Åsikt/Funderingar, Djuren, Psykisk ohälsa, Skriva av mig, VUP/Behandling

Första återinläggningen sen jag skrevs ut.

Igår var det första planerade inläggningen sen jag blev utskriven i måndags. Hur jag haft det hemma är jag rätt förtegen om. Jag åkte direkt från Skövde sjukhus öppenvård till slutenvården i Falköping.

När jag kom tillbaka så frågade ansvarige sjuksköterska hur det hade varit hemma och jag svarade tufft. Han tittade igenom mina saker och tackade för sig.

Hade det inte varit för att jag träffade psykologen på avdelningen så hade ingen annan frågat mera. Jag sade till psykologen att jag känner mig mer till besvär. Han nämnde något om att fel personal jobbar ibland, inte direkt riktat mot de som jobbade igår men efter gårdagens kväll så kan jag nog bara uttrycka det så.

En medpatient till mig sade till en personal att ingen har pratat med mig sen jag kom. Hon tittade på mig och frågade om jag ville prata. Jag sade nej, uppriktigt. Hon frågade om jag var säker men jag kände att jag inte ville besvära.

Jag mår inte bra. Jag är slutkörd, verkligheten är tuff och jag känner mig så misslyckad som inte orkar med den. Känner skam och skuld för att jag varit ifrån mina djur, att jag inte klarar av att gå på bokade möten.

Jag dömer mig hårt för att ha varit hemma i mindre än tre dagar. Men jag vill göra allt.

En sak i taget brukar min terapeut säga och det är ju sant.

Jag försöker validera mig i att jag gör så gott jag kan. Jag tror att jag vill att eller jag vet att det ska gå i hundra för att jag inte ska vila eller tänka. För sådan var jag förut och ärligt talat så när jag kom hem gör jag likadant fast det är destruktivt för mig.

Varför har jag inte bloggat? Varför stänger jag ute folk? Varför gråter jag? Varför känner jag sådan press på mig. Spegelbilden. Min kroppsvikt. Mina ökade kilon och skavanker. Fettet på min kropp och mina sönderskurna armar. Ärren på halsen och ett otroligt självhat.

Inser att jag blev mer personlig än jag först tänkte. Är på sjukhuset nu men åker hem till mig efter lunch och jag hoppas att de tycker att jag är en ”lätt” patient. Jag vill inte vara här men har behov av att få vara det ibland. Men om det kommer vara som gårdagen känns det som det kvittar men jag får lita på min psykolog och lägga in mig ibland så jag inte bränner ut mig.

Idag är det iallafall personal som bryr sig som arbetar. För prata behöver jag men jag pratar inte med personer på beställning hursomhelst. Gör du det?

6 reaktioner på ”Första återinläggningen sen jag skrevs ut.

  1. När det är viktiga och personliga saker man ska prata om så är det väldigt viktigt för mig att jag pratar med rätt person. Har mött läkare som varit allt annat än empatiska tyvärr men också motsatsen.

    Jag tycker det är bra att du inser varför allt ska gå i hundra. Mår man inte helt bra slipper man tänka om man är sysselsatt med något annat. På gott och på ont… Bra i alla fall att du har en tillfällig inläggning som räddningsplanka.

    1. Tillits byggs inte upp på en dag och ibland finns inte ”rätt” människor att prata med. På en vårdavdelning så kan de jobba riktigt bra människor men också sådana rötägg som ger en gråa hår.

      Ja, allt går i hundra för vad händer annars? Tankar och de kommer jag inte loss ifrån.

  2. Jag börjar med att säga att det här blir en lång kommentar, och jag hoppas att du inte tar illa upp.

    Jag pratar inte med vem som helst om vad som helst. Jag måste känna förtroende för den jag pratar med, samt att jag inte heller vill att alla ska veta allt om mig. Nångång under livets resa lärde jag mig att av de öron som lyssnar, är det långt ifrån alla som är intresserade eller bryr sig på riktigt. Vissa är nyfikna eller något ännu sämre.

    Jag kan förstå att omställningen du går igenom är tuff för dig. Tyvärr är det ofta så, när förändringar sker i livet under perioder då man inte är sitt starkaste jag. Det som har hjälpt mig är att acceptera läget – även om det känns som ett riktigt bottennapp – utan att döma mig själv, samt att alltid säga till mig själv ”det kommer bli bättre”. Det man säger tillräckligt ofta till sig själv tror man tillsist på, så det är viktigt att tjata på sig själv om bra saker.

    När man som du gör så gott man kan – med de förutsättningar man har – så gör man faktiskt sitt bästa. Mer än så kan ingen begära. Om det inte känns tillräckligt får man ha förtröstan att det blir bättre, och envist leta efter de små sakerna att glädjas åt.

    Jag bloggar inte heller varje dag. Jag stänger ute folk ibland. Jag har fått några extra kilon sedan jag gick från mycket vältränad i tävlingsskick till sjuk och jämförelsevis orörlig. Men skäms inte, och jag känner mig inte misslyckad. Det ska inte du heller göra. Vi är bara människor. Vem är bra? Vem är dålig? Vem är lyckad? Vem är misslyckad?
    Vi har alla vårt kors att bära, men hur tungt det blir beror bl a på vår förmåga att tycka om oss själva. Jag hoppas innerligt att du börjar göra det snart!<3

    1. Människor säger till mig ”du är otroligt hård emot dig själv…”, ”sluta säg att du är patetisk, du gör så gott du kan…” eller i liknande stil om att mitt självhat är så starkt att jag inte kan se en vän i spegeln, bara en fiende dvs mig själv. Det är jobbigt att ha det så men på något sätt bryter jag inte cirkeln utan matar den hela tiden…

      Jag läser alltid dina fina kommentarer och ler emellanåt fast det är svårt att ta till sig allt men tro mig, jag försöker så tack <3

Lämna ett spår så jag kan finna dig också