"Ibland ska man inte be om ursäkt"

Idag blev jag så förbaskat arg. Jag har aldrig varit med om det sen jag blev inlagd och jag hoppas att ingen annan får vara med om denna upplevelse, just därför skriver jag detta så att andra får veta att alla är inte lämpliga att jobba inom psykiatrin.

Jag har en medicin som jag får klockan två, det är lugnande och jag har rätt att få den klockan ett eller ett annat klockslag. Jag gick till sjuksköterskan som jobbade och bad om min två-medicin och klockan var mellan 13:50-14:00. Till saken så bad jag han om den medicinen innan två för jag kände mig orolig och tänkte att det är lika bra att ta den nu. Men sjuksköterskan var i personalrummet och åt. Först så bad jag om den men han påpekade att klockan inte var två. Jag poängterade att det är lugnande och jag behöver den nu men fick den inte. – Han skulle äta upp sin mat först. Maten är tydligen viktigare än min hälsa. Jag blev såklart förbannad och sade att han skulle inte skylla på mig om något hände.

Eftersom jag fortfarande har extravak, så följde den personalen ”M” med mig och lugnande ner mig när jag hamnade i min säng och grät av förtvivlan. Men varje timme kommer det en ny personal som byter av. Jag gillar inte ”K”! När jag hade lugnat ner mig så kom sjuksköterskan in i mitt rum men jag bad honom att gå men han försökte protestera men jag for ut och skrek att han skulle ut, upprepande gånger och smällde igen dörren och lade mig i sängen och grät.

Helt plötsligt säger min personal ”K” att hon undra vad det var med mig och sade att hon tyckte jag var otroligt otrevlig. Jag sade vad som hänt men hon sade som sjuksköterskan sade; ”Han skulle äta upp sin mat först” – Jag lyckades skada mig själv under denna timma, vilket såklart inte ska vara möjligt, inte så länge iallafall då de egentligen måste se båda mina händer hela tiden, samt ansikte. Vissa bryr sig inte, vissa är bara dryga och jobbat för länge på samma arbetsplats (hon är närmare 60).

Jag ber inte om hjälp för att det är kul eller mår bra. Men att bli nekad sin medicin på grund av tiden inte är inne eller att sjuksköterskan äter. Så beter de sig inte på min ordinarie avdelning och tack och lov att flyttar vi upp om tio dagar. ”K” lär jag inte bli av med, hon har uttryckt så mycket idiotiskt och jag ber aldrig om ursäkt till henne. Jag sade sist att hon är dum i huvudet. Det är inte likt mig då jag oftast inte säger sådana saker till människor och skulle jag bete mig dumt så ber jag om ursäkt för så är jag uppfostrad. Men om jag menar det jag säger, varför ska jag då be om ursäkt? Hon sade till och med till en patient som står mig närmre på avdelningen att de har vettigare/viktigare saker för sig än att plocka ner de lakan som han hänger upp. Så säger man inte till någon som vill dö.

Avslutar det hela positivt att berätta att jag äntligen har fått ett eget rum (i måndags) så nu förhoppningsvis så blir det bättre om personalen kan göra sitt jobb, så säga.

Lyckad Permission

Vad överraskad jag blev när jag såg hur mycket ni uppskattade klädtipsen. Kul att det uppskattas, kommer göra fler sådana inlägg då det verkligen var uppskattat. Vill du ha tips om något annat? Skriv gärna så kanske jag kan hjälpa dig men frågor om smink och håruppsättningar får jag låta någon annan hjälpa er med.

Idag var jag på permission med personal M. Vi åkte till Jysk och vad jag fyndade! Den lilla byrån (påminner om nattduksbord) kostade 200 då det var ett skyltexemplar och ifrån början kostade den 649 kronor. Så fem hundra spänn för två förvarings byrå var som hittat. Plus att skyltexemplaret var redan ihop skruvat.


Puzzel fick vara i skuggan men idag var det ”bara” 22 grader vid tio-tiden, men det var skönt. Och det finaste man har sätter man på bordet. Trött men glad kille.


Sammanfattningsvis har dagen varit bra och jag har fått mycket gjort hemma samt mycket tid till hunden 🙂

Psykiatrin faller i bitar på sommaren…

Detta är ett lite mörkare inlägg, innehåller det psykiatriska som självskadebeteende/suicide.

Till att börja med så måste jag ge all beröm till personalen (nu inom psykiatrin eftersom det är där jag vårdas) att de bokstavligt sliter häcken av sig. Att räcka till, till extravak och de övriga patienterna. Se till att vi får vår mat samt att de får jobba tuffa pass på grund av brist på personal. Se till att alla (faktiskt) lever eller att ingen lyckas skada sig på något sätt. Men de räcker inte till, jag vet att de försöker, jag ser det men att det fattas folk inom psykiatrin är självklart – Insidan är otroligt hemsk att se, dvs Sanningen.

Men nu till det tragiska, det är två extravak på min avdelning nu med mig inräknad. Varav det skiftas mellan fyra personal (två på mig och två på den andre kvinnan) så två av personalen är alltid upptagna med henne och mig.

Som jag skrev så är det ont med personal och vissa får jobba hela dagen (07-22) en annan ska jobba några timmar på förmiddagen och sedan hem och sova samt sedan jobba natt (22-07:15). Tycker inte alls att det är schysta arbetstider samt inom akutpsykiatrin är det många som mår extremt dåligt. Många lider av starka självmordstankar.

Äldrepsykiatrin stängs under sommaren, min ordinarie avdelning är stängd (så där försvann 21 platser för patienter), så nu finns det 21 platser mindre och äldrepsykiatrin är stängd. Då får allmänpsykiatriska avdelningen ha öppet för gamla (en del dementa och behöver mer hjälp som ett äldreboende).

Det blir överbelagt, samt i denna värmen tar kraften och ork också… dagrummet, som jag delar med den andra kvinnan som också har extravak. Tar ifrån ett allmänt rum, dock finns det ett till.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, det korkaste psykiatrin har gjort är att låta oss dela rum. Jag får ofta panikångest efter måltider, har ångest och är självdestruktiv. Kvinnan i samma rum mår inte heller bra så egentligen… det här driver mig neråt. Jag har slutat träna på att vara själv, äter mindre eller får mer ångest av maten eller att jag påverkar min rumskompis negativ och… jag blir självklart påverkad när hon blir destruktiv och talar/gråter om att hon inte vill leva mera. Jag lider med henne, men jag är inte så stark att jag inte alltid drivs med. Det är inte hennes fel, det är den idioten som kom på att två unga kvinnor som inte klarar sig själva utan att något hemskt kan hända, ska dela rum.

Jag kommer flytta upp till min avdelningen den 28:e augusti och det är hur lång tid som helst, ska jag brytas ner mera för att det ska underlätta för dem? Ska jag behöva börja om med ensamhetsträning igen? För jag blir ju inte ensam i mitt rum nu när jag delar rum. Jag vågar inte lita på mig själv, jag slutat vara själv, kanske är det sex veckor sedan nu?

Innan var det flera dagar i veckan i flera timmar emellanåt, dock väldigt hård bevakning och jag skulle säga till om jag lämnade rummet, gick på toa eller vart jag var. Men jag satt och kunde ibland sitta ute och skratta med patienterna och när allt blev jobbigt kunde jag vara ensam med personal på rummet. Det har de tagit ifrån mig, de har fått mig att fega ur, för jag kan inte ens vara själv i mitt rum om hon inte är ute på avdelningen/eller åkt någonstans.

De övriga patienterna, det finns inte alltid tid för dem. Är det rättvist? Pratade med en personal om detta som jobbade natt. Hon förstod inte (och andra kolleger tydligen) varför vi ska dela rum. Att det inte är bra eller hälsosamt för oss. För mig går det neråt, vad är det då för mening med att vara här om jag ändå inte blir bättre utan tvärtom?

Mina ärr gör mig inte till en sämre djurägare …

Handlar om självskada bland annat så är du känslig, avstå att läsa för din egen skull.

Vi ser alla olika ut, typer av hudfärg, ursprung, kön och olika sorters hår. Vi klär oss olika och är olika i bemötande mot andra. En del är väldigt långsinta eller tvärtom, vi har olika fördomar men en del tiger och andra är ärliga.

Kanske har du en synlig missbildning som du skäms över eller födelsemärke som du döljer under dina kläder. Du kanske är rullstolsbunden eller är i behov av hjälp dygnet runt. Du kanske har fått ärr av en olycka eller kanske med någon form av självskada?

Oavsett vad, nämnt som inte nämnt så är vi alla människor. Så länge vårat hjärta slår och vi andas så har vi ytterligare en sak gemensamt: Känslor.

Poängen är iallafall att oavsett hur vi ser ut så är det okej. Du har rätt att bada i bikini, klä dig lätt eller hur du vill oavsett vem du är. Du bestämmer över din kropp, ingen annan.

Jag har haft så svårt att visa mina ärr, men med åren vågar jag mer och mer. Men jag känner blickarna, jag får kommentarer och hör era diskreta viskningar om mig samt när ni pekar på mig. Vad får er att tro att ni har rätt att kränka mig, få mig att skämmas över mig själv eller att inte våga gå i sommarkläder? Är du perfekt? Absolut inte!

Vi har alla våra brister, oavsett om de syns eller inte. Att jag är ärrad betyder inte att jag är en sämre människa eller djurägare. Ärren pekar inte åt att jag är ett psykfall och är omöjlig att vara med. Jag är en människa med ett förflutet, precis som du. Jag har gjort det jag kunnat för att överleva, även om det var destruktivt så var det mitt sätt att orka. men med åren har jag fått mer redskap att hantera svårigheterna jag får och har.

En människa som skadar sig gör det ibland för att överleva, kanske ett rop på hjälp men det betyder inte alltid att som i mitt fall, att jag vill dö. Tvärtom, jag har överlevt men jag hoppas verkligen att du som mår dåligt hittar ett bättre sätt att hantera. 

I´m borderline happy and I´m borderline sad

Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.

"kommer jag vara så stark så jag orkar"

På något sätt ska det bli vi två igen. Jag lovar det, jag vet inte när eller hur men en dag kommer jag vara så stark så jag orkar leva och kan ta hand om mig själv och mina djur. På något sätt ska vi leva ett långt och lyckligt liv men först ska jag bara överleva, och just nu är det säkrast där jag är. Men min bästa vän, du skänker mig all den kärlek jag behöver.. Du, jag och Molly kommer att flytta hem igen. – Hur tufft det än kommer bli.
 De tätare besöken med Puzzel har varit guld värda, tyvärr har mamma börjat jobba men jag njuter av alla stunder jag får med honom. 
På mindre än ett år har jag har jag nästan dött två gånger, och fäller en tår när jag tänker på hur mörkt allt blir ibland. Hur jag glömmer bort livskvalitén och jag orkar inte
igenom en ångestattack utan hjälp av personalen men när jag träffar dig, Puzzel. Jag glömmer för en stund det hemska. Du påminner om hur lyckliga vi va och hur lyckliga vi kan bli. Du är kärleken själv och jag kämpar varje måltid för våran skull. Jag vill inget hellre att bo tillsammans med dig och Molly. Just därför måste jag vara kvar här.

Något av det korkaste psykiatrin har gjort?

För några dagar sedan flyttade jag in i ett av dagrummet med en annan patient som också har extravak. Jag tror att det var något av det korkaste psykiatrin gjort. Vi är två stycken som är så pass skadliga så vi behöver personal dygnet runt, det är svårt att hantera när hon mår dåligt eller gråter. Helt plötsligt känns det inte okej att må bra, jag lider av den negativa energin här inne i rummet och jag kan ju inte direkt lämna rummet som jag vill. Jag märker skillnad på mig själv, jag har svårare att äta, får destruktiva tankar och orkar inte mycket.

Jag vet inte om denna fas hade kommit ändå, något som kommer och går men jag blir rädd, rädd att gå ut till exempel. Känner mer fara för mitt välbefinnande, kanske är det fibromyalgin som tar ner mig så mycket men… oavsett mår jag inte bra. Ska försöka prata med psykologen så fort han har en tid över. Känns inte som att jag kan vänta till våran torsdags tid. 

Sen finns det personal som inte får sitta extravak för mig av någon anledning men nu kommer den personen finnas i samma rum även om personen ifråga sitter extravak åt kvinnan bredvid mig. Olyckligtvis tål jag inte personalen trots att han inte gjort något fel. Men jag mår ju inte bra av honom och därför får han inte sitta extravak men får nu befinna sig i samma rum?

– Vilket gjorde mig skogstokig –

Ibland blir jag så galet arg på personalen, som igår. Vi får våran mat på en bricka med ett glas, sedan tar en del bort glaset – vilket gjorde mig skogstokig igår –. De kan ju inte skydda mig från allt, då kommer mitt liv hemma bli ännu svårare att hantera samt leva. Frustrationen gick så långt så jag valde att lämna matsalen och var fly förbannad men efter en stund att jag har talat med den personalen i fråga, så lugnade jag ner mig och gick och åt, samt fick ett vanligt glas istället för en platsmugg. – Jag kanske är känslig men  det kändes inte alls som om de litade på mig, samt när vissa tar bort glaset och sedan andra inte, suck. Men ny dag och nya möjligheter som de kallar det. Jag är väl medveten om att jag är impulsiv och jag har ju extravak av en anledning men ibland tar tålamodet slut.

Never To Know

Det regnar ute men till helgen ska det bli fint, påstår dem.
Jag var ute själv idag, fick utevistelse igår en timme x2 men idag så ville de bara ge mig en halvtimma. De är skumma, men det är så det är.

Jag hoppas att jag snart får flytta hem men just nu känns det som om det bara går åt fel håll. Hur bromsar man en kula i en nerförsbacke? Jag hoppas att det vänder snart, jag orkar inte med alla bakslag hela tiden.

Nu ska jag ut och leta reda på någon att spela kort med!