Miss Philipsen

I am so tired of my feelings and that I dare not acknowledge them

Kanske är det slumpen, det är inte som jag tror men jag har ångest ändå. Jag är inte den enda patienten och definitivt inte den sjukaste samt att jag har fått ett utskrivningsdatum men jag kommer ha kontakt med avdelningen iallafall men det skriver jag om en annan gång.

Till saken efter mötet igår så har inte min kontaktperson hjälpt mig med maten. Idag hjälpte hon någon annan, vilket jag har full respekt och förståelse för. Men jag kan inte hjälpa att det är tre måltider efter läkarsamtalet som hon inte funnits där. Det kom in en annan personal som ville hjälpa mig men eftersom hon inte gick så gick jag. Jag blev lite paff, jag blev inte ens förvarnad men ärligt talat hade nog ingen fått mig till att äta idag ändå.

Jag fick inte i mig frukost, stolt? Kanske. Min ätstörning hejar på mig och den finns där, ond som god. Men de dagar jag inte får i mig frukost blir dagen svårare med maten.. jag ser det tydligt i mönstret.


Jag kanske känner mig avvisad och ärligt talat jag gråter när jag skriver det här. Jag vet inte varför jag reagerar såhär, jag känner mig svag, patetisk och rädd. Tankar som kommer är: nu när jag har ett utskrivningsdatum, är jag inte lika viktig? Förlåt att jag inte är smal nog för att verkligen behöva näring. Förlåt för att du är den enda som får mig att våga just nu. – Jag skäms att äta inför andra.

Vad är det för fel på mig? Jag vet ju att min kontaktperson inte bara skiter i mig men mina känslor är här, de uttrycker sig i tårar och jag glad att ingen ser mig just nu. Jag blir ledsen för att jag är rädd att komma hem, jag är rädd att jag går in i min ätstörning mer och mer och det skrämmer skiten ur mig. Jag är besviken på mig själv för att jag inte lät den personalen som ville hjälpa mig istället inte fick chansen. Jag känner förtvivlan över att jag slår bort alla när jag blir rädd men egentligen vill ha hjälp.

Jag måste försöka ta upp detta med min kontaktperson på måndag när hon kommer tillbaka. När jag skulle göra det idag så slutade hon precis, tidigare. Jag bröt ihop på mitt rum. Ser mönstret. DET SATANS MÖNSTRET. Jag puttar bort människor och sedan när jag väl vågar så är det försent. Alltid. Jag gör ofta så och det är antagligen anledningen till att tårarna rinner och ångesten brinner i bröstet.


Vad tycker du? Vad skulle du gjort?