När jag var elva år, alltså gick i femman så var det första gången jag kände att jag inte kunde lita på vuxna. Med åren fick jag erfara det av myndigheter, skolor och andra vuxna i min närhet. Jag kände att alla talade över mitt huvud, bestämde anledningen till varför jag mådde dåligt samt fick de mig att känna mig oduglig och jobbig. Jag var ett problembarn men jag skulle idag säga att jag var ett barn med problem.
Oavsett vad de såg så fanns ”ett problem” men de gjorde utredningar på mig inom psykiatrin, slussas runt mig i familjehem, institutioner och behandlingshem men ingenting hjälpte i längden. De vuxna lyckades få mig att känna mig jobbig, till besvär, hopplöst fall och jag bytte skola en gång mer för lärarnas skull än min men jag kom bara in i samma destruktiva situationer någonstans. Vad är det för fel på henne? Vad ska vi göra med henne? Det funkar ju inte, vi får sjukskriva henne och hon får vara hemma.
Fortsätt läsDet går inte förlåta men han är inte värd min tid heller…