Skräcknovellen ”I slaktarens makt!”

Scrolla ner till innehåll
DSC_0240_redigerad-1Denna novell innehåller mörka, blodiga och obehagliga scener. – Vet du med dig att du inte tål det eller är känslig så rekommenderar jag dig att sluta här, annars så kommer det en skrämmande novell med tre delar i rad.

Del ett:

  • Gå inte in! skrek Annika och slog med sina sönderklösta armar samt sina blodiga händer på rutan. Spring! skrek hon så högt i panik medan tårarna forsade ner men det var meningslöst, dem varken såg eller hörde henne. De två kvinnorna nedanför tog precis sina första steg in i byggnaden medan Annikas liv släcktes.

Jag fnissade till när Fanny fastnade med sin gula stickade koftan i dörren. Hon svor och när hon väl insåg att dörren hade gått i baklås så slet hon av koftan.

  • Den får helt enkelt hänga kvar där i dörren, svor Fanny tyst men jag hörde henne väl. Vad är det som är så roligt?
  • Du är så söt när du blir arg, svarade jag men tystnade direkt när jag hörde ett duns från våningen ovanför. Vad fan vad det där?
  • Är vi inte själva här? svarade Fanny nervöst och tittade oroväckande på mig och en klump i magen ökade hennes ångest då hon inte sagt sanningen till mig.
  • Men snälla du, byggnaden har stått tomt i över åtta år det är klart att vi… sade jag och tystnade. Det kanske spökar? sade jag allvarligt.

När jag tittade mig omkring så såg jag att vi var i ett trapphus och det luktade förfärligt.

  • Vi borde inte vara här, sa Fanny och tog mod till sig. Jag har ångrat mig, viskade hon.
  • Men har du redan… suckade jag.

Jag vände mig om mot Fanny som samtidigt vände sig om och skrek. En meter bakom henne var dörren och det fanns inte ett enda spår efter den gula stickade tröjan.

  • Fanny, sade jag osäkert när vi båda tystnade. Har du lyckats att få loss tröjan? sade jag darrande. Jag visste svaret men ville inte höra det. För inte hade hon kunna göra det utan att jag märkt det samt skräcken i hennes ögon övertygade mig.
  • “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans” citerade Fanny paralyserad.
  • Fanny… vad snackar du om?
  • I skolan.. På historialektionen… sade hon och jag sparkade till henne på smalbenet för hon skulle vakna. Utan en min så började hon berätta att hon tog med mig hit för att göra en research om byggnaden men på vägen så hade hon fått reda på att det är ett tomt övergivet mentalsjukhus.
  • Varför blev det övergivet? frågade jag och visste inte vad jag skulle tro.
  • Slaktarens man, mumlade hon. En man slaktade alla som vistades i sjukhuset då.
  • Är det sant? sa jag skrämt.
  • Jag svor rätt bra när jag fastnade med tröjan i dörren och nu är den borta, förlåt! Hon började gråta och slängde sig i min famn.

Jag strök min hand över hennes huvud och viskade att om det är sant så är det många år sedan. Hon drog sig tillbaka och torkade av tårarna. Jag lät henne ta blocket och en penna ur min väska och hon stängde bestämt med dragkedjan så den ryckte till i mig.

  • Dunsen har en naturlig förklaring, menade hon. Jag skrämmer bara upp mig sade hon och satte på sig sin pannlampa. Det är bara typiskt att det är mörkt och klassiskt att man ska bli rädd på sådana här ställen.

Jag tog på min motvilligt och kände mig lurad. Inte sade Fanny att det skulle vara ett sådant ställe. Men Fanny brukade bryta sig in i övergivna lokaler men aldrig platser som det här. Jag följde bara med då jag inte hade något att göra direkt ikväll. Och vara med Fanny brukade vara intressant men när jag såg henne gråta så.. hon har aldrig reagerat så innan. Tankarna snurrade om den gula koftan men jag avbröts när hissen längst bort tändes och stelnade till. Nu kände jag mig rädd på riktigt.

  • Fanny? sade jag utan att få något svar. Jag tittade mig om och insåg att hon var utom synhåll. För fan Fanny! Ropade jag och kände mig fånig som låter mig luras av hennes spel. Det är inte kul, och om målet är att skrämmas så lyckas du. Ja du har vunnit!

Min ord ekade i korridoren medan jag sakta gick mot hissen. Det måste vara ett trick, tänkte jag. Men ändå släpptes inte min magkänsla om att jag inte borde gå in. Korridoren var inte mer än 50 meter ungefär men sträckan kändes så lång. Jag gick långsamt fram och släckte pannlampan för att spara batteriet. Ljuset från den lilla hissen som knappt var en kvadratmeter så stannade jag en meter ifrån. När jag tog mod till mig och samma ögonblick som jag kikade in genom det lilla smutsiga fönstret så föll en blodig kropp ner från hisstaket i en snara. Jag for baklänges. Skrek till Fanny att om det här var ett sätt att skrämma mig så är vi inte vänner mera. Jag sprang till dörren men fick inte upp den. Jag skrek och sparkade på dörren.

Jag upptäckte att mina händer var blodiga, inte för att jag var skadad utan på fönstret stod det, skrivet i blod. Det jag kunde tyda så var det exakt samma citat som Fanny hade sagt för en liten stund sedan. “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”. Jag började gråta. Fanny kunde omöjligt tagit tröjan utan att jag hade märkt det och nu var hon borta. Hon har ju förlorat en ägodel och… jag vände mig om.

  • Det får inte vara Fanny, mumlade tyst när jag gick mot hissen. Skakande och med en enorm ångest så kom jag närmare hissen. Mina ben ville inte men jag visste att jag var tvungen. Hissen var fortfarande tänd och jag måste se vad eller vem som hängde där inne. Det hade börjat rinna blod ur hissdörren och när jag tittade in genom fönstret bröt jag ihop och hamnade på golvet. Mina rosa jeans färgades röda vid knäna. Det var Fannys blod. Jag satt som förstenad och insåg att jag måste hitta en annan väg ut. För oavsett vem som dödat och flått min bästa vän så var mördaren och jag i samma byggnad.

Del 2:

Jag var tvungen att ta mig upp från det kalla hårda stengolvet, hur ont det än gjorde i hela mig. Jag ville inte titta in i hissen igen men var tvungen, jag var tvungen att vara säker och utan att tänka efter så öppnade jag dörren till hissen och Fannys flådda kropp rörde sig inte samt hissdörren stängde sig med en hård smäll bakom mig.

Paniken i att vara i hissen med ett lik, dessutom min bästa vän, fick mig att vilja springa ur hissen men dörren hade fastnat.

  • Det är inte sant, grät jag och tårarna forsade ner ännu en gång på kinderna. Jag torkade snoret på min svarta tröja som blev genomblöt direkt av både snor och tårar men jag kunde inte bry mig mindre.

Jag såg att hissen blinkade till och med en gång så började den åka upp till våning fyra. Jag började hyperventilera men tryckte snabbt på plan noll, ner till kulvurten. Men hissen fortsatte och lampan i hissen släcktes. Mitt hjärta slog så fort att jag trodde jag skulle kräkas, med Fannys kropp vaggade av hissens rörelse på mig. Jag tryckte på nollan men tillslut kom jag ändå upp och tappade andan av det jag såg genom det lilla skitiga fönstret. En man med en lie, var allt jag såg innan han öppnade dörren. Jag sparkade honom i skrevet och drog fort igen i dörren. Jag såg att han låg där men verkade resa sig. Mitt enda alternativ var att åka ner i kulverten, för det borde väl finnas på ett sjukhus? Hissen kom ner och jag ställde hissdörren uppe medan jag hörde hur någon tryckte förgäves på knapparna. Jag gav Fanny en sista blick och ville ta ner henne men jag fann ingen tid.

Jag började småspringa i den mörka korridoren då jag hörde att en dörr öppnades och jag sprang så fort att jag inte såg väggen. Adrenalinet i mig måste ha fått mig att orka springa vidare trots att blodet rann från näsan och pannan. Jag såg en övergiven vagn, kanske en gammal matvagn men jag såg möjligheten att gömma mig. Det var otroligt trångt och att dra igen dörren tyst var inget alternativ, den var så rostig. Jag drog så långt jag kunde och försökte lugna mig när jag hörde ett par raska fotsteg komma närmare. Jag höll handen framför munnen för att låta mindre. Jag kände det inte först men när jag trodde mannen gått förbi så flög jag ur vagnen otroligt klumpigt och skrek. Råttan som kröp på mig fick mig att skrika och glömma bort mannen i ett par sekunder, innan jag insåg vad jag hade gjort.

  • Du kvinna! hörde jag mannen säga. Du tappade ditt och nu ska du bli mitt. Jag kände efter på hela mig vad jag hade tappat och insåg att tofsen hade ramlat av. Tårarna forsade och jag insåg att jag aldrig skulle kunna komma undan men om han ska döda mig så får han fan kämpa för det, svor jag för mig själv.

Jag kände ett bultande i huvudet och såg nu i mörkret när ögonen började vänja sig att blod droppade efter mig. Ännu en svordom kom ur min mun, då jag lämnade spår efter mig var inte direkt smart.

Det var så mörkt så jag sprang till hissen igen. Jag svalde min egna spya varje gång jag kände Fannys kropp sakta snudda mig när hissen startade och lukten av flådd kropp, var obeskrivligt vidrigt. Jag tryckte på våning tre. Och kom ut i den ekande korridoren. Jag kunde inte svälja min spya längre så jag kräktes ordentligt utanför hissen. När jag ryckte i avdelningsdörren så gick den upp, jag tänkte inte på det då jag lät dörren smälla igen samtidigt som en lie drogs i trappen efter mig.

Jag sprang runt tills jag kom in i en sal, där fanns en säng, ett bord med en stol och en bänk samt en garderob utan dörr. Jag kvävde ett skrik när jag såg Fannys kläder hänga där men värst av allt var det den gula koftan som gav mig panik. Hur kunde han fått tag i den en meter bakom oss? På bänken låg mitt anteckningsblock med en penna och bredvid min hårsnodd. På blocket stod det samma vidriga citat jag läst och hört sen jag steg in i denna byggnad: “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”.

Jag sprang ut från rummet och in i en annan sal som var en aning mindre, men gled som Bambi på hal is. När jag gled ner på knä och tog emot med händerna så såg jag att jag badade i blod och med en död, flådd kropp framför mig. Min enda tanke, vem är hon?


Del 3:

Jag visste inte vem hon var men hon var död, flådd. Skriken som jag ville framkalla gick inte, det dunkade hårt i huvudet och jag satt i en främmande flådd kropps blod . Jag kände mig helt tom och vilsen. Fanny är död och bredvid mig låg det en annan död kvinna som jag lade mig bredvid, helt utmattad. Bland blod, surrande flugor och ett mörker som försökte vinna över mig så trodde jag att det skulle vara slutet men fann någonstans kraft igen.

Jag släpade mer eller mindre mig själv ifrån kroppen till väggen. Mitt hår färgades rött av blod mot den ljusblåa väggen jag lutade mig åt och mina tårar hade slutat rinna för stunden. Det hade börjat ljusna och jag hörde tysta steg med en skrapande lie efter sig. Jag satt i kvar mot väggen när lampan tändes. Panikslaget reste jag mig upp och kollade runt i rummet.

Kedjor, handfängslen som var nerblodade men torkat in. Lukten kände jag inte längre av då jag vant mig. Bord av stål och yxor, som sågar till hammare och skalpeller. Platsen där människorna blivit flådda på… det fanns inte ord. Jag spydde ännu en gång men när jag fick en hand på min axel snurrade jag runt direkt, jag snubblade och skalpellen som låg vid bordet skar in i huden på mig. Jag greppade den och drog ut den då jag såg min enda möjlighet att försvara mig.

Mannen gick emot mig med ett elakt leende men tog av sig huvan och sade att han verkligen gillade mig. Jag blev så mållös, för hur kunde det vara möjligt? Hur kunde det vara möjligt att min egna magister stod framför mig? Jag backade krypandes medan han satte sig ner på huk och drog fingrarna på det blodiga golvet och luktade på det.

  • Det är ju bara för lätt att dra hit er ungdomar, sade han iskallt och reste sig upp men jag låg kvar med skalpellen riktad mot honom.
  • Va? Vad menar du? sade jag och mina tankar snurrade runt.
  • Jag får er hit, skrämmer er och flår er och sedan…
  • Käft! Skrek jag och drog mig upp ur golvet. Vad fan har vi gjort dig?
  • Jag vinner, jag är mördaren i slaktarens hus.
  • Allt spökeri var bara trams? frågade jag förvirrat.
  • Dunset när ni kom in, det var kroppen du halkade in i. Stackars Annika, hon trodde att bara hon var mig till lags så skulle hon få toppbetyg. Typiskt ungdomar… muttrade han.

Annika, Annika gick i min parallellklass. Var det henne som jag låg bredvid i blodet innan? En inre aggression började komma i mig och jag skar mig själv i armen för att se hans reaktion.

  • Nej! Skrek han. För fan, nej! Skrek han när jag tryckte skalpellen mot magen, mitt blod rann men jag insåg att jag vinner om jag fortsätter. Jag högg mig själv i benen och han kunde inte ens titta på mig. Han ville ha mitt skinn helt, på sitt sätt men jag var bestämd om det så skulle kosta mig livet så skulle jag inte dö på hans villkor.

Jag lade ner skalpellen och blödande och haltandes tog jag mig ur rummet och innan jag smällde dörren om honom viskade jag med min sista kraft.

  • Jag tänker inte bli en ny sittdyna till stolarna i klassrummet, sade jag och föll ihop. Jag högg mig och skar mig så min kropp skulle vara obrukbar, sedan slocknade ännu ett liv i slaktarens hus.

Än idag sägs det att det hörs skrik av förtvivlan och misslyckande från det övergivna huset, om det än var ett mentalsjukhus eller inte så kommer man in i slaktarens makt om du öppnar dörren.

Så tänk en gång extra innan du öppnar ett övergiven byggnad. För vem vet? Kanske blir du nästa offer?

7 svar till “Skräcknovellen ”I slaktarens makt!””

      1. Tur att jag skrev ett varningens ord 🤗 men tar det lite positivt eftersom jag vill ju att det ska vara skrämmande. Ta hand om dig, och hoppas att andra inlägg tilltalar mer.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta: