… jag vägrade ta emot blod.

– Varför frågade inte någon mig vad jag tycker om utskrivningsplanen?

– För att du velar och vet inte. Du har varit här så länge så du vet inte…


Jag har en idé men jag har inte haft chansen att säga den, försökte idag på telefon men av någon anledning så frågade hon inte ens om idéen var. Vilket jag tog väldigt illa vid mig för lyssna kan väl min kontaktperson A göra? Jaja, får skriva det här om jag inte får chansen verbalt. Detta är vad jag tänkt de få friska stunderna jag haft sen i måndags förra veckan.

Fine, skriv ut mig den 18 mars som de nu vill. Jag tycker det är såklart skit jobbigt då mina kära förändringshjärna krånglar och får mig löpa på i ren panik. Men då tänkte jag att eftersom de hela tiden tjatar om att jag kan bli inlagd igen ett par dagar så kan jag väl ha chansen att ringa avdelningen till april är slut tills jag funnit tryggheten hemma? Att det finns någon som jag kan ringa till dygnet runt om det är mycket ångest som både kan skydda mitt liv/självskada och kanske till och med undvika en inläggning. Den första tiden kommer vara tuff så, låter det här ologiskt?


Sanningen kommer vara illa nu. Detta handlar om liv och död samt självskada så känner du att du inte orkar läsa det här så rekommenderar jag att sluta nu.

Okej, morgonen den 14 februari kunde jag mist livet genom att förblöda. Personalen hittade mig i mitt rum och jag minns inte mycket. De försökte få kontakt med mig och svara på enkla saker. Jag hörde att det var blod överallt och på sjukhuset sade att jag hade blodchock. Jag var svag men vägrade ta emot blod. Jag ville inte. Men de satte LPT på mig och jag hade inget val samt jag var så svag och kall för att orka röra mig.

Jag blev opererad och de laga de som var trasigt som orsakat denna blödning.

Jag kom tillbaka till avdelningen som jag vårdas på hela tiden på fredag men fick söndag natt åka in igen. Infektion och blodfattig. De tog mig till operationssalen igen och sövde ner mig. För att rensa såret och undersöka det. Samt att jag fick blod igen.

Såhär ligger jag i sjukhussängen för somatisk vård. Personal hela tiden då jag är på vårdintyg. Jag mår väl inte bra, trött av alla mina utbrott samt lugnande.

2 Responses

  1. Znogge skriver:

    Men så tråkigt att höra och så tufft för dig. Vet inte riktigt vad jag ska säga men jag hoppas självklart att ditt mående ska bli bättre.

  2. lillank skriver:

    Det låter oerhört jobbigt och tragiskt alltsammans. Jag hoppas innerligt att ditt mående vänder till det bättre snarast möjligt!❤

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta: