Hoppa till verktygsfältet

De hade kanske lyckats rädda mig men hade de lyckas skydda mig?

VARNING: För djupa tankar om självskada/självmordshandlingar. Känsligare läsare bör inte läsa detta.

Hur har det gått en tid som jag hade kontakt på den avdelning som jag in princip bodde på i två år, idag kan jag se saker och ting på ett annat sätt och sanningen är att slutenvården höll på att bli min död trots att vissa verkligen kämpade för mig och gjorde mer än vad en avdelning inom slutenvården gör för sina patienter. Jag är verkligen tacksam för detta men det är ingen tröst mot att jag i slutet av vårdtiden hängde mig på avdelningen efter några timmar samt kroppen tömde sig på urin. Allt svartnade ett tag och sedan ”vaknade” jag hängandes i sängkläderna och någon gång därefter kom det personal och fick ner mig. De hade kanske lyckats rädda mig men hade de lyckas skydda mig?

IMG_20200204_162312

I avtalet med avdelningen så skulle jag inte skada mig på avdelningen utan var där för att komma bort ifrån det. Så egentligen, skadade jag mig själv så kunde jag bara få åka hem och exakt vad det som skedde efter sista självmordsförsöket. Två dagar senare skickade avdelningen hem mig som ingenting. Trots jag varit på somatiska akuten, trots att jag nästan dog och för att jag inte tog ansvar för min trygghet inne på avdelningen. Det sades kanske aldrig rakt ut men med det så kallade avtalet så kan inte jag tolka det på annat sätt. Och enligt avtalet så var det max två nätter per vecka och allt annat måste gå igenom läkaren.

Det var inte så att jag tänkte att när jag åker till avdelningen ska jag hänga mig. Nu ska vi se om de kan skydda mig eller att jag planerade att ta mitt liv. Nej, och ingen egentligen frågade varför. Ingen talade om det och på den somatiska akuten bad de mig att åka frivilligt tillbaka till avdelningen då de ville att jag skulle komma tillbaka frivilligt, inom psykiatrin. Jag åkte tillbaka mot bättre vetande men ingen frågade som det var lagt ett tyst slöjtäcke över det.

Vad hände egentligen? Vad var det som fick mig att må så dåligt att jag ville ta mitt liv inne på avdelningen? Eftersom ingen frågade så vet det inte men idag tänker jag berätta för tystnaden kväver mig.

IMG_20200224_100150

I början på mina 18 månader inom slutenvården så ville jag inte leva, jag hade extravak i åtta månader, tvingades mer eller mindre vara i rummet med en personal hela tiden, jag blev sondmatad en period och var en fara för mitt eget liv. Allting var så mörkt och fruktansvärt.

Det fanns en i personalen som stack ut, han och jag har spenderat många timmar ihop. Han fick mig att le, vi lekte i snön, han köpte en målarbok till mig som han sade att jag inte fick berätta för de andra för personalen och jag gjorde inte det. Han fick bort min ångest genom massage och ibland idrottsmassage. Jag hade ibland stora blåmärken och personalen frågade vad jag hade gjort men jag sade inte att det var på grund av idrottsmassagen. 

Massagen gjorde både ont och var skön. Den fick mig att få bort ångest och känna någon form av värde. Är det så konstigt på grund av hur jag mådde? Att jag sökte någon form av trygghet men inte visste jag då att jag skulle få mitt hjärta krossat i så många bitar igen.

Han lyssnade på mig men samtidigt så kom han med klumpiga uttalanden som att ”hade jag fått bestämma hade du varit utskriven för längesedan” samt tyckte han att sondmatningen inte var nödvändig. Jag höll med honom fullt då men utan näring hade jag dött för jag ville inte äta, jag ville inte leva då.

Han kunde ömt stryka mitt hår eller handen över pannan när jag var ledsen, fast vi visste att han inte fick ge mig massage så gjorde han det i hemlighet och även om något gnagde i mig så ignorerade jag den känslan.

Den sista dagen, innan han fick byta avdelningen ett halvår så satt han i min säng och jag med huvudet i hans knä. Han sade till mig att han förstod att jag hade känslor för mig men jag gick sönder när han sade till mig ”att hade han inte haft någon annan så hade han inte tvekat en sekund”. 

IMG_20200224_100147

Den kvällen skrek jag, jag grät och vägrade samarbeta totalt. Det var sondmat överallt utom i mig, jag var dyngsur av svett och somnade av utmattning av skrik och tårar. Det tog lång tid för mig att inse att jag hade hjärtesorg, lång tid för mig att komma över honom men så en morgon står han framför tavlan på min avdelning. DE hade inte hunnit berätta för mig att han skulle jobba på min avdelningen igen eftersom det bestämdes dagen innan på eftermiddagen. Otroligt konstigt på en ”dygnet runt bemannad avdelning”, kan jag då tycka.

Så när han kom tillbaka så hade jag två val att vara kvar på denna avdelning med honom eller att byta avdelning och börja om med helt ny personal. Jag valde att stanna men det var inget lätt val och med facit i hand kanske jag skulle ha bytt avdelning. För jag mådde aldrig bra i hans närvaro igen, jag skämdes och kände mig så lurad men ännu mer utnyttjad.

Så det som hände den dagen var att jag inte orkade med att han jobbade som drev mig till denna självmordshandling om någon skulle undra eller veta med andra ord.

3 tankar på “De hade kanske lyckats rädda mig men hade de lyckas skydda mig?”

  1. Personligen tycker jag att han utnyttjade dig och gick över gränsen. Du var i en beroendesituation och han skulle inte utsatt dig för det han gjorde. Oproffsigt helt enkelt.

    Svara
  2. Det gör riktigt ont att läsa det här inlägget, ja det känns nästan som ett knytnävsslag i magen. Så mycket sorg, tragik och lidande att jag nästan saknar ord. Du vet redan sedan tidigare vad jag tycker om mannen ifråga, men efter att ha läst detta ska jag vara riktigt ärlig. Vissa människor förtjänar att brinna i helvetet. Och jag hoppas verkligen att du väljer livet fortsättningsvis. INGEN pilsk och hänsynslös usling är värd någon annans liv.

    Svara

Lämna ett spår så jag kan finna dig också