Det är svårt att ”bara” må bra, jag känner lite som så att vem är jag utan min psykiska ohälsa? Min ätstörning och min själv-destruktivtet? Jag känner mig faktiskt ganska identitetslös men jag kanske finner mig igen ju mer jag är hemma? På något sätt förstår jag bara inte hur. Jag vill självklart inte må dåligt, vem vill det? Jag vill vara hemma och ha med mina djur i mitt liv. Men på något sätt känns det otäckt att inte veta vem man är. Jag har så mycket jag vill göra nu till våren/sommaren som tillhör det friska men det skrämmer skiten  ur mig.

Jag köpte en elcykel i torsdags men får den nästa vecka och känner hur underbart blir inte det? Jag kan åka på långrundor med vovven och plocka kantareller och bara ha det bra. Jag älskar skogen, vattnet och allt som hör naturen till. Det är min fristad, har du någon speciell fristad där du hämtar kraft och ork igen?

Idag, fredag till söndag har jag permission. Idag var jag ute med hunden och doppade mig bara till knäna, herrejösses vilken badkruka jag blivit, faktiskt lite  skrämmande då jag var som fisken i vattnet förut, nästan året om. Är det ett ålderstecken? Jaja, badkruka eller inte, i skogen var vi och där trivs vi bäst!