Ätstörningar/Kost, Känslor, Psykisk ohälsa

”Jag är en kämpe, en krigare och kommer alltid vara en fighter…”

Jag är rädd, det är det det handlar om. En sådan fruktansvärd rädsla för livet och jag minns inte riktigt hur min fungerande vardag såg ut för mer än två år sedan. 17 månader här och sedan innan dess hade jag inte direkt mitt liv, utan ett fejkat lyckligt kärleksliv. Det var inte jag, jag kommer inte ihåg och ja, det är faktiskt tragiskt. Jag tittar framåt men ser för svåra alternativ men jag kan inte stanna där jag är nu men min rädsla tar nästan livet av mig. Jag gråter, jag skakar och jag skäms. Rädslan och skammen går liksom hand i hand på något sätt.


När jag ser mig i spegeln vill jag bara skrika för jag hatar mig själv och när jag ser mina förstörda armar så kan jag lägga mig i fosterställning och gråta som om att jag förstört allt. Jag totalt misshandlar min kropp men vad spelar det för roll? Jag svälter den, jag hetsäter och spyr, jag orsakar skador på kroppen och nästan haft ihjäl den men kroppen vinner över mitt sinne.

Jag är en kämpe, krigare, fighter, stark och har klarat av så mycket samt jag kämpar på hela tiden trots allt som händer. Ja, jag har två eller egentligen tre alternativ. Dö, överleva hela tiden eller få ett liv igen. Jag vill ha ett liv igen och inte bara överleva. Jag kom tillbaka till den psykiatriska avdelningen igår igen och ångesten anföll mig hela tiden. Jag prata med en i personalen som jag inte pratar så mycket med men hon höll om mig och sade till mig att jag inte alls var patetisk eller något sådant för när man varit ifrån vardagen så länge jag behövt så är livet skrämmande. Hon som många tycker det inte är dugg konstigt att jag reagerar som jag gör men att det skulle bli såhär illa visste de inte. Men kan jag någonsin sluta hata mig själv? Självhatet tar kål på mig, den leder mig till mörkret och får mig att må dåligt så ini helvete. Min terapeut sa att självhat är farligt så man kan göra mycket mot sig själv som inte är bra för en och det kan vi nog alla vara överens om att min problematik inte är hälsosamt utan plågar mig mer och mer för varje andetag.

youdid

Jag vill inte ha det såhär men hur ska jag kunna vända på allt? Jag vågar inte äta för att gå upp i vikt, det känns som att min ätstörning är det enda som aldrig kommer överge mig. Utan näring funkar jag inte och dessutom har jag tappat mycket blod det sista men fått blod från någon annan. En del av mig är tacksam då jag inte hade överlevt men tvivlet finns ännu… men kanske är det okej att våga leva nu?

blogg

6 reaktioner på ””Jag är en kämpe, en krigare och kommer alltid vara en fighter…”

  1. Självklart är det okej att våga leva nu! Självhat är tyvärr farligt vilket även jag håller med om men ibland undrar jag varför vi ställer större krav på oss själva än på andra. Jag skulle aldrig reagera på att en annan människa är mullig men när det kommer till mig själv så är jag inne på ett helt annat spår. Klart att det blir en stor omställning efter 17 månader. Amatör som jag är så tror jag att ju längre du väntar med att våga leva desto svårare blir det. Det lät kanske negativt men det var inte meningen utan ta steget nu, ge livet en chans. Allt faller inte på plats från dag 1 men varje steg är ett steg även om det är litet.

    1. Jag förstår absolut ditt resonemang och ja, det blir svårare ju längre man väntar såklart. Det är det nästan med allt man ”flyttar fram” så det är helt okej. det är konstigt att sin egen ideal är så hård medan man dömer inte andra på detta sätt. Livet är faktiskt lustigt där.

  2. Det är alltid okey att våga leva, men det kan vara olika lätt eller svårt. Du behöver bestämma dig för att våga. Det gäller att inte fastna i negativa föreställningar som byggs upp tankarna. Man behöver leva mer i verkligheten än i fantasin. Det är bara du som hatar dig själv – ingen annan. Å andra sidan är det bara sig själv man kan ändra på – ingen annan. Jag hoppas att du får kontroll på dina tankar snart.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också