Miss Philipsen

Så invaliderande

Handlar om djupare tankar samt ätstörningar.

Allvarligt talat så är jag så trött på att jag lever i min katastrofvärld. I den ingår att jag är värdelös, inte är värd min existens eller att jag är misslyckad.

Att allt är mitt fel, att jag bara orsakar trubbel samt att jag bara är till besvär. Att jag borde leva ensam så jag inte gör andra människor illa psykisk. För våldsam är jag inte, det är knappt jag har försvarat mig trots att jag borde vara värd det.

Idag kom lunchen till avdelningen och det var fel mat. Jag har önskekost på grund av ätstörningen så jag fick kaos i mitt huvud och vägrade att äta. Ätstörningen vart överlycklig men jag? Jag kände mig oviktig, till besvär och någon tår föll för jag kan inte bara ändra mig i matvanorna. Jag får skriva en hel veckas matsedel men ingen hade lagt in den i systemet. Personalen som skulle ha gjort det, har inte gjort det och då känner jag såhär.

Jag vet någonstans att det nog inte är så egentligen men jag är så skör just nu så minsta motgång kan bli så stor.