Miss Philipsen

Det är okej att vara okej.

Jag har totalt haft bloggtorka eller inte kunnat skriva något som håller i längre än tre meningar, faktum är att jag saknar att blogga för att få ut mitt budskap och få eran respons. Jag älskar att blogga men fingrarna har inte velat skriva i bloggen eller i min dagbok.

”… och vågar leva igen.”

Det är inte att det inte finns något att skriva, för det finns så otroligt mycket som har hänt och händer i mitt liv. Det har gått en månad på detta året och tiden fortsätter att rulla på. Faktum är det ganska bra men jag vågar inte riktigt tro det.

Det känns som att ångesten och smärtan som så länge har varit mer än min vardag vilar runt hörnet. Som att den kommer straffa mig för att jag mår bättre nu och vågar leva igen. För varför skulle det vara? Allt som brukar rasa samman tillslut, slå ut mig totalt och fullkomligt ge upp?

”… tryggheten inom slutenvården var en illusion, som ett luftslott som sprängdes och all tillit försvann.”

Det skrämmer mig att falla, speciellt nu när slutenvården inte är ett alternativ för mig. Vart ska jag då vända mig om allt rasar? Hur ska jag kunna skydda mig själv om jag behöver?

Jag försöker vara i nuet och ta det som det kommer, låta mig må som jag mår för det är okej. Det är okej, att vara okej men det är också okej att inte vara okej.