Jag måste få berätta…

Vill varna för ätstörningstankar och bitar av självdestruktivitet. Inga stora inslag men har du bekymmer och svårt att hantera så rekommenderar jag att du slutar läsa här. Men för att få er att förstå så var vissa detaljer nödvändiga. Nu är valet ditt.
Jag var den du oftast ringde först för att berätta saker, på ont och gott. Du fick mig att le efter varje regn och åskskur. Du stöttade mig och motiverade mig till att våga. Klart att jag ibland blev otroligt besviken på dig när du ifrågasatte min medicinering samtidigt när du påstod att mina diagnoser inte stämde, kunde jag nästintill känna mig kränkt men vi vandrade oss ur det. Det kom inte så mycket på tal längre och du var den jag kunde prata med om allt, om jag så ville.

Du fick mig att känna mig värd någonting när du frågade mig om råd om olika saker. Du fick mig att

känna tillit när du ringde mig först och främst. Även om det ibland var något lätt eller något otroligt svårt.
Jag önskar nu i efterhand att jag inte hade fått det samtalet om vad som hänt. Hade jag vetat hur de två kommande åren skulle bli, så vet jag inte om jag hade vågat vandra vid din sida så troget.

Den X jag kände var glad, brann för barnen som bodde hos henne och vi hade bra kontakt trots att jag hade flyttat ifrån er till min första lägenhet. Hon kunde bli småtokig på sin man.. du var alltid så ärlig, berättade om i princip allt. Fram till den dagen jag fick samtalet.

Jag minns inte hur du lät i telefonen direkt men månaderna efter var du helt förstörd. Jag vet att vi

gick många promenader ihop samt hunden min. Du hade på dig solglasögonen, även om det inte behövdes. Jag förstod varför och dina ögon var helt söndergråtna, du var förtvivlad för att din man blev falsk anklagad och de tre barnen som bodde hos er togs ifrån dig. Socialen tog flickorna ifrån er och placerade hem dem, trots de knappt fick besöka sina anhöriga i vanliga fall. Men socialen verkade glömt det, och hanterade denna situation under all kritik.

Du som aldrig ätit antidepressiva förut eller i form av sömntabletter fick under en senare tid, när du

insåg att du behövde dem, medicineras. Dina ögon var mer livlösa, hade svårt för våra skämt som du alltid skrattar åt, du slutade att fota upplevelser, du glömde saker och du sjönk längre ner in i din PTSD. Jag saknade dig djupt – Du var förändrad.

Samtidigt som jag var sjuk, som ingen annan visste vid det tillfället. Jag kämpade så för att orka för

dig och lyssnade på alla ord tills jag plötsligt kom på mig själv att jag inte mindes vad du hade sagt. Jag förstod inte eller ville inte förstå att jag hade näringsbrist. Medan jag sjönk in djupare in i ätstörningen och mer självdestruktivitet så fortsatte jag finnas där för dig, för mig betydde du så otroligt mycket för mig.

Som jag hade slitit för att få den kommentaren. Äta mindre, träna för mycket samt mycket laxering.
Men kommentaren kom. Glad som ett barn ska vara på julafton. Äntligen sade någon och såg att
jag hade gått ner i vikt. Jag trodde inte att jag kunde bli lyckligare då men att allt gick ner i mörkret
men jag förnekade det för mig själv.
På något sätt kom du på fötterna igen. Du och din man byggde ett hus i stan och efter lite mer än ett
år var två av tjejerna tillbaka och din man var helt frikänd. Jag gick in till stan och förbi när ni grejade
med husbygget. Det var ungefär en mil in till stan från där jag bodde. Jag gick ofta och cyklade och
handla i stan. Men en sak, som jag aldrig sade till dig, är att jag hatade ditt/ert nya hem. Jag hatade
att se utvecklingen av huset, var inte så intresserad av ritningar men spelade med för jag såg att du
började känna hopp igen. – Det var det viktigaste för mig. Att få se dig leva upp och fokusera på din
hälsa igen.
Du började må bättre och jag gick raka motsatsen till att må bra. Men kommentarer som att
“vad fin du blivit”, “det måste väl vara kul att köpa kläder på den vanliga avdelningen?”
eller som den bästa “du bör nog inte bli tunnare nu, jag vill ju ha kvar dig”. Du sade ofta till
mig “att du inte visste om du skulle v
ara glad eller ledsen, för nu när du kände till ätstörningen

så tyckte du att jag var fin nu, men du förstod att jag inte är sund”.
Jag minns inte exakt men jag vandrade många promenader till ert nya hem, eftersom huset blev
försenat så började ni med tomten istället. jag stannade ofta till men jag började gå andra rundor för
att jag hatade stället. Hur jag än försökte, kunde jag inte gilla dig. Inte efter hur din man behandlade
mig som överviktig. Du ville skiljas men drog tillbaka det, du stod knappt ut med honom ibland och
jag tål inte honom. – Är det så konstigt att jag inte ville komma dit?

Människor accepterade mig. Ifrågasatte inte vad jag åt inför människor och kanske till och med tyckte jag behövde äta lite till. Jag var något. Jag är fin. Jag kan äta saker utan att någon tittar snett.

Jag var duktig och en del människor slutade skämmas när de var med mig. Jag blev lättad men
samtidigt arg. Förbannad över att vara accepterad genom utseende. Jag var arg på din man, jag
tyckte inte om hans kroppsideal över hur man ska se ut längre. Jag blev rosenrasande ibland när jag
upptäckte att nu duger jag, det är inte personligheten i grunden utan utseendet.
Det gör mig än idag förbannad. Vi sågs mindre X, jag gick inte promenaderna till ert nya hus, delvis
ville jag inte och samtidigt var jag så utmattad. Du tjatade att jag skulle komma dit (att jag skulle vandra),
och ibland kunde du erbjuda skjuts men varje gång jag var där så ville jag bara hem till mig själv igen.

Jag ville inte se din man, jag ville inte ha med honom att göra efter eller under tiden som ni flyttade.
Han ringde min mamma och sade till henne att jag inte får ringa så mycket, att Kerstin inte orkade det.
Han klankade ner på mig och min mamma blev otroligt arg på honom och hon lyckades få sista
ordet. Mamma satte sig i bilen och körde till mig för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag fick
veta vad som sagts.

Det “komiska” i det hela, när X:s man ringde min mamma, så ringde X mig. och erbjöd sig att
hämta mig för jag mådde inte så bra, men jag sade nej så det blev inget med det. När mamma
berättade om samtalet med Anders så bröt jag ihop, varför sade inte Kerstin någonting? Jag grät,
jag var arg men mest var jag besviken. Varför sade hon inget? Frågan ekade i mig. Vi hördes av
kanske fyra gånger om dagen om minst två gånger om dagen innan hennes man ringde min mamma.
X sade att jag alltid fick ringa och sade aldrig ifrån, så jag blev paff.

Jag frågade X om hon kände till samtalet men hon förnekade det. Sen frågade jag om han hade
sagt till henne under gårdagen, när han svarade på hennes mobil, att jag inte mådde bra och att hon

skulle ringa mig så fort hon kunde. Men det hade han inte sagt. Det fick vara droppen!

Jag hatade det nya hemmet och jag vägrade se hennes man. Efter det samtalet till min mamma
kanske vi pratade två gånger i veckan och jag ringde aldrig.

Varje samtal var kort, hennes man kommer snart, hennes man är i trädgården och kommer han
in så lägger hon på. Blev hon rädd för honom eller hade han rätt? Att X inte orkade. Varför kunde
hon inte säga det direkt till mig då? Att höra från en tredje person blev så förvirrat och där satt jag
i min lägenhet och fick panikångest efter våra små, korta samtal. Vi gled isär, jag var några fåtal
gånger och hälsade på men jag vägrade träffa hennes man efter det han gjorde emot mig.

Tro mig, jag försökte verkligen att gilla det nya hemmet och kanske hade jag gjort det om inte han
fanns där. Men jag kunde inte, jag avskydde det. Det kändes som huset drev isär oss, jag kom inte
förbi längre, träffade henne sällan.

X frågade ofta om jag inte kunde komma förbi när jag ändå gick så långt men jag valde andra vägar,
tvångstankarna att ut och gå mitt i sommaren och natten gjorde att jag var ute redan klockan fyra på
morgonen. På ett sätt var det fantastiskt, jag fick vara med när Sverige vaknade. Bilarna som kom
rullande klockan sex på morgonen och sedan soluppgången tog jag alltid kort på, så vackert var det
men det värsta var, jag var så sjuk.



Tillslut orkade jag inte gå, jag undvek att träffa X och sade sanningen till min terapeut. Att jag inte åt,

att jag tvångsmässigt vägde mig flera gånger om dagen och promenaderna. Att jag ibland åt och
spydde eller laxerade. Att vissa dagar åt jag ingenting eller kanske bara en frukt. Jag tror inte att
någon förstod, speciellt inte X när hon tjatade om att vi skulle gå promenad ihop. Jag valde kortare
vägar med hunden och såg till att alltid göra något som att städa eller annat som kunde förbränna.

Min terapeut såg till att jag fick träffa en ätstörningsspecialist och han sade att jag var ute på väldigt
hal is. Båda instämde på det och de var rädda att jag skulle ramla ihop, att organen skulle sluta
fungera och så vidare. Jag började äta lite men mängden kunde man alltid diskutera men jag fick
även näringsdrycker så jag skulle få i mig något iallafall. Jag gjorde som jag ville och ibland straffade
jag mig själv hårt med självdestruktivitet men det som fick mig att börja äta igen var mina älskade djur.

Det var när jag blev inlagd för nästan ett år sen som jag och X mer eller mindre avslutade våran
relation. Samma dag som jag hade så mörka tankar men sedan sökte till mobila teamet, för att min
suicidrisk var så hög, bestämde dem att det är bäst att lägga in mig.

När jag stod och funderade på hur jag skulle göra, jag ville inte lämna mina djur men jag orkade inte
må dåligt. Då ringde det i min telefon och jag såg att det var X men jag orkade seriöst inte att svara,
vad skulle jag säga? Jag skrev istället.

Våran smskonversation såg ungefär ut såhär:

 
 
 
 
 
 
(Även om jag vet att hon skämtade så såg jag ingen humor i det hela, om minst två timmar skulle jag vara på mobila teamet men skrev inget om det, tror jag). Jag blev inlagd och än är jag kvar. Jag skrev ännu en gång till henne.

 

 

Allt är ungefärligt. Vi skrev mer och pratade i telefon och hon sade att hon inte tänkte åka och träffa

mig nu när hon är den nya X, men sade att det gamla X hade kommit direkt. Jag blev såklart
förtvivlad. Jag förlorade min pojkvän på grund av inläggningen, visst var han inte bra för mig men
ändå. Jag gjorde ett avslut med X. Skrev att jag inte orkade med hemlighetsmakeriet med hennes
man och kan hon inte hälsa på så så kan det va. jag vet inte vad jag skrev men det enda jag fick tillbaka var ett hjärta.
Jag vet inte än idag var det betydde, men jag vet att jag inte vill ha med X att göra igen. Trots hur
mycket hon hjälpt mig och funnits där så kan hon inte behandla mig hursomhelst heller. Det är tufft
men livet är det och kommer nog alltid vara det. Även om solskenet fanns där och finns än.

I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.

"kommer jag vara så stark så jag orkar"

På något sätt ska det bli vi två igen. Jag lovar det, jag vet inte när eller hur men en dag kommer jag vara så stark så jag orkar leva och kan ta hand om mig själv och mina djur. På något sätt ska vi leva ett långt och lyckligt liv men först ska jag bara överleva, och just nu är det säkrast där jag är. Men min bästa vän, du skänker mig all den kärlek jag behöver.. Du, jag och Molly kommer att flytta hem igen. – Hur tufft det än kommer bli.
 De tätare besöken med Puzzel har varit guld värda, tyvärr har mamma börjat jobba men jag njuter av alla stunder jag får med honom. 
På mindre än ett år har jag har jag nästan dött två gånger, och fäller en tår när jag tänker på hur mörkt allt blir ibland. Hur jag glömmer bort livskvalitén och jag orkar inte
igenom en ångestattack utan hjälp av personalen men när jag träffar dig, Puzzel. Jag glömmer för en stund det hemska. Du påminner om hur lyckliga vi va och hur lyckliga vi kan bli. Du är kärleken själv och jag kämpar varje måltid för våran skull. Jag vill inget hellre att bo tillsammans med dig och Molly. Just därför måste jag vara kvar här.

Något av det korkaste psykiatrin har gjort?

För några dagar sedan flyttade jag in i ett av dagrummet med en annan patient som också har extravak. Jag tror att det var något av det korkaste psykiatrin gjort. Vi är två stycken som är så pass skadliga så vi behöver personal dygnet runt, det är svårt att hantera när hon mår dåligt eller gråter. Helt plötsligt känns det inte okej att må bra, jag lider av den negativa energin här inne i rummet och jag kan ju inte direkt lämna rummet som jag vill. Jag märker skillnad på mig själv, jag har svårare att äta, får destruktiva tankar och orkar inte mycket.

Jag vet inte om denna fas hade kommit ändå, något som kommer och går men jag blir rädd, rädd att gå ut till exempel. Känner mer fara för mitt välbefinnande, kanske är det fibromyalgin som tar ner mig så mycket men… oavsett mår jag inte bra. Ska försöka prata med psykologen så fort han har en tid över. Känns inte som att jag kan vänta till våran torsdags tid. 

Sen finns det personal som inte får sitta extravak för mig av någon anledning men nu kommer den personen finnas i samma rum även om personen ifråga sitter extravak åt kvinnan bredvid mig. Olyckligtvis tål jag inte personalen trots att han inte gjort något fel. Men jag mår ju inte bra av honom och därför får han inte sitta extravak men får nu befinna sig i samma rum?

– Vilket gjorde mig skogstokig –

Ibland blir jag så galet arg på personalen, som igår. Vi får våran mat på en bricka med ett glas, sedan tar en del bort glaset – vilket gjorde mig skogstokig igår –. De kan ju inte skydda mig från allt, då kommer mitt liv hemma bli ännu svårare att hantera samt leva. Frustrationen gick så långt så jag valde att lämna matsalen och var fly förbannad men efter en stund att jag har talat med den personalen i fråga, så lugnade jag ner mig och gick och åt, samt fick ett vanligt glas istället för en platsmugg. – Jag kanske är känslig men  det kändes inte alls som om de litade på mig, samt när vissa tar bort glaset och sedan andra inte, suck. Men ny dag och nya möjligheter som de kallar det. Jag är väl medveten om att jag är impulsiv och jag har ju extravak av en anledning men ibland tar tålamodet slut.

… som bröt ner mig får se!

Det var verkligen en vecka sedan jag publicerade ett blogginlägg offentligt. Och det tar emot nu att skriva men det brukar göra saker och ting tydligare. Det har varit tufft och jag känner en oroskänsla i magen nästan hela tiden, jag kan släppa den lite under fotograferingen eller promenader. Men klumpen gör att allt tar emot. Sängen känns så mycket bättre – Men så kan jag inte leva.

Jag tror att rädslan talar. Min ångest, för jag vet vad jag måste göra. Jag måste äta men jag önskade att jag kunde förvandla det till att jag vill äta.

”Jag måste städa för att få plats här” – ”Jag vill städa för att få plats här”
”Jag måste diska för att ha ett fint hem” – ”Jag vill diska för att ha ett fint hem”

”Ordet måste är starkt förknippat med något negativt, något man inte kan välja bort utan är tvingad att göra även om det innebär att man måste göra det mot sin vilja” – Charlotta Rexmark 

Om vi skriver såhär.
”Idag måste jag gå till affären för att ha mat på bordet, sedan borde jag diska all disk för att det ska se fint ut. Jag måste även vädra för att få in syre och borde egentligen duscha.”

Omvandlar till det här:
”Idag vill jag till affären eftersom maten i kylskåpet är slut. När jag ätit så diskar jag upp så det ser fräschare ut och samtidigt vore det skönt att vädra. Sen går jag in i duschen för att jag vill”

Jag tror ni förstår vart jag vill komma, till ett mindre måste och borde. Att ersätta med ”måste” med vill och ”borde” med ska. Orden lättar min ångest redan, väldigt galet men sant.

Även om min ångest ligger kvar och maler, för jag är fortfarande inne på ”att jag måste äta”. Men en dag, ska de jävlarna som bröt ner mig får se. Att jag kan och jag vill. 

Inget ska bli ett måste med bloggen, därför blev den liggande. Om jag ”missar” månadens tre bilder, gör inget. Min validerande riktning är sådan att det ska läggas upp månadsvis men det är inget krav eller ett mål för bloggen. Bloggen finns, era bloggar finns – Det ska vara kul att blogga och inga satans krav som tynger ner mig och inte dig heller.

Jag vill hem – Men när kommer det bli?

Idag var vi uppe på Mösseberg igen vid campingen och trots att vi åkte iväg halv nio så visade temperaturen redan tjugo grader. Vi gick en kortare promenad och sedan doppade vi fötterna i vattnet och Puzzel fick en liten simtur. Kanske inte populärast när han ska in men lättad av att vara svalkad blev han nog allt.
 Japp, jag har badat (:
 Min duktiga kille, var skönt att få svalka sig själv med. Mamma var med och vi hade filt och matsäck med oss. Mysigt i skuggan och runt om badade barn och tjoade och Puzzel var så duktig och sade ingenting. Stoltare för varje dag blir jag ❤
Jag vill bara hem nu.
Jag vill bara bli frisk.
Jag vill inte ha ätstörningar mer.
Jag vill inte lida av psykisk ohälsa.
Jag vill må bra och klara av att leva.
Jag vill finna orken men vart tog den vägen?

Midsommarafton

Idag är det tydligen Midsommarafton, ingen större deal för mig direkt. Maten har varit lättare idag men jag mår inte bra. Jag känner en betungande känsla i mig. Jag är orolig och ledsen, kanske det beror på alla förändringar och så men jag orkar inte känna såhär. Jag känner mig så vilsen och vissen, hur ska jag kunna få ett fungerande liv igen? Jag vet inte, jag vet bara att jag vill men förstår inte hur jag ska orka.

Även om regnet fallit nästan hela dagen så lyckades jag gå ut till ankdammen och även fota dessa blommor. Ljuset föll fint och solen tittade fram lite även om det bara var för någon halvtimme men det var uppfriskande och en sväng till affären blev det.
 —

Det känns som om jag varit rätt negativ det sista och inte direkt funnit kraft. Kanske är jag bara allmänt låg, vädret påverkar, kanske fibromyalgin eller kanske en förbannad kombination av psykisk ohälsa. Oavsett vad det är, oavsett vad som plågar mig, maten eller vadsomhelst så hoppas jag att det blir lättare för jag måste finna orken igen innan den hamnar för långt bort.

Svartvitt

I do not know where to cut somewhere when
the demons live in my chest. I do not know what
to do to find the strenght right now.

Idag har det regnat nästan hela dagen, både ute och inuti mig.
Det är en sådan kamp med maten så jag orkar snart inte.
Det handlar inte om jag vill utan att jag inte orkar.
Så, förstå skillnaden. Jag är helt slut, jag är helt slutkörd.

Svartvita bilder idag eftersom allt känns så men det höll upp i drygt
en timme och jag tog mig till ankdammen och matade dem.

De har verkligen växt och på min facebook sida Healthyandfree
så kan ni se videon på dem, samt andra klipp som inte publiceras
här. Märker att mer av er tittar in och gillar sidan, det värmer.