Igår startade min 16 veckors terapi, ERGT (Emotion Regulation Group Therapy), kommer berätta mer om den i ett annat inlägg men den var i Skövde på KSS och det är där jag vill berätta om den hemska sjukresan jag var med om tillbaka till Falköping.

Jag får sjukresa (taxi) till och från olika möten ibland, samt permissioner och så vidare. Så rädd jag var igår när taxichauffören körde har jag inte varit på länge, en del av mig ville be honom köra saktare, säkrare, sluta fota en trafikolycka och tränga sig före andra bilister i denna halka men jag kunde inte. Jag var rädd och ville bara gråta. Min röst skulle inte hålla, tvärnitarna inför vägbulorna och rivstarten efter och bilen slirar då och då. Jag lyssnade på musiken i mina öron, blunda för att slippa se men känner ändå av bilen rörelser så jag tittar. Då ser jag vad som händer iallafall, pest eller kolera typ.

Det var en evighetsresa kände det som. Jag steg ur taxin och han sade hejdå. Artig, om man är det säger man typ ”tack” eller något men jag sade inte ett ljud. En del av mig ville säga men jag höll det inom mig. Jag gick ur bilen, halt var det och snöblandat regn nuddade mig lite innan jag kom in i trapphuset.