Kulvertmannen del 1
DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.
- Kulvertmannen, sade jag och himlade med ögonen. Tror du på sådant?
- Ja, eller jag vet inte, Linda men lite läskigt är det allt, sade hon och tog ett glas vatten och satte sig mittemot mig. Hon tog några klunkar innan hon fortsatte. Jag tror på det tillräckligt för att inte jobba här på natten iallafall…
Jag suckade och kände att hon bara ville skrämmas när jag väl valt ett nattpass.
- Fan vilket bra stöd du är, Elisabeth, muttrade jag surt.
- Men lägg av nu, du är ju så jävla tråkig av dig, sade hon samtidigt som hon tog väskan och begav sig hemåt.
Orden fastnade i mig. Tråkig? Är jag verkligen det? Jag drog en djup suck när Jacob kom in i fikarummet och gav mig en donuts och log.
- Är jag tråkig? sade jag oväntat men allvarligt. Han skrattade till och satte nästan i halsen.
- Inte du då, Linda. Du är realistisk när det kommer till saker som till exempel kulvertmannen, sade han och blinkade med ena ögat mot mig och jag tog den andre donutsen och bestämt åt jag upp den.
Vad Jacob tyckte om kulvertmannen eller om han visste var historien kom ifrån slogs jag av en tanke, men bestämde mig att gå och kolla till de fem patienterna. De låg och sov så rundan tog mindre än tio minuter.
- Ingen kulvertman i deras sinne iallafall,tänkte jag och var lite irriterad på mig själv att jag inte kunde släppa den där fåniga saken.
Detta var mitt första nattpass på sjukhuset och jag var inte van vid det tysta, mörka samt lite tråkiga stämning när inte patienterna var vakna. Även om de mådde dåligt så var de sällskap och någon att ta hand om även om de flesta inte sade något. Jag gick in i personalrummet igen och såg att Jacob satt och pillade på sin mobil i soffan mot väggen. Jag harklade mig och tog mod till mig.
- Jag vet inte men vet du vad man har fått kulvertmannen ifrån? sade jag samtidigt som jag hällde upp en kopp te och satte mig bredvid honom i soffan. Utan att tittat på honom så hörde jag att han drog på mungiporna.
- Människor, alltså… det är som viskleken. Det börjar med dum och slutar med makabert typ, sa han och slutade titta ner i mobilen. Han satte sig med ansiktet mot mitt och sade till mig att han tyckte att min nyfikenhet på kulvertmannen gjorde mig extra söt.
Jag kände mig obekväm och ställde tekoppen på bordet. När jag försökte resa mig upp tog han tag om min handled så jag automatiskt satte mig ner.
- Släpp mig, sa jag chockat men bestämt.
- En kyss är lösenordet, sade han och böjde sig fram och försökte kyssa mig. Jag slingrade mig ur soffan och när han precis började tafsa på överdelen av min kropp kom jag loss.
- För fan, Jacob! svor jag. Vad fan tror du att du har rätt att göra?
Han suckade, lutade sig tillbaka och pillade på mobilen igen. Jag lämnade personalrummet och satte mig ute på avdelningen för att slippa vara i samma rum. Mina tankar fumlade runt och en tår föll ner när jag insåg vad som hade hänt. En del av mig ville ringa Tomas men Ella kanske hade somnat och jag ville inte väcka minstingen. Hon är så svår att få somna, speciellt på vinterhalvåret.
Ett skrik från femmans rum väckte upp mig från mina tankar. Jag reste mig upp och såg att femmans dörr öppnades fort men ingenting kom ut. Bara det hjärtskärande skriket ekade från femman. Jag gick med raska steg mot femman och blev förvånad när kvinnan i rummet stod upp och pekade mot dörren. Hon verkade helt paralyserad och det enda hon viskade mellan tänderna, så svagt som en vind. Jag vet inte om jag hörde rätt men orden kom osammanhängande.
- Inte.. död.. blod.. inte.. offer .. bara död, en del av mig tappade nästan hakan då Ingrid aldrig sagt ett ord innan men jag samlade mig fort då jag insåg att hon förmodligen drabbas av en psykos. Jag gick fram till henne och kände ett obehag men försökte hantera det professionellt. Jag pratade lugnande och fick henne i säng men hon verkade borta. Hon slöt ögonen och utan att jag visste det så var det sista gången som hon stängde dem frivilligt.
Jag gick till kontoret och sneglade in i personalrummet men Jacob var inte där, jag satte mig vid datorn och gjorde en anteckning om händelsen och om det upprepas bestämde jag mig att jag skulle ringa till jouren för hjälp med medicinering.
Jag for upp när jag hörde samma skrik igen och sprang ut från expeditionen och såg att dörren till femman ännu en gång stod öppen. Jag gick så fort jag kunde men synen, jag kunde inte titta. Jag blundade och tog handen framför munnen för att kväva ett skrik. Ingrid var inte där men det var så mycket blod.
Jag förstod inte hur hon kunde försvinna så fort och med allt detta blod, om det nu var hennes så kan hon inte leva mera. Jag hoppade till när jag hörde ett skrik till och sedan min och Jacobs incident från personalrummet. Jag slet upp madrassen och såg en bandspelaren. Förstenad tittade jag på den, kände mig gråtfärdig när jag stängde av den och såg den lilla lappen som var på klistrad. “Om du överlever denna lek, så får Ella leva och de två reglerna är att du inte får lämna byggnaden eller kontakta någon”
Jag kände mig kall, min älskade Ella. Vem var såhär hemsk, Jacob? Paniken steg, blodet i rummet fick mig att förstå att personen ifråga menade allvar men vad skulle jag göra?
