"Ibland ska man inte be om ursäkt"

Idag blev jag så förbaskat arg. Jag har aldrig varit med om det sen jag blev inlagd och jag hoppas att ingen annan får vara med om denna upplevelse, just därför skriver jag detta så att andra får veta att alla är inte lämpliga att jobba inom psykiatrin.

Jag har en medicin som jag får klockan två, det är lugnande och jag har rätt att få den klockan ett eller ett annat klockslag. Jag gick till sjuksköterskan som jobbade och bad om min två-medicin och klockan var mellan 13:50-14:00. Till saken så bad jag han om den medicinen innan två för jag kände mig orolig och tänkte att det är lika bra att ta den nu. Men sjuksköterskan var i personalrummet och åt. Först så bad jag om den men han påpekade att klockan inte var två. Jag poängterade att det är lugnande och jag behöver den nu men fick den inte. – Han skulle äta upp sin mat först. Maten är tydligen viktigare än min hälsa. Jag blev såklart förbannad och sade att han skulle inte skylla på mig om något hände.

Eftersom jag fortfarande har extravak, så följde den personalen ”M” med mig och lugnande ner mig när jag hamnade i min säng och grät av förtvivlan. Men varje timme kommer det en ny personal som byter av. Jag gillar inte ”K”! När jag hade lugnat ner mig så kom sjuksköterskan in i mitt rum men jag bad honom att gå men han försökte protestera men jag for ut och skrek att han skulle ut, upprepande gånger och smällde igen dörren och lade mig i sängen och grät.

Helt plötsligt säger min personal ”K” att hon undra vad det var med mig och sade att hon tyckte jag var otroligt otrevlig. Jag sade vad som hänt men hon sade som sjuksköterskan sade; ”Han skulle äta upp sin mat först” – Jag lyckades skada mig själv under denna timma, vilket såklart inte ska vara möjligt, inte så länge iallafall då de egentligen måste se båda mina händer hela tiden, samt ansikte. Vissa bryr sig inte, vissa är bara dryga och jobbat för länge på samma arbetsplats (hon är närmare 60).

Jag ber inte om hjälp för att det är kul eller mår bra. Men att bli nekad sin medicin på grund av tiden inte är inne eller att sjuksköterskan äter. Så beter de sig inte på min ordinarie avdelning och tack och lov att flyttar vi upp om tio dagar. ”K” lär jag inte bli av med, hon har uttryckt så mycket idiotiskt och jag ber aldrig om ursäkt till henne. Jag sade sist att hon är dum i huvudet. Det är inte likt mig då jag oftast inte säger sådana saker till människor och skulle jag bete mig dumt så ber jag om ursäkt för så är jag uppfostrad. Men om jag menar det jag säger, varför ska jag då be om ursäkt? Hon sade till och med till en patient som står mig närmre på avdelningen att de har vettigare/viktigare saker för sig än att plocka ner de lakan som han hänger upp. Så säger man inte till någon som vill dö.

Avslutar det hela positivt att berätta att jag äntligen har fått ett eget rum (i måndags) så nu förhoppningsvis så blir det bättre om personalen kan göra sitt jobb, så säga.

Vad är det som är attraktivt?

Vad är det dem ser?
De hör av sig, de säger att jag söt och attraktiv. Även om det är mer än ett år sen så är fortfarande
någon som hör av sig från någon dejtingsida. Kanske så borde jag bli smickrad och glad. De flesta
är väldigt tåliga och när de accepterar att jag “bara” vill jag chatta så verkar det mer okej, jag känner
mig respekterad.
 
Dessvärre nätdejtade jag förra sommaren och de flesta ville träffas väldigt fort. Jag kan vara rätt
impulsiv med saker och har svårt att vänta, vilket var till min större olycka. Det krossade mig och fick
mig att känna skam. Så efter det så lade jag ner det, för jag gick in i ett förhållande som krossade
min självkänsla. Det är en av många faktorer som fick mig att må så dåligt så jag hamnade här påm
sjukhuset. Inbillad lycka är seriöst värdelöst.

Psykiatrin faller i bitar på sommaren…

Detta är ett lite mörkare inlägg, innehåller det psykiatriska som självskadebeteende/suicide.

Till att börja med så måste jag ge all beröm till personalen (nu inom psykiatrin eftersom det är där jag vårdas) att de bokstavligt sliter häcken av sig. Att räcka till, till extravak och de övriga patienterna. Se till att vi får vår mat samt att de får jobba tuffa pass på grund av brist på personal. Se till att alla (faktiskt) lever eller att ingen lyckas skada sig på något sätt. Men de räcker inte till, jag vet att de försöker, jag ser det men att det fattas folk inom psykiatrin är självklart – Insidan är otroligt hemsk att se, dvs Sanningen.

Men nu till det tragiska, det är två extravak på min avdelning nu med mig inräknad. Varav det skiftas mellan fyra personal (två på mig och två på den andre kvinnan) så två av personalen är alltid upptagna med henne och mig.

Som jag skrev så är det ont med personal och vissa får jobba hela dagen (07-22) en annan ska jobba några timmar på förmiddagen och sedan hem och sova samt sedan jobba natt (22-07:15). Tycker inte alls att det är schysta arbetstider samt inom akutpsykiatrin är det många som mår extremt dåligt. Många lider av starka självmordstankar.

Äldrepsykiatrin stängs under sommaren, min ordinarie avdelning är stängd (så där försvann 21 platser för patienter), så nu finns det 21 platser mindre och äldrepsykiatrin är stängd. Då får allmänpsykiatriska avdelningen ha öppet för gamla (en del dementa och behöver mer hjälp som ett äldreboende).

Det blir överbelagt, samt i denna värmen tar kraften och ork också… dagrummet, som jag delar med den andra kvinnan som också har extravak. Tar ifrån ett allmänt rum, dock finns det ett till.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, det korkaste psykiatrin har gjort är att låta oss dela rum. Jag får ofta panikångest efter måltider, har ångest och är självdestruktiv. Kvinnan i samma rum mår inte heller bra så egentligen… det här driver mig neråt. Jag har slutat träna på att vara själv, äter mindre eller får mer ångest av maten eller att jag påverkar min rumskompis negativ och… jag blir självklart påverkad när hon blir destruktiv och talar/gråter om att hon inte vill leva mera. Jag lider med henne, men jag är inte så stark att jag inte alltid drivs med. Det är inte hennes fel, det är den idioten som kom på att två unga kvinnor som inte klarar sig själva utan att något hemskt kan hända, ska dela rum.

Jag kommer flytta upp till min avdelningen den 28:e augusti och det är hur lång tid som helst, ska jag brytas ner mera för att det ska underlätta för dem? Ska jag behöva börja om med ensamhetsträning igen? För jag blir ju inte ensam i mitt rum nu när jag delar rum. Jag vågar inte lita på mig själv, jag slutat vara själv, kanske är det sex veckor sedan nu?

Innan var det flera dagar i veckan i flera timmar emellanåt, dock väldigt hård bevakning och jag skulle säga till om jag lämnade rummet, gick på toa eller vart jag var. Men jag satt och kunde ibland sitta ute och skratta med patienterna och när allt blev jobbigt kunde jag vara ensam med personal på rummet. Det har de tagit ifrån mig, de har fått mig att fega ur, för jag kan inte ens vara själv i mitt rum om hon inte är ute på avdelningen/eller åkt någonstans.

De övriga patienterna, det finns inte alltid tid för dem. Är det rättvist? Pratade med en personal om detta som jobbade natt. Hon förstod inte (och andra kolleger tydligen) varför vi ska dela rum. Att det inte är bra eller hälsosamt för oss. För mig går det neråt, vad är det då för mening med att vara här om jag ändå inte blir bättre utan tvärtom?

Just nu är det svårare att se det positiva i saker och ting.

Ärligt talat, vad ska jag skriva?
Jag tittar på denna bild, den påminner om mig och mina känslor.
Det finns något vackert som fortfarande blommar, det symboliserar hopp.
Vatten behöver allt levande, växt som människa.
Så vatten står för överlevnad men samtidigt en hög av alla mina tårar.
Blad som ligger utspridda, känns som mina tankar för jag får inget grepp i dem.
Men samtidigt kommer det upp saker ur stenarna vilket symboliserar att jag kan
klara av det här, bara jag är stark nog.
Så länge vi lever, så länge vi får näring, så länge vi tror, så länge hoppet finns.
Då finns det väl en chans att allt kan ordna sig?