Kategori Ätstörningar/Kost

Jag var mobbad mer eller mindre från förskoleklass till femman då jag fick byta skola i sexan. När jag gick i trean så på sommarlovet hade jag kalas för att sedan börja fyran. Jag hade bjudit Hope Karma Slaps in your face before I Do\” hem alla tjejer i klassen samt fyra andra vänner utanför min klass, jag väntade länge på mina klasskamrater men insåg som nioåring att de inte skulle dyka upp men de andra kom. Tack och lov för det. Det värsta var nog att de inte kom utan när höstterminen började så låg otroligt många inbjudningskort på bordet. Det gjorde ont men samtidigt förstod jag att de i klassen inte gillade mig.

Min mamma var med på en cykeltur med klassen och vi cyklade t å mil totalt, en kille bakom mig klagade på mig att jag cyklade långsamt och det kanske jag gjorde men jag brukar liksom inte cykla två mil så ofta. Han ville cykla om men det satte min amma stopp för.

När vi var framme vid destationen så pratade ingen med mig, jag började gråta. Mamma sade till några tjejer i klassen att Suzanne får också vara med. De sade att jag fick det men gick iväg, vi satte oss ner och vi fick smaka på någon dryck men är det var min tur så hoppade de över mig och mamma såg det.

Första gången jag blev slagen med hopprep var jag elva. Det pågick ett tag men läraren brydde sig inte. Det var så fruktansvärt.

På ett möte när mobbingen blev ohanterligt stack jag och sedan blev det möte. Rektorn frågade om min magister hört något. Det hade han och rektorn frågade varför han inte gjort någonting. Han svar var hemskt. Jag orkade inte.

Att sitta själv i klassrummet medan de andra hade grupparbeten, att alltid komma försent till lektionen för att försäkra mig om att läraren var där, hur jag bokstavligt bara hoppade i skorna och tog jackan för arr fly upp i skogen varje rast

Men just det du orkade inte. Hur fan tror du att jag orkade? Att jag var korkad, värdelös och viskande bakom min rygg. Tack Så mycket, magister.

”I Hope Karma Slaps in your face before I Do”

your face before I Do”

Stockholms resa med mamma 16-18

Huawei P30 Pro. Kan ju tillägga att jag inte alls brukar köpa de senaste men tanke på min fotograferingsintresse så insåg jag att denna telefon uppfyller mina krav. Detta är ju ett tidsinställt inlägg då jag är med mamma i Stockholm. Men mer om Stockholm i slutet på månaden, följer en liten speciell schema denna månaden. Bilden där över är tagen med Huawei P30  Pro. Har du också den?

Pratade med min mamma om det här eftersom jag inte har någon aning, såklart.

När min storebror föddes så fick han heta Peter, men mamma tyckte om namnet Emma på mig men min pappa valde just Suzanne.

Så när jag föddes visste de inte vilket kön jag var då de inte kollat upp det men i cirka tre sekunder trodde mamma och pappa och de som jobbade där att jag var en kille, för ett kort ögonblick tänkte mamma att det blev en Jonas men fortare vände det då navelsträngen misstogs som ett manligt könsorgan men de rättade det fort och sade att jag var en flicka. En flicka som hette Suzanne kom till världen.

Min mamma hade en väninna som också hette Susanne men de diskuterade olika stavningar och mamma fick frågan, varför stavar du inte Suzanne med Z? Mamma och pappa var då överens om stavelsen också.

Om jag gillar mitt namn Suzanne? Ja, det skulle jag tro men jag bytte efternamn för några år sedan från Johansson till Philipsen (mammas flicknamn) och känner mig mer som Suzanne Philipsen. Så ja, jag trivs med mitt namn men en del kallar mig Suz eller Suzze.

Intressant, det finns nog en hel del och som jag inte ens skulle skriva upp här heller, annars är jag väldigt uppriktigt av mig i bloggen. Men nedanför är de tre saker som jag kommer på i skrivande stund.

• Att jag jobbar på att skriva klart mina noveller. ”I slaktarens makt” är helt klar, ”Kulvertmannen” är påbörjad och ”Hammarflickan” har det föds tankar till. Anledningen till att jag inte pratar så mycket om det högt är för jag orkar inte med pressen på skrivandet. Jag vill ta det i min takt men ”I slaktarens makt”
• Att jag är så dålig på att damma. Jag tvättar golvet, skakar filtar och byter sängkläder men att damma? Det är så tråkigt för det första. För det andra finner jag nästan aldrig inspiration till det.
• Min hörselskada. Det är bättre med den saken idag men som ung var det ju något utmärkt att mobba någon för. Men jag kommit över det men jag springer inte runt och ”titta på min hörapparater”. Jag sköter det snyggt när jag har dem på mig.

Mina mardrömmar och flashbacks, skrämmer mig mycket även om jag vet att det var då och att jag är någon annanstans nu, samt trygg.

Något annat som skrämmer mig är att personer jag tycker om lämnar mig. Att de går sin väg eller somnar in, att jag inte klarar av att vidhålla relationer och istället pushar iväg dem jag bryr mig om.

Människor kommer och går så gör de hela livet men idag kändes det som en käftsmäll ännu en gång i relationer till som är viktiga för mig. – Ingenting vara för evigt –

Min dietist som jag har fått sådan enorm förståelse för min ätstörning först snart gå på semester och sedan jobba ett par veckor sedan går hon på mammaledighet – och det finns ingen dietist som kommer kunna täcka upp henne heltid. Ja, just nu suger det som fan och allt kan dra åt skogen :/

Vad ska jag göra i dessa stunder?

Det är en väldigt svår fråga för mig men en förändring är ju att slippa mina inläggningar, de är jättebra att de finns för mig men om jag inte lägger in mig så betyder det att jag mår bättre. Jag vill ha en mental stabilitet och få bort min självdestruktivitet samt få bot på ätstörningen.

Allt kan man inte förändra och du kan inte heller förändra andra, men jag kan förbättra mig på saker. Som inte isolera mig så mycket, träffa människor jag bry mig om och göra andra aktiviteter.

Det finns en hel del jag kanske vill ändra på men känner att jag inte vill dela med mig om det i nuläget.