Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

Tror du bara på logiska förklaringar?

Jag har alltid tyckt mer eller mindre att det är spännande och lite läskigt att höra om paranormala saker, spökberättelser, oförklarliga saker som händer. Jag skulle nog säga att jag är typen som är öppen. Jag lyssnar gärna på de logiska förklaringarna samt de oförklarliga saker också. 

Jag tänkte faktisk dela med mig om en rätt oförklarlig grej som hände mig när jag hade praktik på ett äldreboende den sommaren jag fyllde hela 17 år. Jag hade nyligen blivit utskriven från det behandlingshem jag varit på i 17 månader och skulle efter praktiken flytta till ett familjehem.

Jag har inte berättat det för många, jag har mest viftat bort det men nu har jag lyssnat på många olika podcast om saker som inträffat och börja fundera lite men för att ni ska förstå så kommer den ner kortade versionen av mina praktikdagar.

En dag jobbade jag som vanligt och fick höra att en av de boende, låt oss kalla henne Elsa, bodde där. Jag förknippade henne sedan med att vi bott grannar under min uppväxt, vilket var lite intressant men jag hade ingen större kontakt med henne som liten.

Hon var väldigt beroende av oss personal så hon inte kunde röra sig mer än lite lätt med händerna. Hon satt i rullstol och var gammal och kunde inte prata. Så när jag satt ibland och matade henne så kunde Elsa peka på glaset om hon ville dricka eller om hon ville ha något speciellt. 

Men en morgon kom beskedet, hon hade somnat in framåt morgontimmarna. Jag tog hand om köket, kokade gröt och dukade fram och kände sorg men mest medlidande för de anhöriga. Trots vi varit grannar och jag var med hennes sista veckor i livet så var hon ganska främmande för mig.

Men till det som jag inte riktigt kan förstå, det som hände. Jag serverade frukost och fick mata en annan boende, vi kallar henne Hanna. Medan jag satt och matade henne så helt plötsligt kändes det som att någon tog sitt finger och tryckte in i min ryggrad. Jag hade skeden i Hannas gröt men jag åkte hukande över bordet och hon tittade med stora ögon på mig. Dessvärre kunde inte heller Hanna tala, de flesta var väldigt gamla och hjälplösa.

Jag fortsatte mata henne men jag vet vad jag kände, jag vet att jag trycktes framåt och jag vet att Elsas enda sätt att kommunicera var att peka. 

Ja, jag tror ärligt att det var Elsa, att hon sade hejdå på sitt sätt. Kanske det var någon reflex min kropp gjorde eller fick något ryck som kroppen får ibland. Men två saker är jag säker på. Hon hade somnat in när det här skedde och det har aldrig hänt igen efter det.

Ja, vad tror du? Kroppen som spökar eller tror du att det var något annat som spökade? Har du upplevt något liknande? Dela gärna med dig av dina åsikter.

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

Era frågor kommer bli mina svar

Era svar publiceras 1/1-2019 och om ni lämnar bloggadress så blir ni länkade eller instagram som bonus.

Idag var jag med min mamma och Puzzel uppe på Mösseberg och vandrade. Lite kallt men nu har jag tagit en dusch och tänkte låta er att ställa frågor, ja vi kör en frågestund helt enkelt!



Varför bloggar jag om psykisk ohälsa? Varför bytte jag från blogger.com till wordpress.com? Hur ser mina framtidsplaner ut? Har jag en bucketlist? Vad är det bästa jag vet eller det värsta? Favorit färg, mat eller artist? Hur lång var rundan vi gick i skogen idag?

blogg

Välkommen att ställa en av dom frågorna eller hitta på en egen för nu kör vi, frågestund på Healthy and Free 😀

”… ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv”

Stödsamtal ställdes nästan in på grund av personalbrits för en patient men de ordnade det iallafall tillslut. Promenader dras in (enstaka gånger men också hänt av personalbrits). Tio-kaffet har chefen bestämt att det inte ska vara något till kaffet (vad tusan hände med att man ska äta var tredje timme, som till exempel frukt). ?!


rsgDet är tre personal på kvällen varav en sjuksköterska. Två vårdare i regel och en sjuksköterska på kanske på 16 personer eller om det är överbelagt ännu fler. Tänk på att det är en akutavdelning för psykiatriska besvär. Många mår väldigt dåligt och är en fara för sig själv eller andra också ibland. Ibland är det så rörigt och det hinns inte till med samtal på kvällen hörde jag i matsalen häromdagen, hon sade till patienten att samtalet får tas på dagen. Nu vet jag inte alls vad det gällde men jag reagerade starkt, men sade ingenting för det är lönlöst.

På mindre än fyra dagar har jag hört att två av mina närmare medpatienter har blivit illa behandlade. Av två olika sjuksköterskor har det var för sig hört att ”de ska sluta göra sådana saker, för det finns faktiskt dem som går från tanke till handling”. Detta är översatt av mig för jag vill inte nämna någon eller peka ut någon. Men båda patienterna känner sig inte tagna på allvar. Att de inte blir tagna på allvar och en av dem uttrycker att de inte har någon att lita på på avdelningen. Detta skär i hela mig, det känns så fel och det är fel.

Det känns som jag riktar mycket kritik mot psykiatrin nu men den är befogad och den skrämmer mig. Patienter som blir skuldbelagda när de gör något allvarligt att de ska tänka på att de gör andra patienter oroliga? Men vi är ju här för vi BOKSTAVLIGEN är farliga för oss själva? Eller missade jag något där? Är det konstigt att personer inte tänker på någon när man inte orkar mer?  Inte har jag gjort det men ingen har sagt till mig att ”jag ska tänka på de andra”. Jag har gjort saker som krävs ambulans och de patienter som sett det, hur mår de? ”Vissa får särbehandling” fick jag höra igår. Jag beklagar om det är så, jag kan inte hjälpa.

Enligt en personal fick jag höra att ”om han fick bestämma hade jag varit ute för länge sedan”. Hur tolkar jag det? Att han tycker att jag inte behöver vara här och tar upp en vårdplats? Är till besvär? Att han inte tar mig seriöst för ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv i mig. Kanske du kan det?

Jag vill avsluta med att det finns personal som är helt underbara mot mig och tar mig på allvar och verkligen bryr sig om oss patienter men avdelningen är under stark kritik. blogg

Sista (3:e) delen i novellen ”I Slaktarens makt”

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

Jag visste inte vem hon var men hon var död, flådd. Skriken som jag ville framkalla gick inte, det dunkade hårt i huvudet och jag satt i en främmande flådd kropps blod . Jag kände mig helt tom och vilsen. Fanny är död och bredvid mig låg det en annan död kvinna som jag lade mig bredvid, helt utmattad. Bland blod, surrande flugor och ett mörker som försökte vinna över mig så trodde jag att det skulle vara slutet men fann någonstans kraft igen.

Jag släpade mer eller mindre mig själv ifrån kroppen till väggen. Mitt hår färgades rött av blod mot den ljusblåa väggen jag lutade mig åt och mina tårar hade slutat rinna för stunden. Det hade börjat ljusna och jag hörde tysta steg med en skrapande lie efter sig. Jag satt i kvar mot väggen när lampan tändes. Panikslaget reste jag mig upp och kollade runt i rummet.

Kedjor, handfängslen som var nerblodade men torkat in. Lukten kände jag inte längre av då jag vant mig. Bord av stål och yxor, som sågar till hammare och skalpeller. Platsen där människorna blivit flådda på… det fanns inte ord. Jag spydde ännu en gång men när jag fick en hand på min axel snurrade jag runt direkt, jag snubblade och skalpellen som låg vid bordet skar in i huden på mig. Jag greppade den och drog ut den då jag såg min enda möjlighet att försvara mig.

Mannen gick emot mig med ett elakt leende men tog av sig huvan och sade att han verkligen gillade mig. Jag blev så mållös, för hur kunde det vara möjligt? Hur kunde det vara möjligt att min egna magister stod framför mig? Jag backade krypandes medan han satte sig ner på huk och drog fingrarna på det blodiga golvet och luktade på det.

– Det är ju bara för lätt att dra hit er ungdomar, sade han iskallt och reste sig upp men jag låg kvar med skalpellen riktad mot honom.
– Va? Vad menar du? sade jag och mina tankar snurrade runt.
– Jag får er hit, skrämmer er och flår er och sedan…
– Käft! Skrek jag och drog mig upp ur golvet. Vad fan har vi gjort dig?
– Jag vinner, jag är mördaren i slaktarens hus.
– Allt spökeri var bara trams? frågade jag förvirrat.
– Dunset när ni kom in, det var kroppen du halkade in i. Stackars Annika, hon trodde att bara hon var mig till lags så skulle hon få toppbetyg. Typiskt ungdomar… muttrade han.

Annika, Annika gick i min parallellklass. Var det henne som jag låg bredvid i blodet innan? En inre aggression började komma i mig och jag skar mig själv i armen för att se hans reaktion.

– Nej! Skrek han. För fan, nej! Skrek han när jag tryckte skalpellen mot magen, mitt blod rann men jag insåg att jag vinner om jag fortsätter. Jag högg mig själv i benen och han kunde inte ens titta på mig. Han ville ha mitt skinn helt, på sitt sätt men jag var bestämd om det så skulle kosta mig livet så skulle jag inte dö på hans villkor.

Jag lade ner skalpellen och blödande och haltandes tog jag mig ur rummet och innan jag smällde dörren om honom viskade jag med min sista kraft.

– Jag tänker inte bli en ny sittdyna till stolarna i klassrummet, sade jag och föll ihop. Jag högg mig och skar mig så min kropp skulle vara obrukbar, sedan slocknade ännu ett liv i slaktarens hus.

Än idag sägs det att det hörs skrik av förtvivlan och misslyckande från det övergivna huset, om det än var ett mentalsjukhus eller inte så kommer man in i slaktarens makt om du öppnar dörren.

Så tänk en gång extra innan du öppnar ett övergiven byggnad. För vem vet? Kanske blir du nästa offer?

Detta hände förra lördagen (:

Det har nästan gått en vecka sedan min mamma och min bror hjälpte mig upp med min nya soffa upp på tredje våningen. Och det  är jag otroligt tacksam för, jag hade aldrig klarat det med tanke på min fibromyalgi och de slet verkligen, så tack! Bäddade in min bror och han låg där ett tag så helt obekväm kan den inte ha varit för honom.


Anledningen till att jag köpte en bollfåtölj, en så kallad ångestlindrig fåtölj. Den funkar att med tyngd med bollar som sluter om en och lugnar en. Det funkar för mig och här på avdelningen så har det en sådan, trots att den kostade runt 15.000 kronor så var det en väl investering för mig. Jag har faktiskt ett kedjetäcke (det låter ju hemskt men det är såklart inte det) Den är som ett täcke fast med tyngd av kedjor i själv täcket. Den sluter om en väl och min är på tio kilo. Lägger en länk här till det då det kan vara bra att veta, tanke på att det är ångestlindrande, ger trygghet och personer med autism/adhd brukar det vara bra men det finns olika tyngder samt att du kan låna kedjetäcket från arbetsterapeuten inom psykiatrin. Dock kan väntetiden variera och har man otur så kan den bli lång men det är värt det enligt mig. Länken till hjälpmedel (obs inget samarbete).


Jag avslutade permissionen genom att äta sushi hemma hos min bror och fru, samt mamma var där också. Emiko var väldigt snäll och gav mig en kräm som funkar bra min hud. Tusen tack!

Och självklart blev det selfies med hunden. Vad händer för dig i helgen?
20181103_095536

 

Att förstöra tilliten inom psykiatrin

Tillit.
Det har varit svårt i år, svårt att leva, svårt att orka men ännu svårare blir det med tilliten. När tillit till människor försvinner av olika andra, det är då jag kommer ihåg varför jag stängde ut alla och höll mig för mig själv.


Samtidigt så strular tankarna runt, vad är det för liv att aldrig våga lita på människor och vara ensam och isolerad utan mänsklig kontakt? Jag klarar mig bra med mina djur och är inte den som är överdrivet social när jag är hemma, faktiskt kan ett telefonsamtal räcka för att täcka min dag med socialt.

Men jag mår bra av, som många andra att träffa människor också även om det inte behövs varje dag men jag vill så gärna ha vänner i min närhet men livet sviker. Tilliten sviker. Jag vågar snart inte längre, jag är krossad men ska jag behöva bli helt förstörd för att jag blir lurad, utnyttjad samt illa behandlad?


Jag kommer inte att alltid ligga inne men när de professionella beter sig illa. Personal som skrattar åt en, säger saker som får en känna sig till besvär samt att de använder sin makt ”Jag är faktiskt personal här”.

De må vara personal och jag patient men jag har också rättigheter. Jag har rätt att bli behandlad med värdighet, respekterad och känna mig trygg samt mindre kränkt. All personal är inte såhär, det finns så många underbara som verkligen bryr sig om mig och de andra patienterna. Tack och lov så finns dem och det är de som hjälper mig.


Tillit.
Det har varit en sådan turbulens omkring mig på avdelningen men vi patienter har stöttat varandra när det inte funnits någon som bryr sig att vända sig till. Mina flashbacks till behandlingshems tiden slår hårt emot mig. Hur jag och mina vänner plåstrade om varandra, lyssnade och fick varandra att orka. Behandlingshems tiden kommer ta tid att komma över men det rätta skedde att det lades ner på grund av alla brister. Det är vår revansch, vi blev tagna på allvar även om det tog alldeles för långt tid och förstörde för många. Men det tillhör det förflutna och nu lever jag under säkrare vård. Personalen kommer inte vara med mig för alltid men under min vårdtid här, vill jag inte bli behandlad såhär av dessa få personer.

– Jag strider emot det här och har några fåtal av personal som jag vet hjälper mig med detta. Jag vill inte att någon annan patient kommer få en sådan här behandling. Just nu är så mycket under kritik inom psykiatrin så jag blir mörkrädd men jag strider för mina rättigheter för även om jag är under lagens psykiatriska tvångsvård så kan man inte behandla en patient såhär.

Del 2: I slaktarens makt

DENNA NOVELL ÄR BLODIG, INNEHÅLLER OTÄCKA SCENER SAMT KÄNSLIGA PERSONER VARNAS. NU ÄR DET UPP TILL DIG ATT FORTSÄTTA LÄSA ELLER INTE.

 

Del 2:

Jag var tvungen att ta mig upp från det kalla hårda stengolvet, hur ont det än gjorde i hela mig. Jag ville inte titta in i hissen igen men var tvungen, jag var tvungen att vara säker och utan att tänka efter så öppnade jag dörren till hissen och Fannys flådda kropp rörde sig inte samt hissdörren stängde sig med en hård smäll bakom mig.

Paniken i att vara i hissen med ett lik, dessutom min bästa vän, fick mig att vilja springa ur hissen men dörren hade fastnat.

  • Det är inte sant, grät jag och tårarna forsade ner ännu en gång på kinderna. Jag torkade snoret på min svarta tröja som blev genomblöt direkt av både snor och tårar men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag såg att hissen blinkade till och med en gång så började den åka upp till våning fyra. Jag började hyperventilera men tryckte snabbt på plan noll, ner till kulvurten. Men hissen fortsatte och lampan i hissen släcktes. Mitt hjärta slog så fort att jag trodde jag skulle kräkas, med Fannys kropp vaggade av hissens rörelse på mig. Jag tryckte på nollan men tillslut kom jag ändå upp och tappade andan av det jag såg genom det lilla skitiga fönstret. En man med en lie, var allt jag såg innan han öppnade dörren. Jag sparkade honom i skrevet och drog fort igen i dörren. Jag såg att han låg där men verkade resa sig. Mitt enda alternativ var att åka ner i kulverten, för det borde väl finnas på ett sjukhus? Hissen kom ner och jag ställde hissdörren uppe medan jag hörde hur någon tryckte förgäves på knapparna. Jag gav Fanny en sista blick och ville ta ner henne men jag fann ingen tid.

Jag började småspringa i den mörka korridoren då jag hörde att en dörr öppnades och jag sprang så fort att jag inte såg väggen. Adrenalinet i mig måste ha fått mig att orka springa vidare trots att blodet rann från näsan och pannan. Jag såg en övergiven vagn, kanske en gammal matvagn men jag såg möjligheten att gömma mig. Det var otroligt trångt och att dra igen dörren tyst var inget alternativ, den var så rostig. Jag drog så långt jag kunde och försökte lugna mig när jag hörde ett par raska fotsteg komma närmare. Jag höll handen framför munnen för att låta mindre. Jag kände det inte först men när jag trodde mannen gått förbi så flög jag ur vagnen otroligt klumpigt och skrek. Råttan som kröp på mig fick mig att skrika och glömma bort mannen i ett par sekunder, innan jag insåg vad jag hade gjort.

  • Du kvinna! hörde jag mannen säga. Du tappade ditt och nu ska du bli mitt. Jag kände efter på hela mig vad jag hade tappat och insåg att tofsen hade ramlat av. Tårarna forsade och jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma undan men om han ska döda mig så får han fan kämpa för det, svor jag för mig själv.

Jag kände ett bultande i huvudet och såg nu i mörkret när ögonen började vänja sig att blod droppade efter mig. Ännu en svordom kom ur min mun, då jag lämnade spår efter mig var inte direkt smart.

Det var så mörkt så jag sprang till hissen igen. Jag svalde min egna spya varje gång jag kände Fannys kropp sakta snudda mig när hissen startade och lukten av flådd kropp, var obeskrivligt vidrigt. Jag tryckte på våning tre. Och kom ut i den ekande korridoren. Jag kunde inte svälja min spya längre så jag kräktes ordentligt utanför hissen. När jag ryckte i avdelningsdörren så gick den upp, jag tänkte inte på det då jag lät dörren smälla igen samtidigt som en lie drogs i trappen efter mig.

Jag sprang runt tills jag kom in i en sal, där fanns en säng, ett bord med en stol och en bänk samt en garderob utan dörr. Jag kvävde ett skrik när jag såg Fannys kläder hänga där men värst av allt var det den gula koftan som gav mig panik. Hur kunde han fått tag i den en meter bakom oss? På bänken låg mitt anteckningsblock med en penna och bredvid min hårsnodd. På blocket stod det samma vidriga citat jag läst och hört sen jag steg in i denna byggnad: “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”.

Jag sprang ut från rummet och in i en annan sal som var en aning mindre, men gled som bambi på hal is. När jag satte mig på knä så såg jag att jag badade i blod och med en död, flådd kropp framför mig. Min enda tanke, vem är hon?