Kaos i behandlingarna är milt uttryckt

Oftast är det skönt eller snarare en befrielse att vara vuxen och kunna ta sina egna beslut. Jag upplever att oftast självständigheten är enklare, jag får göra allt jag vill inom en rimlig gräns. Så vill jag äta godis alla dagar i veckan, skaffa flera husdjur eller bara vara hemma i lägenheten utan att någon hör av mig på ett tag är också ett vuxet val.

Men det finns nackdelar med att vara vuxen, ansvar som med sin ekonomi, se till att djuren får det dom behöver och olika prioriteringar vad man nu har för liv. För det mesta flyter det på för mig för jag har inga ekonomiproblem, djuren har det bra och jag har ju framförallt en egen lägenhet som jag tycker otroligt mycket om.

Men ett av de svåra problemen för mig handlar om min hälsa, speciellt psykisk ohälsa. Ni som läst min blogg vet att jag har olika psykiatriska diagnoser som bland annat PTSD, borderline, ätstörningar, samt högfungerande autism är de som hänger med mig – fram och tillbaka – fast en del ifrågasätter diagnoserna, men en läkare har satt dem och jag gjorde om vissa tester men uppfyllde ändå kriterier för dem.

En del av mig trodde nog inte att denna nuvarande pandemi skulle slå så hårt mot mig. Jag var ju väldigt isolerad innan, träffade inte många vänner och terapisamtal går ju att ta på videolänk/alt. telefonsamtal. Men jag som så många andra blir lidande på olika sätt och jag känner att det blir så frustrerande för mig numera.

Jag är typen som använder munskydd i mataffären/apoteket/kollektivtrafik samt sjukhuset. Jag gör det för att jag tycker det inger lite respekt, även om jag inte är livrädd för smittan och vidtar jag de nödvändiga åtgärder jag kan. Jag träffar inte många (gjorde jag inte innan heller men det är skillnad på frivillighet eller en restriktion), så det där på en. Jag åker inte längre till Falköping på terapi varje måndag, utan det tas på telefon och långsamt inser jag att det kanske inte är den bästa behandlingen jag kan få just nu men den får duga, men ibland önskade jag nog att jag hade haft en bil, för de där åtta milen som är dit för att åtminstone få träffa honom på plats. Med facit i hand så svarade jag bättre på behandling på plats.

Dock fick jag en ny psykolog i februari, här i min hemstad men hon har varit sjuk och vabbat cirka hälften av gångerna, en gång 4 gånger på raken och det ger inte mig kontinuerlighet, så jag känner att jag inte kan lära känna henne. Hon verkar bra men oavsett hur bra hon är så kan hon inte hjälpa mig när hon inte är på plats.

Min terapeut tycker att vi kan pausa psykologen, kanske till hösten men en del av mig skriker att ”jag behöver hjälp nu”. Men samtidigt kan jag inte ha det såhär, jag mår inte bra med så mycket frånvaro, antingen att hon är sjuk eller vabbar. Jag vet att vi har en pandemi, vi har saker att rätta oss efter men dessvärre verkar inte min ätstörning eller självhatet mot mig själv bry sig ett skit om det. Det är så otroligt påfrestande, jag har så många beslut att ta och som jag skrev i förra inlägget ”När magkänslan talar” så låter jag magkänslan tala men oavsett blir jag ledsen, jag blir besviken och arg på mig själv.

Varför kan jag inte bara rätta mig i ledet? Varför kan jag inte bara må bra nu? Varför kan jag inte sluta vara så fixerad av siffror och mitt egna utseende? Varför kan jag inte bara äta som alla andra? Varför kan jag inte bara älska mig själv? Men jag vet att dessa tankar inte hjälper mig till något bättre. Men ändå cirkulerar de runt om och om igen.

Så att byta psykolog är inte fullt så enkelt, jag gick därifrån idag upprörd men ville inte visa det. Hon ska tydligen vara den bästa (enligt andra som fixat fram henne) så då ska jag uppenbarligen ha kvar henne men jag orkar inte nu, så jag avslutade det mer eller mindre. Kanske man kan ta upp det sen till hösten, jag vet inte men en sak vet jag att jag känner att jag glider längre ifrån att få hjälp och det gör ont.

När magkänslan talar

Bloggen har verkligen ekat tomt här i år men mitt liv har däremot inte varit händelselös, tvärtom har det varit otroligt mycket som hänt. Jag återkommer ofta till frågan hur mycket ska man berätta om eller är det någon som bryr sig? Att någon bryr sig vet jag att det finns så svaret blir ganska självklar där, men till frågan där hur mycket man ska berätta är betydlig svårare. Kanske är det ens magkänsla som får avgöra saker och ting ibland?

Ja, min magkänsla får avgöra mycket och det är sällan magkänslan har fel. Men just nu är jag iallafall kluven eftersom jag vet att en del personer kanske läser det här och får en mindre chock, så i nuläget håller jag det för mig själv tills jag har haft åtminstone ett av de planerade möte som ska bokas in. Där håller magkänslan med så då får det bli så. Litar du på magkänslan?

Nedanför bjuder jag lite på bilder från våren som passerat hittills. (Januari till maj)

1:a advent och brandorsaker.

Fakta är hämtat från: brandskyddsforeningen. Mer information finns på deras hemsida.

Brandskyddsföreningen kategoriserar brandorsakerna till fem huvudsakliga klasser: 

  • Spisen: Man glömmer mat på plattan eller man får igång spisen av misstag. 
  • Eld i eldstad: Den vanligaste orsaken är att man eldar i kamin eller öppen spis. Soteld uppstår.
  • Rökning: Än idag står rökning och framför allt sängrökning för en hel del bränder i hemmet.
  • Levande ljus: I synnerhet under den mörka årstiden. 
  • Elektriska apparater: Tv-apparater, tvättmaskiner, torktumlare och frysar. 

Att glömd spis är den i särklass vanligaste brandorsaken hemma hos folk tycks förvåna många svenskar. Enligt en Sifo-undersökning tror 74 procent av svenskarna att levande ljus orsakar flest bränder – trots att det i själva verket är mycket ovanligare än glömd spis. Bara sex procent av svenskarna känner till att köksspisar är den absolut vanligaste brandorsaken i bostäder. 

Inte ens i juletid är levande ljus  den vanligaste brandorsaken. Ser man exempelvis på december 2015 orsakade glömda spisar hela 100 bränder jämfört med 56 ljusbränder i svenska bostäder. 

______________________________________________________

Jag är själv förvånad att spisbränder är mer vanligt än glömda ljus. Jag vet att jag hörde det på nyhetsmorgon för någon vecka sedan när de pratade om det och att inte ens i juletider, men det betyder åtminstone att vi är bättre på att vakta ljusen än vad jag först trodde.

En annan sak jag läste var att om det brinner hos din granne så är våra lägenheter byggda att det ska ta en timme innan elden kommer in till min lägenhet. Idag är det standard med brandvarnare i våra lägenheter men om du inte har en så är det en livsviktig sak att ha hemma.

  • Brandvarnare – ska vara placerad i taket, inte liggandes på någon byrå. Röken stiger uppåt så har du den liggandes i hyllan så ska den upp i taket! Testa den några gånger per år, så att den verkligen funkar.
  • Brandsläckare – Visst det fina färger på dessa idag, vilket gör mig lite frustrerad. Den röda färgen gör det tydligt än mönster som smälter in i inredningen, när olyckan väl är framme så är det inte alltid lätt att tänka rationellt. Tänk på att vända på den minst en gång om året och sikta alltid på platsen det brinner för att släcka den. Rimligt är att om den används en gång så bör den fyllas på.
  • Brandfilt – Viktigt att tänka på är att inte kasta filten på branden. Lägg den istället bestämt över branden och tryck med händerna ovanpå filten för att kväva branden. Denna är mycket smidig med mindre bränder, samt om det brinner i päls eller kläder.

Det ska du göra om det börjar brinna:

  • Rädda först dem som är i livsfara – men utsätt dig inte för risker. Ta dig ut så snabbt du kan. Kom ihåg att den giftiga röken alltid stiger uppåt. Ta dig ner under röken – nere vid golvet är det lättare att se och andas. Gå aldrig ut i ett rökfyllt trapphus. Om du kommer till en stängd dörr – öppna den inte utan att först ta reda på om det brinner på andra sidan. Känner du på dörren upptill och den är varm brinner det förmodligen på andra sidan. Stäng alla dörrar bakom dig. Stängda dörrar hindrar branden från att sprida sig snabbt och gör att räddningstjänsten vinner tid. Gå till återsamlingsplatsen.
  • Varna alla dem som hotas av branden så att de också kan sätta sig i säkerhet.
  • Larma räddningstjänsten genom att ringa 112. Möt upp räddningstjänsten när de kommer.
  • Släck branden om du bedömer att du klarar det. Använd en brandsläckare och rikta mot glöden – inte på lågorna.

Ovanstående ordning är en rekommendation.
Det är den aktuella situationen som avgör i vilken ordning du verkligen ska agera.

Du kan skrämma men inte vinna

Ibland kan man känna sig hotad utan att ha blivit det verbalt. Ibland kan man uppleva saker och ting som ett hot som en vän berättat om att en annan person som sökt en. Ibland räcker det att träffa personen en gång och aldrig mera. Saker och ting kan skrämma en så att man vill bara försvinna som till exempel stänga ner bloggen. 

Men så kommer det inte bli. Min rädsla ska inte stänga min blogg, utan bara om jag känner för det men just nu finns det inga tankar på det. Du kanske skrämmer mig men du kan ändå inte vinna.

Min första egna permission med Puzzel

Godmorgon! 
Vet ni att jag har sovit själv inatt med min älskade hund? Det har inte skett sen den 21 september 2017. Det har inte varit lätt med all paranoia och all ångest som så gärna följer mina steg vart jag än går men utan självdestruktivitet hemma, jag har hanterat ångesten, gått ut i mörkret, grejat i lägenheten, kelat med Puzzel och bara varit med min hund. Permissionen är helt klart godkänd! 

Trött kille

Min psykolog sade till mig sist när jag var hos honom i torsdags att det är jättebra att jag gör bra framsteg men att jag inte ska springa. Han poängterade att det är viktigt att jag fortfarande känner att personalen bryr sig. Att jag inte blir bortglömd. Jag svarade då att jag bara vill hem men fick en tankeställare igår kväll.

Jag vet hur lätt jag känner mig utanför, bortglömd eller ignorerad. Hur fort jag målar fan på väggen och bygger upp en hel katastrofsvärld inom mig på mindre än tre minuter. Men att det inte egentligen inte alls är så… tankeställningen blev kanske att jag motar bort personalen för fort. För jag gör det ibland och i liknande sammanhang så har jag alltid fått ångra mig.

Jag menar såklart inte att jag inte ska bli mer självständig men jag har gått från två kvarts utevistelse till en nattpermission. När personalen kom och informerade mig att jag hade en kvarts tillsyn så stirrade jag på henne. Har ni inte längre redan? Jag antar att de beror på vem som jobbar men min dörr kan vara stängd i ungefär en halvtimme ibland.. så ingen direkt skillnad. 

Även om det är så otroligt skönt att vara så mycket själv på avdelningen så tror jag att extra tillsyn är nödvändig för mig. Delvis för att jag att inte ska känna mig bortglömd och kasta ut mig själv för fort men sen till det jag anser är viktigaste med det är att om jag börjar må dåligt så kan vi tillsammans försöka rida ut det jobbigaste. Kanske inte en kvarts tillsyn hela tiden, men 30? Suck, det här ska jag ju egentligen prata med personalen om men min blogg är mina tankar, lite som en dagbok så…

Låt oss prata om framgångar

Cirka åtta minuters prat om optimism. Blåsten var hård men jag kämpade på ändå. Ha det bra!

Tror du bara på logiska förklaringar?

Jag har alltid tyckt mer eller mindre att det är spännande och lite läskigt att höra om paranormala saker, spökberättelser, oförklarliga saker som händer. Jag skulle nog säga att jag är typen som är öppen. Jag lyssnar gärna på de logiska förklaringarna samt de oförklarliga saker också. 

Jag tänkte faktisk dela med mig om en rätt oförklarlig grej som hände mig när jag hade praktik på ett äldreboende den sommaren jag fyllde hela 17 år. Jag hade nyligen blivit utskriven från det behandlingshem jag varit på i 17 månader och skulle efter praktiken flytta till ett familjehem.

Jag har inte berättat det för många, jag har mest viftat bort det men nu har jag lyssnat på många olika podcast om saker som inträffat och börja fundera lite men för att ni ska förstå så kommer den ner kortade versionen av mina praktikdagar.

En dag jobbade jag som vanligt och fick höra att en av de boende, låt oss kalla henne Elsa, bodde där. Jag förknippade henne sedan med att vi bott grannar under min uppväxt, vilket var lite intressant men jag hade ingen större kontakt med henne som liten.

Hon var väldigt beroende av oss personal så hon inte kunde röra sig mer än lite lätt med händerna. Hon satt i rullstol och var gammal och kunde inte prata. Så när jag satt ibland och matade henne så kunde Elsa peka på glaset om hon ville dricka eller om hon ville ha något speciellt. 

Men en morgon kom beskedet, hon hade somnat in framåt morgontimmarna. Jag tog hand om köket, kokade gröt och dukade fram och kände sorg men mest medlidande för de anhöriga. Trots vi varit grannar och jag var med hennes sista veckor i livet så var hon ganska främmande för mig.

Men till det som jag inte riktigt kan förstå, det som hände. Jag serverade frukost och fick mata en annan boende, vi kallar henne Hanna. Medan jag satt och matade henne så helt plötsligt kändes det som att någon tog sitt finger och tryckte in i min ryggrad. Jag hade skeden i Hannas gröt men jag åkte hukande över bordet och hon tittade med stora ögon på mig. Dessvärre kunde inte heller Hanna tala, de flesta var väldigt gamla och hjälplösa.

Jag fortsatte mata henne men jag vet vad jag kände, jag vet att jag trycktes framåt och jag vet att Elsas enda sätt att kommunicera var att peka. 

Ja, jag tror ärligt att det var Elsa, att hon sade hejdå på sitt sätt. Kanske det var någon reflex min kropp gjorde eller fick något ryck som kroppen får ibland. Men två saker är jag säker på. Hon hade somnat in när det här skedde och det har aldrig hänt igen efter det.

Ja, vad tror du? Kroppen som spökar eller tror du att det var något annat som spökade? Har du upplevt något liknande? Dela gärna med dig av dina åsikter.

”Lämna mig i fred men inte för mycket”

Jag har riktat mycket kritik mot slutenvården det sista, som visserligen är helt befogat och jag står för det men nu får jag inte glömma det som är bra. De rätta personerna på den rätta platsen som verkligen vill hjälpa. Det är dem jag vill att ni ska veta finns, att det finns många som verkligen brinner för sitt jobb genom att hjälpa.

Jag lider av ätstörningar, vanföreställningar om att jag går upp i vikt av en gurka emellanåt. I kväll åt jag en hel måltid, dock hets men den kom ner och min förtvivlan samt panikångestattacker på varandra kom. Jag skrek, sparkade, klämde händerna runt någon och kände mig äcklig, ful och skamfull. Jag skrek att de förvandlar mig till ett monster, att de bara vill göda mig och få mig fet. Skrek att jag ville vara vacker och att de kan dra åt helvete, rent utsagt. Men de lämnade mig inte, de försökte hjälpa när jag låg i sängen eller hamnade på golvet av utmattning. De kanske gick ett fåtal gånger men de var där nästan hela tiden. Även om jag hatade dem mest av allt eller snarare min ätstörning hatade dem så är jag faktiskt tacksam att de fanns kvar. Det är ju det dom är till för och hur illa min ätstörning betedde sig så dömde dem mig inte,men lite skam över mitt beteende finns där men jag vet att jag inte ska döma mig själv för hårt. För det hjälper mig inte mig i längden.

Jag tog detta exempel för det hände ikväll och utan personalen hade det varit svårare även om jag knappt lät dem hjälpa mig men ibland räcker det att någon sitter där, lyssnar eller säger något. För det finns ett citat som jag så väl känner igen mig i ”Låt mig va men bara inte för mycket”. Min rädsla att bli lämnad är så stor så jag hellre stöter bort människor än att tar dem närmare.

Personalen följer med mig hem en gång i veckan och jag vet att de verkligen vill hjälpa mig men jag är så rädd att förstöra allting, att misslyckas och att allt är förgäves. Jag är rädd för att inte prestera bra nog eller vara ”bra nog” men samtidigt som de säger, låt det ta tid. Hellre längre tid här än kortare liv, så tänker jag. 

”… ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv”

Stödsamtal ställdes nästan in på grund av personalbrits för en patient men de ordnade det iallafall tillslut. Promenader dras in (enstaka gånger men också hänt av personalbrits). Tio-kaffet har chefen bestämt att det inte ska vara något till kaffet (vad tusan hände med att man ska äta var tredje timme, som till exempel frukt). ?!


rsgDet är tre personal på kvällen varav en sjuksköterska. Två vårdare i regel och en sjuksköterska på kanske på 16 personer eller om det är överbelagt ännu fler. Tänk på att det är en akutavdelning för psykiatriska besvär. Många mår väldigt dåligt och är en fara för sig själv eller andra också ibland. Ibland är det så rörigt och det hinns inte till med samtal på kvällen hörde jag i matsalen häromdagen, hon sade till patienten att samtalet får tas på dagen. Nu vet jag inte alls vad det gällde men jag reagerade starkt, men sade ingenting för det är lönlöst.

På mindre än fyra dagar har jag hört att två av mina närmare medpatienter har blivit illa behandlade. Av två olika sjuksköterskor har det var för sig hört att ”de ska sluta göra sådana saker, för det finns faktiskt dem som går från tanke till handling”. Detta är översatt av mig för jag vill inte nämna någon eller peka ut någon. Men båda patienterna känner sig inte tagna på allvar. Att de inte blir tagna på allvar och en av dem uttrycker att de inte har någon att lita på på avdelningen. Detta skär i hela mig, det känns så fel och det är fel.

Det känns som jag riktar mycket kritik mot psykiatrin nu men den är befogad och den skrämmer mig. Patienter som blir skuldbelagda när de gör något allvarligt att de ska tänka på att de gör andra patienter oroliga? Men vi är ju här för vi BOKSTAVLIGEN är farliga för oss själva? Eller missade jag något där? Är det konstigt att personer inte tänker på någon när man inte orkar mer?  Inte har jag gjort det men ingen har sagt till mig att ”jag ska tänka på de andra”. Jag har gjort saker som krävs ambulans och de patienter som sett det, hur mår de? ”Vissa får särbehandling” fick jag höra igår. Jag beklagar om det är så, jag kan inte hjälpa.

Enligt en personal fick jag höra att ”om han fick bestämma hade jag varit ute för länge sedan”. Hur tolkar jag det? Att han tycker att jag inte behöver vara här och tar upp en vårdplats? Är till besvär? Att han inte tar mig seriöst för ärligt talat så kan jag inte binda den meningen positiv i mig. Kanske du kan det?

Jag vill avsluta med att det finns personal som är helt underbara mot mig och tar mig på allvar och verkligen bryr sig om oss patienter men avdelningen är under stark kritik. blogg