Miss Philipsen

Första återinläggningen sen jag skrevs ut.

Igår var det första planerade inläggningen sen jag blev utskriven i måndags. Hur jag haft det hemma är jag rätt förtegen om. Jag åkte direkt från Skövde sjukhus öppenvård till slutenvården i Falköping.

När jag kom tillbaka så frågade ansvarige sjuksköterska hur det hade varit hemma och jag svarade tufft. Han tittade igenom mina saker och tackade för sig.

Hade det inte varit för att jag träffade psykologen på avdelningen så hade ingen annan frågat mera. Jag sade till psykologen att jag känner mig mer till besvär. Han nämnde något om att fel personal jobbar ibland, inte direkt riktat mot de som jobbade igår men efter gårdagens kväll så kan jag nog bara uttrycka det så.

En medpatient till mig sade till en personal att ingen har pratat med mig sen jag kom. Hon tittade på mig och frågade om jag ville prata. Jag sade nej, uppriktigt. Hon frågade om jag var säker men jag kände att jag inte ville besvära.

Jag mår inte bra. Jag är slutkörd, verkligheten är tuff och jag känner mig så misslyckad som inte orkar med den. Känner skam och skuld för att jag varit ifrån mina djur, att jag inte klarar av att gå på bokade möten.

Jag dömer mig hårt för att ha varit hemma i mindre än tre dagar. Men jag vill göra allt.

En sak i taget brukar min terapeut säga och det är ju sant.

Jag försöker validera mig i att jag gör så gott jag kan. Jag tror att jag vill att eller jag vet att det ska gå i hundra för att jag inte ska vila eller tänka. För sådan var jag förut och ärligt talat så när jag kom hem gör jag likadant fast det är destruktivt för mig.

Varför har jag inte bloggat? Varför stänger jag ute folk? Varför gråter jag? Varför känner jag sådan press på mig. Spegelbilden. Min kroppsvikt. Mina ökade kilon och skavanker. Fettet på min kropp och mina sönderskurna armar. Ärren på halsen och ett otroligt självhat.

Inser att jag blev mer personlig än jag först tänkte. Är på sjukhuset nu men åker hem till mig efter lunch och jag hoppas att de tycker att jag är en ”lätt” patient. Jag vill inte vara här men har behov av att få vara det ibland. Men om det kommer vara som gårdagen känns det som det kvittar men jag får lita på min psykolog och lägga in mig ibland så jag inte bränner ut mig.

Idag är det iallafall personal som bryr sig som arbetar. För prata behöver jag men jag pratar inte med personer på beställning hursomhelst. Gör du det?