Detta inlägg varnas för triggers för ätstörningar och självdestruktivt beteende.

Jag har förändras, det är så ni säger till mig. Ätstörningen har tagit över dig och det du hela tiden velat vårdat har förvandlats till falsk kontroll av siffror. Antal steg, antal timmars sömn, en kamp mot klockan och hur mycket fett var det där? Hur ska jag hinna kompensera allt jag ätit? Nej, jag får svälta lite och sedan återta kontrollen.

Den falska kontrollen kallar personalen den. Jag har ingen kontroll. Det är iallafall så de säger men hur hemsk denna jävla ätstörningen så lämnar den mig inte.

Hon ser kurrande magar som applåder för att inte ätit, att minska i vikt gör henne nöjd så till dem som säger att jag ska äta är ett hot, de ska inte finnas runtom mig. De hindrar mig och gör mig olycklig.

Men vad hände? Skulle jag be någon att svälta sig eller bestraffa sig för att det ens övervägde att äta? Skulle jag bara stå och se på? Självklart inte.

Min kontaktperson A sade till att om man skulle poppa ett popcorn efter varje invalidering mot mig själv skulle det inte dröja mer än fyra dagar så skulle inte alla patienter få plats här längre.

Den enda person som jag vill illa är mig själv.

Men det känns som att jag gör alla andra mer illa.

Det är din ätstörning som gör det här

– inte du –

Kanske stämmer det, oavsett vad så känner jag mig så fruktansvärt missförstådd och ensam.