Vad är vitsen med att ha extravak när personen lämnar en?

Vill varna för känsligt innehåll som  självskada/självmordsinnehåll. Tycker du att det är jobbigt eller känner att du inte orkar läsa detta, så sluta nu. Du kan alltid titta in på mer positiva inlägg men om sanningen ska fram så kan jag inte bara trycka undan detaljer. Nu är det upp till dig.

Eftersom inte alla vet vad ett extravak på en psykiatrisk avdelning så ska jag förklara
– med egna ord.
Om läkaren anser att man som patient är farlig för sig eller andra i vissa fall så kan avdelningens läkare bestämma att personen måste ha en personal med sig. Det menas att du inte får vara själv när du är på toa (toalettbesök och dusch), personalen ska se dig hela tiden och kunna se dina händer och ansiktet. Om en annan patient ber om hjälp, så får personalen inte lämna mig utan be patienten gå till någon annan, vilket är självklart tufft men ett jobb är ett jobb. 

Som personal under vak får inte öppna dörr för personer som vill ut, inte hjälpa de andra utan är till för personen som har vak, som i mitt fall, mig. Kort sagt, personalen ska se och vara med mig hela tiden och skydda mig ifrån mig själv.

Men så fungerar inte alla, ärligt talat så hatar jag att ha extravak. Tänk dig att aldrig få vara själv, någon är med dig var du än är. Man känner sig utlämnad och har inte mycket privatliv.

Men som jag skrev, alla fungerar inte så. Igår och så många gånger förut så är ”L” inte så vaksam. Igår så sade jag att jag behövde vidbehovsmedicin. Som jag skrev så får inte personalen lämna min sida. Jag for ut ur rummet och gick till sjuksköterskeexpeditionen utan ”L”. ”L” satte sig ute i korridoren men dörren till sjuksköterskeexpeditionen så han såg inte mig. Jag lyckades skada mig, hur är oväsentligt här. Men det ska inte ske, ”L” brast i sin roll, som ofta tyvärr men jag tycker att ”L” är en bra person i övrigt men till saken, jag är rädd.

Jag har extravak för jag nästan har dött här. Jag är skadlig för mig själv, har ibland svårt att stå emot självskadetankar. Jag har emotionell instabil personlighetsstörning och är mer växlande i humöret. 

Extravak suger, men det är ännu värre att inte bli tagen på allvar. Det hinner hända mycket på cirka sju meters avstånd. Jag känner mig förminskad, som att jag inte är värd att ta på allvar. Besviken, men samtidigt varför ska jag ha extravak om jag ändå blir lämnad? Egentligen vill jag nog inte dö men hur fan ska jag orka leva? Därför ska de finnas där vid min sida, så jag kan få ett liv igen, lämnar de mig, så vet jag inte vad som händer. Jag erkänner att jag behöver extravak fast jag hatar det men jag vill hem till mina djur och på något jävla sätt få ett liv igen. Ska det förstöras genom att inte tas på allvar?

Jag måste få berätta…

Vill varna för ätstörningstankar och bitar av självdestruktivitet. Inga stora inslag men har du bekymmer och svårt att hantera så rekommenderar jag att du slutar läsa här. Men för att få er att förstå så var vissa detaljer nödvändiga. Nu är valet ditt.
Jag var den du oftast ringde först för att berätta saker, på ont och gott. Du fick mig att le efter varje regn och åskskur. Du stöttade mig och motiverade mig till att våga. Klart att jag ibland blev otroligt besviken på dig när du ifrågasatte min medicinering samtidigt när du påstod att mina diagnoser inte stämde, kunde jag nästintill känna mig kränkt men vi vandrade oss ur det. Det kom inte så mycket på tal längre och du var den jag kunde prata med om allt, om jag så ville.

Du fick mig att känna mig värd någonting när du frågade mig om råd om olika saker. Du fick mig att

känna tillit när du ringde mig först och främst. Även om det ibland var något lätt eller något otroligt svårt.
Jag önskar nu i efterhand att jag inte hade fått det samtalet om vad som hänt. Hade jag vetat hur de två kommande åren skulle bli, så vet jag inte om jag hade vågat vandra vid din sida så troget.

Den X jag kände var glad, brann för barnen som bodde hos henne och vi hade bra kontakt trots att jag hade flyttat ifrån er till min första lägenhet. Hon kunde bli småtokig på sin man.. du var alltid så ärlig, berättade om i princip allt. Fram till den dagen jag fick samtalet.

Jag minns inte hur du lät i telefonen direkt men månaderna efter var du helt förstörd. Jag vet att vi

gick många promenader ihop samt hunden min. Du hade på dig solglasögonen, även om det inte behövdes. Jag förstod varför och dina ögon var helt söndergråtna, du var förtvivlad för att din man blev falsk anklagad och de tre barnen som bodde hos er togs ifrån dig. Socialen tog flickorna ifrån er och placerade hem dem, trots de knappt fick besöka sina anhöriga i vanliga fall. Men socialen verkade glömt det, och hanterade denna situation under all kritik.

Du som aldrig ätit antidepressiva förut eller i form av sömntabletter fick under en senare tid, när du

insåg att du behövde dem, medicineras. Dina ögon var mer livlösa, hade svårt för våra skämt som du alltid skrattar åt, du slutade att fota upplevelser, du glömde saker och du sjönk längre ner in i din PTSD. Jag saknade dig djupt – Du var förändrad.

Samtidigt som jag var sjuk, som ingen annan visste vid det tillfället. Jag kämpade så för att orka för

dig och lyssnade på alla ord tills jag plötsligt kom på mig själv att jag inte mindes vad du hade sagt. Jag förstod inte eller ville inte förstå att jag hade näringsbrist. Medan jag sjönk in djupare in i ätstörningen och mer självdestruktivitet så fortsatte jag finnas där för dig, för mig betydde du så otroligt mycket för mig.

Som jag hade slitit för att få den kommentaren. Äta mindre, träna för mycket samt mycket laxering.
Men kommentaren kom. Glad som ett barn ska vara på julafton. Äntligen sade någon och såg att
jag hade gått ner i vikt. Jag trodde inte att jag kunde bli lyckligare då men att allt gick ner i mörkret
men jag förnekade det för mig själv.
På något sätt kom du på fötterna igen. Du och din man byggde ett hus i stan och efter lite mer än ett
år var två av tjejerna tillbaka och din man var helt frikänd. Jag gick in till stan och förbi när ni grejade
med husbygget. Det var ungefär en mil in till stan från där jag bodde. Jag gick ofta och cyklade och
handla i stan. Men en sak, som jag aldrig sade till dig, är att jag hatade ditt/ert nya hem. Jag hatade
att se utvecklingen av huset, var inte så intresserad av ritningar men spelade med för jag såg att du
började känna hopp igen. – Det var det viktigaste för mig. Att få se dig leva upp och fokusera på din
hälsa igen.
Du började må bättre och jag gick raka motsatsen till att må bra. Men kommentarer som att
“vad fin du blivit”, “det måste väl vara kul att köpa kläder på den vanliga avdelningen?”
eller som den bästa “du bör nog inte bli tunnare nu, jag vill ju ha kvar dig”. Du sade ofta till
mig “att du inte visste om du skulle v
ara glad eller ledsen, för nu när du kände till ätstörningen

så tyckte du att jag var fin nu, men du förstod att jag inte är sund”.
Jag minns inte exakt men jag vandrade många promenader till ert nya hem, eftersom huset blev
försenat så började ni med tomten istället. jag stannade ofta till men jag började gå andra rundor för
att jag hatade stället. Hur jag än försökte, kunde jag inte gilla dig. Inte efter hur din man behandlade
mig som överviktig. Du ville skiljas men drog tillbaka det, du stod knappt ut med honom ibland och
jag tål inte honom. – Är det så konstigt att jag inte ville komma dit?

Människor accepterade mig. Ifrågasatte inte vad jag åt inför människor och kanske till och med tyckte jag behövde äta lite till. Jag var något. Jag är fin. Jag kan äta saker utan att någon tittar snett.

Jag var duktig och en del människor slutade skämmas när de var med mig. Jag blev lättad men
samtidigt arg. Förbannad över att vara accepterad genom utseende. Jag var arg på din man, jag
tyckte inte om hans kroppsideal över hur man ska se ut längre. Jag blev rosenrasande ibland när jag
upptäckte att nu duger jag, det är inte personligheten i grunden utan utseendet.
Det gör mig än idag förbannad. Vi sågs mindre X, jag gick inte promenaderna till ert nya hus, delvis
ville jag inte och samtidigt var jag så utmattad. Du tjatade att jag skulle komma dit (att jag skulle vandra),
och ibland kunde du erbjuda skjuts men varje gång jag var där så ville jag bara hem till mig själv igen.

Jag ville inte se din man, jag ville inte ha med honom att göra efter eller under tiden som ni flyttade.
Han ringde min mamma och sade till henne att jag inte får ringa så mycket, att Kerstin inte orkade det.
Han klankade ner på mig och min mamma blev otroligt arg på honom och hon lyckades få sista
ordet. Mamma satte sig i bilen och körde till mig för hon visste att jag skulle bryta ihop om jag fick
veta vad som sagts.

Det “komiska” i det hela, när X:s man ringde min mamma, så ringde X mig. och erbjöd sig att
hämta mig för jag mådde inte så bra, men jag sade nej så det blev inget med det. När mamma
berättade om samtalet med Anders så bröt jag ihop, varför sade inte Kerstin någonting? Jag grät,
jag var arg men mest var jag besviken. Varför sade hon inget? Frågan ekade i mig. Vi hördes av
kanske fyra gånger om dagen om minst två gånger om dagen innan hennes man ringde min mamma.
X sade att jag alltid fick ringa och sade aldrig ifrån, så jag blev paff.

Jag frågade X om hon kände till samtalet men hon förnekade det. Sen frågade jag om han hade
sagt till henne under gårdagen, när han svarade på hennes mobil, att jag inte mådde bra och att hon

skulle ringa mig så fort hon kunde. Men det hade han inte sagt. Det fick vara droppen!

Jag hatade det nya hemmet och jag vägrade se hennes man. Efter det samtalet till min mamma
kanske vi pratade två gånger i veckan och jag ringde aldrig.

Varje samtal var kort, hennes man kommer snart, hennes man är i trädgården och kommer han
in så lägger hon på. Blev hon rädd för honom eller hade han rätt? Att X inte orkade. Varför kunde
hon inte säga det direkt till mig då? Att höra från en tredje person blev så förvirrat och där satt jag
i min lägenhet och fick panikångest efter våra små, korta samtal. Vi gled isär, jag var några fåtal
gånger och hälsade på men jag vägrade träffa hennes man efter det han gjorde emot mig.

Tro mig, jag försökte verkligen att gilla det nya hemmet och kanske hade jag gjort det om inte han
fanns där. Men jag kunde inte, jag avskydde det. Det kändes som huset drev isär oss, jag kom inte
förbi längre, träffade henne sällan.

X frågade ofta om jag inte kunde komma förbi när jag ändå gick så långt men jag valde andra vägar,
tvångstankarna att ut och gå mitt i sommaren och natten gjorde att jag var ute redan klockan fyra på
morgonen. På ett sätt var det fantastiskt, jag fick vara med när Sverige vaknade. Bilarna som kom
rullande klockan sex på morgonen och sedan soluppgången tog jag alltid kort på, så vackert var det
men det värsta var, jag var så sjuk.



Tillslut orkade jag inte gå, jag undvek att träffa X och sade sanningen till min terapeut. Att jag inte åt,

att jag tvångsmässigt vägde mig flera gånger om dagen och promenaderna. Att jag ibland åt och
spydde eller laxerade. Att vissa dagar åt jag ingenting eller kanske bara en frukt. Jag tror inte att
någon förstod, speciellt inte X när hon tjatade om att vi skulle gå promenad ihop. Jag valde kortare
vägar med hunden och såg till att alltid göra något som att städa eller annat som kunde förbränna.

Min terapeut såg till att jag fick träffa en ätstörningsspecialist och han sade att jag var ute på väldigt
hal is. Båda instämde på det och de var rädda att jag skulle ramla ihop, att organen skulle sluta
fungera och så vidare. Jag började äta lite men mängden kunde man alltid diskutera men jag fick
även näringsdrycker så jag skulle få i mig något iallafall. Jag gjorde som jag ville och ibland straffade
jag mig själv hårt med självdestruktivitet men det som fick mig att börja äta igen var mina älskade djur.

Det var när jag blev inlagd för nästan ett år sen som jag och X mer eller mindre avslutade våran
relation. Samma dag som jag hade så mörka tankar men sedan sökte till mobila teamet, för att min
suicidrisk var så hög, bestämde dem att det är bäst att lägga in mig.

När jag stod och funderade på hur jag skulle göra, jag ville inte lämna mina djur men jag orkade inte
må dåligt. Då ringde det i min telefon och jag såg att det var X men jag orkade seriöst inte att svara,
vad skulle jag säga? Jag skrev istället.

Våran smskonversation såg ungefär ut såhär:

 
 
 
 
 
 
(Även om jag vet att hon skämtade så såg jag ingen humor i det hela, om minst två timmar skulle jag vara på mobila teamet men skrev inget om det, tror jag). Jag blev inlagd och än är jag kvar. Jag skrev ännu en gång till henne.

 

 

Allt är ungefärligt. Vi skrev mer och pratade i telefon och hon sade att hon inte tänkte åka och träffa

mig nu när hon är den nya X, men sade att det gamla X hade kommit direkt. Jag blev såklart
förtvivlad. Jag förlorade min pojkvän på grund av inläggningen, visst var han inte bra för mig men
ändå. Jag gjorde ett avslut med X. Skrev att jag inte orkade med hemlighetsmakeriet med hennes
man och kan hon inte hälsa på så så kan det va. jag vet inte vad jag skrev men det enda jag fick tillbaka var ett hjärta.
Jag vet inte än idag var det betydde, men jag vet att jag inte vill ha med X att göra igen. Trots hur
mycket hon hjälpt mig och funnits där så kan hon inte behandla mig hursomhelst heller. Det är tufft
men livet är det och kommer nog alltid vara det. Även om solskenet fanns där och finns än.

– Att släppa taget om sin bästa vän –

Något av det svåraste jag kan komma på nu är att vara ”tvungen” att ta avstånd av en vän. Hon betyder så mycket för mig men hennes bekymmer tynger mig när jag redan är i skiten. Jag kan inte stötta henne, jag räcker inte till och det får mig att känna mig misslyckad.

 

Skrev till henne att hon är en underbar människa, för hon har verkligen varit min vän, varit och besökt mig här men när hennes oro blir så påtaglig på mig så fixar jag inte det, vilket får mig att känna mig värdelös och blir självdestruktiv. Det är absolut inte hennes fel, inte mitt heller utan just nu finns inte energin mellan oss för att orka. Jag sörjer, jag är ledsen för jag har inte många vänner och hon var en av mina bästa vänner, hon är den enda vännen som har hälsat på mig på sjukhuset och det bevisar att hon bryr sig.
Jag tror att jag sårade henne djupt men någonstans tror jag att vi båda förstår att just nu funkar det inte, men det smärtar ju inte mindre för det. Jag kommer alltid att hälsa på henne när vi ses, vara trevlig och självklart prata med henne om vi ses ute i samhället. Kanske en dag när tiden är inne så kan vi finnas där för varandra. För det är ett tomrum men jag måste tänka på mig själv och jag måste fokusera för att komma härifrån.
Om du läser detta min vän, så ska du veta att du fortfarande betyder mycket och kommer alltid att göra.

Vad är det som är attraktivt?

Vad är det dem ser?
De hör av sig, de säger att jag söt och attraktiv. Även om det är mer än ett år sen så är fortfarande
någon som hör av sig från någon dejtingsida. Kanske så borde jag bli smickrad och glad. De flesta
är väldigt tåliga och när de accepterar att jag “bara” vill jag chatta så verkar det mer okej, jag känner
mig respekterad.
 
Dessvärre nätdejtade jag förra sommaren och de flesta ville träffas väldigt fort. Jag kan vara rätt
impulsiv med saker och har svårt att vänta, vilket var till min större olycka. Det krossade mig och fick
mig att känna skam. Så efter det så lade jag ner det, för jag gick in i ett förhållande som krossade
min självkänsla. Det är en av många faktorer som fick mig att må så dåligt så jag hamnade här påm
sjukhuset. Inbillad lycka är seriöst värdelöst.

Psykiatrin faller i bitar på sommaren…

Detta är ett lite mörkare inlägg, innehåller det psykiatriska som självskadebeteende/suicide.

Till att börja med så måste jag ge all beröm till personalen (nu inom psykiatrin eftersom det är där jag vårdas) att de bokstavligt sliter häcken av sig. Att räcka till, till extravak och de övriga patienterna. Se till att vi får vår mat samt att de får jobba tuffa pass på grund av brist på personal. Se till att alla (faktiskt) lever eller att ingen lyckas skada sig på något sätt. Men de räcker inte till, jag vet att de försöker, jag ser det men att det fattas folk inom psykiatrin är självklart – Insidan är otroligt hemsk att se, dvs Sanningen.

Men nu till det tragiska, det är två extravak på min avdelning nu med mig inräknad. Varav det skiftas mellan fyra personal (två på mig och två på den andre kvinnan) så två av personalen är alltid upptagna med henne och mig.

Som jag skrev så är det ont med personal och vissa får jobba hela dagen (07-22) en annan ska jobba några timmar på förmiddagen och sedan hem och sova samt sedan jobba natt (22-07:15). Tycker inte alls att det är schysta arbetstider samt inom akutpsykiatrin är det många som mår extremt dåligt. Många lider av starka självmordstankar.

Äldrepsykiatrin stängs under sommaren, min ordinarie avdelning är stängd (så där försvann 21 platser för patienter), så nu finns det 21 platser mindre och äldrepsykiatrin är stängd. Då får allmänpsykiatriska avdelningen ha öppet för gamla (en del dementa och behöver mer hjälp som ett äldreboende).

Det blir överbelagt, samt i denna värmen tar kraften och ork också… dagrummet, som jag delar med den andra kvinnan som också har extravak. Tar ifrån ett allmänt rum, dock finns det ett till.

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, det korkaste psykiatrin har gjort är att låta oss dela rum. Jag får ofta panikångest efter måltider, har ångest och är självdestruktiv. Kvinnan i samma rum mår inte heller bra så egentligen… det här driver mig neråt. Jag har slutat träna på att vara själv, äter mindre eller får mer ångest av maten eller att jag påverkar min rumskompis negativ och… jag blir självklart påverkad när hon blir destruktiv och talar/gråter om att hon inte vill leva mera. Jag lider med henne, men jag är inte så stark att jag inte alltid drivs med. Det är inte hennes fel, det är den idioten som kom på att två unga kvinnor som inte klarar sig själva utan att något hemskt kan hända, ska dela rum.

Jag kommer flytta upp till min avdelningen den 28:e augusti och det är hur lång tid som helst, ska jag brytas ner mera för att det ska underlätta för dem? Ska jag behöva börja om med ensamhetsträning igen? För jag blir ju inte ensam i mitt rum nu när jag delar rum. Jag vågar inte lita på mig själv, jag slutat vara själv, kanske är det sex veckor sedan nu?

Innan var det flera dagar i veckan i flera timmar emellanåt, dock väldigt hård bevakning och jag skulle säga till om jag lämnade rummet, gick på toa eller vart jag var. Men jag satt och kunde ibland sitta ute och skratta med patienterna och när allt blev jobbigt kunde jag vara ensam med personal på rummet. Det har de tagit ifrån mig, de har fått mig att fega ur, för jag kan inte ens vara själv i mitt rum om hon inte är ute på avdelningen/eller åkt någonstans.

De övriga patienterna, det finns inte alltid tid för dem. Är det rättvist? Pratade med en personal om detta som jobbade natt. Hon förstod inte (och andra kolleger tydligen) varför vi ska dela rum. Att det inte är bra eller hälsosamt för oss. För mig går det neråt, vad är det då för mening med att vara här om jag ändå inte blir bättre utan tvärtom?

Mina ärr gör mig inte till en sämre djurägare …

Handlar om självskada bland annat så är du känslig, avstå att läsa för din egen skull.

Vi ser alla olika ut, typer av hudfärg, ursprung, kön och olika sorters hår. Vi klär oss olika och är olika i bemötande mot andra. En del är väldigt långsinta eller tvärtom, vi har olika fördomar men en del tiger och andra är ärliga.

Kanske har du en synlig missbildning som du skäms över eller födelsemärke som du döljer under dina kläder. Du kanske är rullstolsbunden eller är i behov av hjälp dygnet runt. Du kanske har fått ärr av en olycka eller kanske med någon form av självskada?

Oavsett vad, nämnt som inte nämnt så är vi alla människor. Så länge vårat hjärta slår och vi andas så har vi ytterligare en sak gemensamt: Känslor.

Poängen är iallafall att oavsett hur vi ser ut så är det okej. Du har rätt att bada i bikini, klä dig lätt eller hur du vill oavsett vem du är. Du bestämmer över din kropp, ingen annan.

Jag har haft så svårt att visa mina ärr, men med åren vågar jag mer och mer. Men jag känner blickarna, jag får kommentarer och hör era diskreta viskningar om mig samt när ni pekar på mig. Vad får er att tro att ni har rätt att kränka mig, få mig att skämmas över mig själv eller att inte våga gå i sommarkläder? Är du perfekt? Absolut inte!

Vi har alla våra brister, oavsett om de syns eller inte. Att jag är ärrad betyder inte att jag är en sämre människa eller djurägare. Ärren pekar inte åt att jag är ett psykfall och är omöjlig att vara med. Jag är en människa med ett förflutet, precis som du. Jag har gjort det jag kunnat för att överleva, även om det var destruktivt så var det mitt sätt att orka. men med åren har jag fått mer redskap att hantera svårigheterna jag får och har.

En människa som skadar sig gör det ibland för att överleva, kanske ett rop på hjälp men det betyder inte alltid att som i mitt fall, att jag vill dö. Tvärtom, jag har överlevt men jag hoppas verkligen att du som mår dåligt hittar ett bättre sätt att hantera. 

Jag vandrar på din gata i datorn…

Satt och kollade upp en person som jag vet fyller år imorgon och förr har jag inte inte direkt tänkt på det men idag… det är läskigt hur utlämnad man är. Jag kan ju se bilar hen äger, ungefär vad hen tjänar och hela personnummer. Till och med vem hen bor med och civilstånd men värst av allt jag kan gå på hans gata på sidan. Innan tyckte jag funktionen var häftig men nu blir jag rädd. 

Jag raderade mig från hitta.se idag, det var smidigt, personnummer och mobiltbank-ID så kommer jag försvinna ur deras system men hur många andra sidor finns jag på, egentligen? Jag har skickat förfrågan till eniro.se om att det ska ta bort mig, eftersom det ska gå men många går ju inte utan man måste ha skyddad identitet. – Det är ju inte direkt så jag vill ha det men jag vill inte vara superlätt att hitta. Vem vill det egentligen?

Vad tycker du om det här?

Något av det korkaste psykiatrin har gjort?

För några dagar sedan flyttade jag in i ett av dagrummet med en annan patient som också har extravak. Jag tror att det var något av det korkaste psykiatrin gjort. Vi är två stycken som är så pass skadliga så vi behöver personal dygnet runt, det är svårt att hantera när hon mår dåligt eller gråter. Helt plötsligt känns det inte okej att må bra, jag lider av den negativa energin här inne i rummet och jag kan ju inte direkt lämna rummet som jag vill. Jag märker skillnad på mig själv, jag har svårare att äta, får destruktiva tankar och orkar inte mycket.

Jag vet inte om denna fas hade kommit ändå, något som kommer och går men jag blir rädd, rädd att gå ut till exempel. Känner mer fara för mitt välbefinnande, kanske är det fibromyalgin som tar ner mig så mycket men… oavsett mår jag inte bra. Ska försöka prata med psykologen så fort han har en tid över. Känns inte som att jag kan vänta till våran torsdags tid. 

Sen finns det personal som inte får sitta extravak för mig av någon anledning men nu kommer den personen finnas i samma rum även om personen ifråga sitter extravak åt kvinnan bredvid mig. Olyckligtvis tål jag inte personalen trots att han inte gjort något fel. Men jag mår ju inte bra av honom och därför får han inte sitta extravak men får nu befinna sig i samma rum?