Fibromyalgi

– … du kallar henne lat och glömsk.

Hennes huvud spränger av värk och ögonen är trötta när hon vaknar. Klockan visar att den bara är sex men att somna om och tro att hon blir mer utvilad vet hon är meningslöst. Hon kliver ur sängen och hoppas att kaffet och alvedon kan hjälpa henne att vakna och att huvudvärken släpper.

Kylskåpet ekar tomt så hon tar en papperslapp och skriver ner några få saker som är viktiga att få med hem från affären efter jobbet. Hon lägger den på köksbordet och gör sig i ordning till jobbet. När hon tvättar ansiktet suckar hon. En halvtimme uppe och orken sviker redan, samt en tår rinner ner från hennes kind men hon sköljer bort den med vattnet. 

Tillslut lämnar hon hemmet och när hon är halvvägs till bussen så inser hon att hon glömt lappen med varorna på men hon hinner inte vända och hämta den. Framme på jobbet så tar hon ännu en kopp kaffe, hon talar med sina glada kollegor medan hon själv spelar ett spel som hon inte egentligen orkar. Det ger henne arbete med argument ”du är så ung, så du är smidig.” ”Du är ung och rask samt orkar mer än vad jag gör, så så, kila iväg nu.” Kvinnan biter ihop och utför sina sysslor i fabriken och när dagen är slut så tackar hon för sig själv och väl hemma kommer tårarna. Av utmattning, av osynlighet, av smärta samt när hon ser lappen på bordet så inser hon att hon glömt att handla men hon orkar inte bry sig. 

Telefonen plingar till närmare fyra, det är ju fredag kväll. Det är inte många som hör av sig längre. Hon är ju kvinnan som alltid klagar, som ställer in saker i sista minuten eller lämnar festen först. Någon frågar henne om hon vill med ut på middag på stadshotellet men ännu en gång tackar hon nej. Värken i hennes kropp skriker och hon orkar knappt stå upp. Dagen har varit en lugn dag men hennes kropp säger nej fast hon så gärna vill. Hon vet att ytterligare ett nej får hennes vänner att sluta höra av sig. Tårarna rinner när ett sms kommer tillbaka: ”Varför är du så tråkig? Vi alla är lite trötta men när vi väl kommer ut så blir det bättre, varför skulle du vara ett undantag?”


Jag var runt 24 år när jag fick diagnosen fibromyalgi men jag har haft smärtorna sen jag var sexton år. Jag sökte tidigare för smärtor i kroppen men på grund av övervikten så sade de att jag skulle gå ner i vikt, att det är därför du har ont. Jag visste att de hade fel men orkade inte söka för det förrän jag var som sjukast i min ätstörning, när jag inte tillhörde övervikten utan då de istället rekommenderade att gå upp i vikt. – Vilket gör mig förbannad men jag fick min diagnos men på det här sättet är inte i mina ögon okej. Oavsett hur man ser ut så ska man tas på allvar.

Jag tänker skriva ett blogginlägg, jag startar datorn, skriver tre rader och sedan orkar jag inte skriva klart inlägget. Orken tar bara slut och motivationen försvinner helt, att få lägga sig ner vore ändå skönast.

Men du sov ju hela natten, hur kan du då vara trött? Du har vilat nu, så du kan hjälpa till lite, är du inte egentligen inte lite bekväm? Jag kan sova en timme, eller en hel natt eller inte alls, det spelar ingen roll. Jag blir aldrig helt utvilad, klart att jag kan bli piggare men utvilad vet jag inte hur det är.

Jag glömmer saker, tappar ord ibland och har smärtor i kroppen. Jag är ung, jag vet och du behöver inte påminna mig. Att säga att jag bara klagar, att jag är för ung för att ha ont samt att jag är svår gör inte min dag bättre.

Jag är 26 år nu i sommar, jag har smärtor i varenda led ibland och just nu är huvudet trött och ögonen värker. Känner mig ofta bakfull utan att ha druckit och hela kroppen kan kännas bortdomnad. Huvudet hänger inte med och minnet sviker ofta. Jag kan inte lyfta tunga möbler utan att kroppen kommer lida något enormt av det. Jag kan ligga en hel dag och inte orka och trots att jag sover så blir jag inte piggare.

Jag har fibromyalgi och är så trött på att förklara mig. Nedan kommer olika citat om fibromyalgi, både om att omgivningen förstår eller inte.

”Jag har ständigt ont så bli inte förvånad över att jag inte orkar svara i telefonen, jag har fullt upp att orka med mig själv.” – Kalla mig svår, egoist eller vad som helst men det förändrar inget.

”Jag ser dina suckar när jag säger att jag från ingenstans måste bara få lägga mig ner och vila” – Yrselanfall och utmattningen attackerar mig från ingenstans.

”Du är för ung för att ha så ont” – Seriöst? Du är en sådan glädjedödare, jag vet att jag kommer alltid ha ont och att du inte gör saken bättre.

”Alla är vi trötta ibland” – Sant, men du har inte min trötthet.

”Kunde du inte sagt till tidigare att du inte orkade ses? Jag har ju planerat efter dig helt och hållet!” – Förlåt. Jag hatar mig själv för det här och så många gånger jag skadat mig själv för att inte räcka till.

”Jag förstår, jag har också ont ibland”– Om du förstår, varför ställer du då alla hårda krav på mig?

”Det går över” – Nej. Fibromyalgi är permanent. Det kanske bara är lättare vissa dagar men det är stor skillnad.

Två andra inlägg om fibromyalgi, varav en VLOGG:

Fuck Fibromyalgia
Att leva med fibromyalgi

7 reaktioner på ”– … du kallar henne lat och glömsk.

  1. Så nonchalant att avfärda dig med hänvisning till en övervikt men tyvärr blir jag inte förvånad. Jag var på ett läkarbesök för en åkomma och läkaren säger ”du är ju överviktig” vilket absolut inte hade med saken att göra. Jag satte inte min fot där igen. Hade det hänt i dag hade jag ställt honom till svars men jag var för ung för det då… Grr…

    Så jobbigt att alltid ha ont. Människor som inte har någon erfarenhet av det förstår inte. Då är det lätt att bli ifrågasatt och klassas som lat och bekväm. Grr igen!

    1. Ja, tyvärr hör man allt för ofta, rökningen, alkoholen, övervikt med mera men kan man inte bara sluta döma. När jag vägde som minst så hade jag ont som tusan men helt plötsligt blev jag tagen på allvar. Fan vad arg jag blir!

  2. Tack för ett fint och väldigt tänkvärt inlägg. Och att bli avfärdad av vården, inte bli tagen på allvar är riktigt illa.Att leva med konstant smärta och trötthet tar på krafterna och humöret.
    Hoppas nu innerligt att du i fortsättningen ska bemötas med respekt av sjukvården och att du får den hjälp som finns att få.

    1. Tyvärr är jag långt ifrån att bli bemött såhär inom vården och sin omgivning, som du skriver tar det på krafterna och humöret. Inte blir det lättare av att man måste försvara sig eller förklara sig.

      Tack, och kul att du tyckte om inlägget.

  3. Det är nog aldrig lätt att lida av en ”osynlig” sjukdom. Den som saknar empati kommer nämligen alltid att hitta en anledning till varför man inte borde känna som man gör. Jag led av svåra smärtor i åratal från övre tonåren pga att inkompetenta och fördomsfulla läkare feldiagnisticerade mig och medicinerade mig med medicin som jag aldrig skulle ha behövt äta. I ca 15 år arbetade jag heltid med faktiskt helvetiska smärtor och stora doser smärtlindring mm. Vad vissa sa åt mig under dessa år skulle jag kunna trycka djupt ner i halsen på dom. Jag träffade tillsist på en kompetent läkare som hittade vad som var fel, och lyckades operera iordning allt. Jag fick uppleva glädjen att leva som frisk och smärtfri innan jag drabbades nuvarande sjukdom.

    Att vara ung och se frisk och bra ut tar ifrån en trovärdigheten lika effektivt som några extra kilon – eller vad som helst som den misstroende kan få för sig. Lyckligtvis finns det även förstående människor, och det är dom man ska ha omkring sig. De oempatiska får man rensa bort så gott man kan ur sitt liv, eller ge några välvalda ord om det inte är möjligt. Dom flesta av den sorten faller bort av sig själva, vilket kan vara plågsamt men bäst i längden.

    Tyvärr verkar det ibland gå tretton oförstående människor på dussinet. Vissa kan man genom att informera tydligt och bra skapa förståelse hos. Andra vill inte förstå hur bra man än förklarar. Den enda lösningen som garanterar sinnesfrid är att man tränar upp förmågorna att säga ifrån och att slå dövörat till. ❤

Lämna ett spår så jag kan finna dig också