Miss Philipsen

Tilliten minskar till psykiatrin

Till att börja med kan ja skriva att det är ungefär åtta mil mellan mig och den psykiatriska vårdavdelning som jag varit på. Vilket innebär att jag får byta buss alternativt tåg tre gånger per enkel resa. Detta är något jag gör frivilligt men för att ni ska förstå bättre så vet ni avståndet.

Min senaste inläggning slutade i enorm frustration. Min kontaktperson sade till mig att medicinen var delade men när jag skulle gå till bussen så visade sig att den inte var det ändå.

Jag får kortslutning i hjärnan, känner mig bort glömd, till besvär och frustrerad över att jag inte såg till att den blev delad, utan en gång överlåta det till någon annan. Jag gick därifrån utan medicin.

Samma vecka, på fredagen så skulle min kontaktperson ringa mig men ingen ringde. Jag började undra om de var sura på mig men så oprofessionella kan de väl inte va? I vilket fall ringde jag upp och frågade efter min kontaktperson men hon var inte på jobbet och då förstod jag iallafall varför hon inte ringt men någon skulle ha ringt men..

Jag ställde in den planerade inläggningen förra helgen. Dels är jag trött på allt krångel men samtidigt kände jag mig tillräckligt stabil för att vara hemma.

På onsdagen ringer min kontaktperson mig efter ha vabbat ett par dagar. Jag frågade henne vad som hände, allt är brist på kommunikation. Någon säger att den ska dela medicinen men sen.. min kontaktperson litade på det och dumt nog jag också.

Och så nu idag, söndag fick jag ännu mindre tillit till hur det funkar. På planerade inläggningarna ska jag gå direkt till avdelningen för att det ska underlätta för mig. Kommer jag oplanerat är det via akuten som vem som helst.

Men när jag kommer till avdelningen så säger en personal att jag måste gå via akuten och jag blir frustrerad, detta bestämdes tydligen igår, en lördag. Varför får inte jag den informationen? Vet psykiatrin vad kommunikation är egentligen? Snart tvivlar jag på det.

Personalen på avdelningen följde med mig ner men tanken att sitta i timmar att vänta, nej. Jag sade bara att jag skiter i det här med gråten i halsen och ja, jag grät när jag kom ut.

Jag har åkt långt, det är dessutom söndag så bussarna går betydligt glesare och svinkallt ute. Dessutom är jag svår att motivera att komma dit så ska allt bara jävlas. Min kontaktperson säger att jag ska komma då det minskar risken för återfall men ärligt talat, just nu orkar jag inte. Just nu kan de ta och fara..

Besviken och frustrationen tog över men jag finner inte det minsta konstigt. Vi får se hur det blir men om de ska få min tillit igen så får de jobba hårt.

Dock vill jag tillägga att personalen på avdelningen ringde mig senare och frågade hur jag mådde men jag orkade inte prata men tycker ändå att det är viktigt att lyfta fram att personal L faktiskt brydde sig. För ingen är tvingad att ringa mig, jag är ju inte inskriven.

Hur ser du på detta?