Miss Philipsen

Vem bär ansvaret egentligen?

Ibland finner jag inga ord när jag ser på mitt stöd från samhället. Vissa insatser har verkligen varit guldvärda från psykiatri, socialen eller något annat inom samhällets tjänster.

Ibland är det kanske inte samhällets fel utan kanske snarare enstaka personal som har arbetat med mig.

Jag hade två underbara kontaktpersoner från socialpsykiatrin från Skara kommun. De var underbara, ställde alltid upp men sen raserade alltihopa. De fick en ny chef, de fick nya regler och de lovade saker som de inte kunde hålla. Då tog jag beslutet att skicka ett brev till en av deras adresser och förklarade hur jag kände. Hur besviken jag var, hur hopp kom men raserade lika fort. Jag vet att jag skrev att de skulle veta hur jag kände då jag inte ville att någon annan skulle få uppleva det här.

Ett år med detta från fyra år av trygghet. Jag förstod att de blev begränsade men att lova och åter igen lova och sedan lämna ett öppet sår i mig, jag klarade inte det.

Då tryggheten runtomkring mig inte var speciellt på topp. Ett behandlingshem som lades ner på grund av år av misshandel, fysisk som psykisk och någon form av förvaring. Min specialitet blev att dölja min självskada istället för att sluta självskada.

Jag kom lindrigt undan om man jämför med mina medklienter som bodde där, men ingen vågade säga ifrån och det hände protester men det var inte en professionellt bemötande vi fick.

Ibland sörjer jag det där året eller ett och ett halvt år genom slöseri. Att jag inte fick chansen till rätt behandling och få den chans jag faktiskt förtjänade. Jag vet att jag teg, för vem skulle tro på en sextonåring ?

Var det mitt fel? Kommunen? Behandlingshemmet? Socialen? De vuxna människor omkring mig?

Vad anser du?