ångest så kom jag närmare hissen. Mina ben ville inte men jag visste att jag var tvungen. Hissen var fortfarande tänd och jag måste se vad eller vem som hängde där inne. Det hade börjat rinna blod ur hissdörren och när jag tittade in genom fönstret bröt jag ihop och hamnade på golvet. Mina rosa jeans färgades röda vid knäna. Det var Fannys blod. Jag satt som förstenad och insåg att jag måste hitta en annan väg ut. För oavsett vem som dödat och flått min bästa vän så var mördaren och jag i samma byggnad.

Fortsättning följer…
Novellen är skriven av Suzanne Philipsen 2018-10-26

Idag blir ankungarna två veckor :D

Släpper en bildbomb denna söndag i äran åt ankungarna som jag har fullt i två hela veckor nu. Så kul att se dem och alla 13 ankungar är kvar. Det är en ankmamma och fem hannar som jag har sett varit där samtidigt. Det är så lurvigt söta.

 De är verkligen otroligt vackra och de har hjälpt mamman att ha koll på alla ungar och samlat ihop dem då och då men i fredags kväll slog de slint i två av hannarna. En av hanarna flög sig på en av ankungarna och mamman flög fram direkt och skulle försvara sin unge men blev istället själv angripen och han högg henne i nacken plus att det kom en hanne till. Det var inget roligt, men det slutade iallafall ”bra” trots att jag ett tag trodde att de skulle dränka henne. Ibland är naturens lagar lite väl hårda. Ingen verkar kommit till skada då jag var där igår (lördag) igen.
 De är väldigt tama vilket såklart är på både gott och ont men igår (lördag) åt de ur min hand men jag märkte att mamma blev lite orolig så jag slängde brödbitarna istället och hon lugnade sig direkt. Denna ankmamma är verkligen så cool och fantastisk! Och ankungarna är ju så söta så jag vill bara lyfta upp och kela men det får jag göra i tanken.
Mamman tog en flygtur för att kolla läget.

 De växer så det knakar men det är två som fortfarande är väldigt små men de andra har blivit stora under de här två veckorna. Ska bli kul att följa dem!

Healthy and Free

Healthy an free, som min blogg strävar efter: Ett friskare liv. Jag kan berätta för att jag även har en Facebooksida, just för bloggen. Där lägger jag ut videoklipp på till exempel min hund eller de söta ankungarna jag är och tittar på varje dag. Du kan kommentera och dela dina åsikter om bloggen eller bara lämna något spår eller inget alls. Alla är välkomna men samma sak gäller där som här i kommentarerna, respekt och vårdat språk. Länken till Facebooksidan finns till vänster men lägger även ut den här: HealthyandFree.




Sveriges Nationaldag

Idag är det Sveriges nationaldag, flaggorna är uppe och på lunchbrickan fanns det med en morotskaka med flagga på. Tagit en förmiddagspromenad och fotograferade lite.. nja, jag firar inte det direkt. Men ut och fotografera gjorde jag iallafall, det är svalare idag (tack och lov) för värmen är välkommen men jag behöver komma ikapp med vätska och vila, min fibromyalgi lider jag av mycket nu och all stress gör det inte bättre.
 Jag är inte överförtjust i myror och försökt zooma in så mycket som möjligt för att… de bits ju! Men är faktiskt nöjd vad jag lyckades med, håller på att utveckla mig, så jag tycker att det är roligt att jag ser mina framsteg som positiva.
 Denna stackaren kunde inte flyga och hoppade runt haltande och gömde sig lite men verkade inte så väldigt rädd för mig ändå. 
 Denna bild blev så bra! Humlan ville vara lite still innan den bestämde sig för att cirkulera runt mig, haha! Jag stack iväg då den inte verkade gilla mig eller att bli fotograferad.
 —
 Denna insekt fascinerade mig. Den var ungefär lika stor som en mygga men har ingen aning vad den heter. Vet du?
 De små krypen ser verkligen läskiga ut när man ser dem så nära. Jag hoppar ju högt bara de kryper på mig men egentligen är de väl räddare för mig, men åh!