Vill verkligen tacka ert stöd när det gäller förra inlägget ”Tack för denna vansinnes färd” och ni har rätt med att han bröt mot flera lagar men det värsta är att i lördags märkte jag att det satt sina spår, jag kände mig inte ens bekväm med mamma och hon kör lagligt och försiktigt. Vi hastiga stopp eller gupp gör mig illa till mods, så tack till Skövde taxi och du som inte ens visste var jag skulle hämtas någonstans på sjukhuset.


Vet ni vad, i morse gick jag inte ens upp, okej, jag drack tre kroppar kaffe mellan sex tiden och sju men sedan så sket jag i allt. Lade mig i sängen och lyssnade på musik, gick på toa någon gång men annars låg jag där och hatade mitt liv. Jag hatar mig själv, jag hatar att jag är så patetisk, att jag skadar mig själv värre och värre samt att den onda spiralen kan jag inte stoppa. Jag känner att jag bara misslyckas medan en del av personalen säger att jag kämpar så mycket och kommit så långt… men jag vet inte. Jag är helt slut.

DSC_0792.png

Tänk er att ni har en skitmorgon som jag bokstavligt haft idag, sedan får du ett telefonsamtal från en person som mår dåligt och är allmänt deppig. Uppiggande va? Du lyssnar men du är också pessimistiskt men blir trött varje gång personen i fråga frågar ”finns det ingen medicin som hjälper?” – Svar nej tror jag och medicin kan hjälpa en bit men du måste jobba med dig själv och för det finns det inte medicin för.

Efter detta samtal så blev jag låg, samma sak igår och det utvecklades i svåra skador. Det känns som att jag alltid gör fel val. Denna person är väldigt snäll och har varit patient här, någonstans måste jag bryta detta för efter varje samtal blir det jobbigt. Som om om jag inte hade nog med trubbel i mitt liv.

blogg