Miss Philipsen

… hur värderas patientsäkerheten?

Nu riktar jag stark kritik mot Falköpings slutenpsykiatriska vård. Det är tuffa smällar och innefattar självmordsförsök så känsliga läsare varnas redan här.


Under morgontimmarna möttes jag av ett fruktansvärt besked. En vän från den avdelning jag har vårdats på har tagit sitt liv. Hon var inte inskriven när detta hände men det var på avdelningen jag lärde känna denna unika människa – det är tufft och plågsamt att hon nu har lämnat oss.


När jag söker på kritik mot psykiatrin i Falköping kommer rubrikerna upp bland annat:

”Läkare utan legitimation arbetar ensamma på psykakuten”

”Patient spändes fast i två dygn”

”Psykiatrin i Falköping kritiseras för dåligt bemötande”


Här sammanfattar jag några av de patienterna jag pratat med men behåller deras anonymitet.

” Jag ville inte söka efter hjälp för de är så känslokalla och diskriminerande på mottagningen”

“Jag och även andra medpatienter har fått höra av en vårdare att vi borde varit utskrivna för längesen, jag känner mig kränkt och till besvär”

“De kollade inte igenom min väska idag heller, nu är det andra dagen och en annan patients väska kollade de heller inte igenom, trots att de alltid ska gör det” – Bristande.

“En patient var så nerdrogad av medicin så hen nästan sov när hen åt, vilket ledde till att hen satte i halsen och var tvungen att få hjälp för att få upp maten. Sedan få vätskedropp för att personen i fråga var väldigt uttorkad”

”Det finns ingen personal att prata med, de har inte tid för det men att sitta och äta en timme på kvällen hinner dem”

“En gång fick jag höra av en väldigt arg personal att jag skulle sluta ha sönder avdelningens saker, då jag hade sönder saker för självdestruktiva syften.”

“Känns som att vissa regler de har används när det bara passar personalen. Hur många gånger jag tänkt ta mitt liv och alla vet att medan morgonrapporten pågår är det ingen på avdelningen av personalen. Även om de säger att det måste vara någon ute på avdelningen så kan det eka tomt över en timma.” – En halvtimme är inte svårt att dö på, inte ens i slutenvården.

”Jag var ensam på mitt rum i tre timmar, ingen tittade in och kollade om jag var okej”

”Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök på avdelningen så kroppen började tömma sig och jag hamnade på den somatiska akuten. Två dagar senare fick jag åka hem utan att prata med en läkare”

”Jag skar mig på natten, trots att nattpersonalen tittade in och jag låtsades sova så såg han inte blodet på golvet. Hade jag inte larmat så hade jag kunnat förblöda då jag hade ett lågt blodvärde och var akut behov av blod, annars hade jag dött sade de till mig på den somatiska akuten”

”Jag kunde svälta mig själv en månad innan läkare ordinerade sond”


Jag kan fortsätta och skriva hur länge som helst om alla brister som finns inom slutenvården. Jag fylls av olika typer av ångestkänslor här. Bristerna är så pass allvarliga att det nästan kostar liv, kostar förtroende och kostar personal. Vikarier som är ovetandes, personal som slutar och brist på personal. Är det här okej? Nej, jag har sett insidan och många vårdare sliter verkligen för patienterna men de räcker inte till. Tre vårdare för sexton patienter? Det är inte klokt!


Hur är det innanför psykiatrin? Håller vårdplanerna? Får patienterna hjälp? Får de rätt medicin eller drogas dem ner? Är säkerheten av högsta prioritet? Tas patienterna på allvar och har de stödsamtal varje vecka? Och vem är det som har ansvaret egentligen?

Dagarna går oavsett var du befinner dig. I frihet eller inlagd på en psykiatrisk avdelning. Oavsett om du är där frivilligt eller har tvångsvård så ska du bli sedd. Som patient är du i ett otroligt underläge och beroende av avdelningens personal och läkare. Men frågan är, hur säker är man som patient?

Emmy

Hoppa till verktygsfältet