Att vara inlagd i olika omgångar och olika perioder så får man vara med om mycket. Igår kändes det att allt gick åt helvete och situationen på avdelningen vart en katastrof.

En personal, vi kallar henne J. Hon kom ut på balkongen på avdelningen där jag och två patienter befann oss. Jag var väldigt ledsen och ibland tyr vi patienter till varandra. Vilket är på gott och ont.

När J kom ut körde hon bort medpatienterna och sade att det är personalens uppgift att ta hand om oss patienter för vi alla har våra egna problem. Hon yrkade på att vi alla har våra problem så personalen ska ta hand om oss.

De två patienterna bli bortkörda och jag blev ensam med J. Jag fick bara fram mellan tårarna att jag inte orkar mera. Jag kände mig så jävla slut och less på allt.

Men för att göra sitt jobb var det katastrofalt. Hon stannade inte länge, sade att man kunde känna som jag gör när man är helt slut. Sen när hon öppnade balkongdörren så sade hon att hon kommer tillbaka snart. Hon kom aldrig.

Jag gick in, hur jag stod på benen efter förra incidenten och av all panikångest vet jag inte men jag mötte J i korridoren på väg till mitt rum då hon hade gjort kvällsfika till en annan patient (hon bar på en bricka).

När jag kom in på rummet bröt jag ihop igen och ytterligare en incident hände. Varför ljuger hon? Är jag inte viktig? Varför hjälpte hon mig inte?

Frågorna var många och det enda jag kunde göra var att gråta, hysteriskt.

Det kom sen en annan personal, E. Hon var med mig vid första incidenten och sen andra och det vill jag poängtera att hon var fantastiskt. All panikångest hade lett till att det inte fanns någonting som var torrt på mig. Hon höll min hand, försökte lugna mig, hämtade is i ångestlindring och vad jag än sade så stannade hon kvar. Det var inga vackra ord emellanåt men hon stod kvar. Så otroligt tack till dig, E.