Kategori VUP/Behandling

5. är du förlåtande mot dig själv?

Du är invaliderande. Du får inte vara så hård mot dig själv. Det är inte alltid ditt fel.
– ”Men du, Suzanne. Om jag hade sagt det där till dig så hade du kunnat anmäla mig för psykisk misshandel.”

Besvarade jag frågan tydligt nog, om inte så ja, det är jag. Jag har hårda krav, får inte se ut på ett visst sätt, kallar mig ofta patetisk och tror ofta att det är mig det är fel på.

Jag får höra detta ofta om hur jag är mot mig själv. Men det är inte så lätt att bryta tankesättet även om jag jobbar med det, det är svårt. Vi fångar upp vad andra säger om oss och orden fastnar så snälla, tänk dig en gång extra innan du öppnar munnen.

Men jag tror överlag att om vi är snällare mot oss själva så skulle vi må betydligt bättre.

blogg


4. Har du någon gång åkt ambulans?

Allt för många gånger, hade någon frågat mig för ungefär ett halvår sedan hade jag sagt att det är så jäkla onödigt då min tanke var mer eller mindre att jag ville dö.

Idag är jag mer tacksam även om mitt mående svajar men utan ambulansen hade jag kanske inte varit vid liv idag. Och då hade jag inte haft dem jag älskar omkring mig.

Samt så har jag ringt ambulansen för att få vård själv när en självskada spårade ur, så jag ber er som kastar sten och vandaliserar för dem, sluta. Dem räddar liv, nästa gång kanske de inte kan för att det är punktering på ambulansen. – Vill du ha det på ditt samvete?

blogg


3. Är du social?

Egentligen ja, när jag känner mig trygg eller säker. Uppfattas nog som blyg av nya personer i omgivningen men med dem jag känner väl undrar nog vad jag svamlar om nu. Men där har de beviset att jag känner mig säker och trygg med dem.

Som ung var jag mobbad, utstött och självförtroendet var nere på noll, ännu en gång måste jag växa i mig själv men vet ni vad? – Jag är på god väg!

cropped-blogg1.jpg


2. Tar jag egna beslut eller påverkas jag lätt av andra?

Först och främst är jag oerhört impulsiv, hade jag väntat lite med vissa beslut så hade det blivit (ibland) kanske ett klokare beslut. Men även om jag är tvärsäker på mitt beslut så tvivlar jag lätt, antagligen på grund av min låga självkänsla.

Så jag är, tyvärr om jag får säga det själv, väldigt lättpåverkad. även om  jag  vet  att  jag  har  rätt så  tvivlar  ja  ändå  om någon annan  ifrågasätter mig.

Men eftersom jag är medveten om problemet så kan jag alltid jobba med det. Vilket är till en stor fördel.

blogg


Det där positiva jag skrev om… 😃

Det har varit lite tyst här. Jag har lagt in mig på avdelningen för återhämtning då jag knappt kunnat sova på grund av PTSD – mardrömmarna samt självskadebeteendet ökade men just nu känner jag att det är lugnare på den fronten.

Jag skrev att jag hade något positivt att berätta men jag har valt att hålla det diskret på bloggen men de närmaste vet redan.

Ibland träffar man någon någonstans där man aldrig hade tänkt sig, på en psykiatrisk avdelning.

Jag är så stolt över denna person, som han har kämpat, krigat samt överlevt trots att jag var så nära att förlora honom. Det var då jag insåg vad han verkligen betydde för mig. Tillslut blev jag så klämd att jag var rädd att aldrig får förklara mina känslor för honom.

Som tur är så gav hans behandling resultat så han vill leva igen och han säger att jag är en stor del av anledning. Jag är så tacksam för honom.

Han respekterar mig, jag känner mig helt trygg med honom och känner mig betydelsefull och har helt nya känslor som jag aldrig känt förut men de är underbara. Jag har verkligen blivit kär, på riktigt.

Ingen dejtingsajt utan på riktigt. Vi har känt varandra länge och jag har gjort precis tvärtemot vad jag brukar göra, ta det långsamt och han respekterar det.

Det glädjer mig så att han blivit bättre att han inom kort blir utskriven, ärligt talat tror jag att han mår bättre än jag i det psykiska. – Jag är bara så lycklig!


Det står på bordet – Dikt

Det står på bordet.

Men det finns inte det inre lugnet.

Yoghurt, knäckemacka och smör,

När blev jag så skör?

Mekaniskt ätande är rådet som jag fick,

Men så mycket jag lämnade och gick.

Det smakar ingenting,

Vem förstår någonting?

Varje tugga, varje klunk och varje smak.

Varenda jävla dag är det samma sak..

Motvilligt jag försöker,

Men det är som att det bara ångest mig ger.

Tårarna trillar över,

Vad är det jag behöver?

Någonstans så vet jag någonting.

Att min ätstörning inte får vinna någonting.