Det står på bordet.

Men det finns inte det inre lugnet.

Yoghurt, knäckemacka och smör,

När blev jag så skör?

Mekaniskt ätande är rådet som jag fick,

Men så mycket jag lämnade och gick.

Det smakar ingenting,

Vem förstår någonting?

Varje tugga, varje klunk och varje smak.

Varenda jävla dag är det samma sak..

Motvilligt jag försöker,

Men det är som att det bara ångest mig ger.

Tårarna trillar över,

Vad är det jag behöver?

Någonstans så vet jag någonting.

Att min ätstörning inte får vinna någonting.