I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.

"kommer jag vara så stark så jag orkar"

På något sätt ska det bli vi två igen. Jag lovar det, jag vet inte när eller hur men en dag kommer jag vara så stark så jag orkar leva och kan ta hand om mig själv och mina djur. På något sätt ska vi leva ett långt och lyckligt liv men först ska jag bara överleva, och just nu är det säkrast där jag är. Men min bästa vän, du skänker mig all den kärlek jag behöver.. Du, jag och Molly kommer att flytta hem igen. – Hur tufft det än kommer bli.
 De tätare besöken med Puzzel har varit guld värda, tyvärr har mamma börjat jobba men jag njuter av alla stunder jag får med honom. 
På mindre än ett år har jag har jag nästan dött två gånger, och fäller en tår när jag tänker på hur mörkt allt blir ibland. Hur jag glömmer bort livskvalitén och jag orkar inte
igenom en ångestattack utan hjälp av personalen men när jag träffar dig, Puzzel. Jag glömmer för en stund det hemska. Du påminner om hur lyckliga vi va och hur lyckliga vi kan bli. Du är kärleken själv och jag kämpar varje måltid för våran skull. Jag vill inget hellre att bo tillsammans med dig och Molly. Just därför måste jag vara kvar här.

… som bröt ner mig får se!

Det var verkligen en vecka sedan jag publicerade ett blogginlägg offentligt. Och det tar emot nu att skriva men det brukar göra saker och ting tydligare. Det har varit tufft och jag känner en oroskänsla i magen nästan hela tiden, jag kan släppa den lite under fotograferingen eller promenader. Men klumpen gör att allt tar emot. Sängen känns så mycket bättre – Men så kan jag inte leva.

Jag tror att rädslan talar. Min ångest, för jag vet vad jag måste göra. Jag måste äta men jag önskade att jag kunde förvandla det till att jag vill äta.

”Jag måste städa för att få plats här” – ”Jag vill städa för att få plats här”
”Jag måste diska för att ha ett fint hem” – ”Jag vill diska för att ha ett fint hem”

”Ordet måste är starkt förknippat med något negativt, något man inte kan välja bort utan är tvingad att göra även om det innebär att man måste göra det mot sin vilja” – Charlotta Rexmark 

Om vi skriver såhär.
”Idag måste jag gå till affären för att ha mat på bordet, sedan borde jag diska all disk för att det ska se fint ut. Jag måste även vädra för att få in syre och borde egentligen duscha.”

Omvandlar till det här:
”Idag vill jag till affären eftersom maten i kylskåpet är slut. När jag ätit så diskar jag upp så det ser fräschare ut och samtidigt vore det skönt att vädra. Sen går jag in i duschen för att jag vill”

Jag tror ni förstår vart jag vill komma, till ett mindre måste och borde. Att ersätta med ”måste” med vill och ”borde” med ska. Orden lättar min ångest redan, väldigt galet men sant.

Även om min ångest ligger kvar och maler, för jag är fortfarande inne på ”att jag måste äta”. Men en dag, ska de jävlarna som bröt ner mig får se. Att jag kan och jag vill. 

Inget ska bli ett måste med bloggen, därför blev den liggande. Om jag ”missar” månadens tre bilder, gör inget. Min validerande riktning är sådan att det ska läggas upp månadsvis men det är inget krav eller ett mål för bloggen. Bloggen finns, era bloggar finns – Det ska vara kul att blogga och inga satans krav som tynger ner mig och inte dig heller.

Månadens tre bilder och känslostorm

Jag vet inte varför jag känner sådan ångest, det kändes nästan som ett tvång idag att lägga upp ”månadens tre bilder” men jag tittade dem på och valde ut dem ändå. För jag vet att jag mår bra av strukturer och fyrkantighet, jag har vissa datum som jag publiceras vissa datum och oftast är de färdiga innan men på något sätt är det en tyngd i mitt bröst och jag mår inte bra. Det blir sådana hopplöshetskänslor, som gör att jag bara vill gråta och det gör jag. Mina flashback är tillbaka och mardrömmarna som är PTSD-relaterad kommer varje natt efter en incident på avdelningen. Jag hade varit fri från det ett tag men på grund av (…) så blev det såhär. Jag är arg på hen med all rätt men vad hjälper det mig? Men nu till månadens tre bilder:

Jag fixade ett minneskort till min systemkamera, det är ett utmärkt tillfälle för mig att fly från verkligheten ett tag iallafall och denna fantastiska bild (enligt min mening) är så vacker, det är första gången jag fångade en fjäril på bild och ja, lite stolt är jag.

Och även fåglar är det första bilden som jag är stolt över och fångade denna vackra duva. Jag är otroligt glad att jag utvecklas i mitt fotograferande och att trots allt kan känna mig nöjd tanke på hur mitt liv ser ut.

Inte världens bästa kvalitet, även om Samsung har bra kameror i mobilen men bilden skriker kärlek! För jag älskar verkligen min lilla Puzzel och försöker göra allt för att vi kan vara tillsammans igen. Jag saknar honom, jag saknar honom så det gör ont. Ja, jag känner mig så känsloladdad just nu.

Mössebergs utomhusgym och mys med vovven (:

Idag var jag med min mamma och givetvis Puzzel uppe på Mösseberg. Blev helt förvånad när jag såg att de hade ett utegym. Har du någonsin sett det? Jag satte mamma som modell och testade maskinerna och det var inte fel på dem. Helt otroligt!

Finns till och med motionsspår med träningsredskap här uppe och på vintern är det skidor som gäller. Idag har jag fått en helt annan syn på Falköping. Även om jag inte vill bo där så är Mösseberg helt fantastiskt! Så vackert med gymmet vid vattnet och ååh, jag älskar det.

Känner att bilderna inte lever upp till den kvaliteten jag brukar ha just nu (nu får jag fixa ett minneskort till systemkameran!) Men kärleken mellan mig och Puzzel är så sann, vi gungade lite hop och han var bara glad att vara med mig. Det var en härlig förmiddag idag. Jag känner mig starkare idag och får saker att längta till. Låt mig få njuta om bara några få sekunder av välbehag nu.

Smile and let everyone know that today, you´re are a lot stronger than you were yesterday.

Midsommarafton

Idag är det tydligen Midsommarafton, ingen större deal för mig direkt. Maten har varit lättare idag men jag mår inte bra. Jag känner en betungande känsla i mig. Jag är orolig och ledsen, kanske det beror på alla förändringar och så men jag orkar inte känna såhär. Jag känner mig så vilsen och vissen, hur ska jag kunna få ett fungerande liv igen? Jag vet inte, jag vet bara att jag vill men förstår inte hur jag ska orka.

Även om regnet fallit nästan hela dagen så lyckades jag gå ut till ankdammen och även fota dessa blommor. Ljuset föll fint och solen tittade fram lite även om det bara var för någon halvtimme men det var uppfriskande och en sväng till affären blev det.
 —

Det känns som om jag varit rätt negativ det sista och inte direkt funnit kraft. Kanske är jag bara allmänt låg, vädret påverkar, kanske fibromyalgin eller kanske en förbannad kombination av psykisk ohälsa. Oavsett vad det är, oavsett vad som plågar mig, maten eller vadsomhelst så hoppas jag att det blir lättare för jag måste finna orken igen innan den hamnar för långt bort.

Skuggans Pris

Känner mig trött nu.. känner mig otroligt överkörd. Och ännu en gång blir det förändringar i mitt liv. Psykiatrin stänger min avdelning idag och jag ska med de få som är kvar flytta ner en våning. Jag har redan haft en panikångest idag och jag hatar verkligen förändringar. Viss en del personal har jag redan träffat men att få ett nytt rum, ny avdelning och nya patienter att träffa. Ibland önskade jag att inte aspergern satt så starkt i mig. Även om det är högfungerande autism och ingen som jag möter märker något, förutom jag i mitt huvud.

Så denna dagen blir tuff men det ordnar sig nog men oron finns hela tiden där. Usch, jag känner mig patetisk som blir såhär men jag är ju den jag är och ju mer jag dömer mig, desto värre blir det. Så, på något sätt får jag försöka vara snäll emot mig.

"Ett stormigt jag"

Känslan som kommer; ”Jag vill hem men kommer jag orka leva?

Just nu känns allt som ett bakslag, har mått så dåligt de senaste tre dagarna och ångesten bara anfaller mig och gråter, ja, jag gråter så mycket och skakar. Jag får panik över att jag inte orkar mera men samtidigt så vill jag bara vara hemma med djuren i soffan och må bra. Jag saknar Molly något extremt då jag inte träffat henne sen strax innan jul.

Puzzel träffar jag eftersom omständigheterna är annorlunda där. Jag får åka hem på permission och jag träffar Puzzel även varje helg men jag saknar att få sova med honom, att vakna upp och bli slickad i hela ansiktet. Jag älskar verkligen de båda men hur ska jag klara av att leva när min självdestruktivitet är så stor? Jag är så impulsiv av mig och… jag har alltid någon med mig och det gör ju mig också tokig.

Imorgon ska jag ha ett större möte om hur vi ska fortsätta, allvarligt jag är så rädd för tänka om jag inte klarar av det här? Tänk om jag på något sätt ändå försvinner? Jag tror inte att jag vill det men jag kan inte heller hejda mig när impulserna kommer. Livet är verkligen problematiskt. Suck!


Ingenting varar förevigt

Vänner. Undrar vad det betydde för dig, det begreppet? Vi var blev bästa vänner när jag arbetstränade hos dig, och även när hunddagiset lades ner så fanns vi där för varandra. Jag hjälpte dig med utställningar, väntade sent på att du skulle komma hem så jag kunde åka hem i sommarens mörker på cykel, eftersom du inte ville lämna din ena hund ensam.

Vet du hur många gånger jag har fått höra ”hon utnyttjar ju dig” och jag har försvarat dig, fast jag varken behövde eller du visste. Jag ville inte bli utnyttjad men en del av mig undrade om att det hade rätt men jag slog alltid bort tanken. Inte skulle du göra så mot mig? För du har blivit illa behandlad så du vill ju inte utsätta någon annan för samma sak?

Men vänner ses, vänner finns till hands och vänner bryr sig. Du hade under vår vänskapsperiod (cirka fyra år) varit inne hos mig i mitt hem max två gånger. Visst kom du med färskfoder men du stannade bara kortare stunder och jag, visste inte längre vart vi stod. 

Sista året, sågs vi inte, jag ringde, sms:ade och försökte dyka upp hos dig ibland. Men om jag ringde, så ringde du tillbaka en vecka sedan. Vi träffades inte på ett år, jag frågade bara mer sällan för jag visste att det inte skulle bli av… och ont gjorde det när du visade allt roligt du gjorde med dina nya vänner du fick via utställningar på facebook. Jag krossades om och om igen men tillslut, kanske inte riktigt ett år än men runt förra sommaren tog jag bort dig som vän på facebook. Jag vet inte vad jag hade hoppas på men du hörde aldrig av dig. Jag har fortfarande inte hört ett ljud, ärligt talat jag kanske gjorde dig en tjänst? Jag orkade inte se på facebook att du hade tid till dina nya vänner och jag satt hemma och någonstans hoppades, så… jag var tvungen att rädda mig själv.
Jag kommer alltid se dig som min före detta bästa vän. Det du har gjort för mig under de åren vi umgicks och drog mig upp ur skiten. Det kan jag inte tacka dig nog för, du lärde mig mycket och fick mig inse att är bra på saker och hunddagiset stärkte mig enormt. Men jag kan inte heller glömma hur illa du gjorde mig på slutet av våran relation. Så jag är, om du läser det här, jag är glad att jag tog bort dig från facebook för hur mycket du än hjälpte mig upp ur skiten. Kanske var det medvetet eller omedvetet från din sida så drog du ner mig, men jag gjorde det du lärt mig. Gå ifrån dem som tar din energi. Så tack, jag klarar av att lämna något som skadar mig.