”Ju mer jag grät ju mer skrattade dem”

Ikväll är jag otroligt invaliderande men jag tycker att jag förtjänar det, förlåt men detta har blivit som en öppen dagbok, som tidigare skrivet i andra inlägg så varnar jag för djupt inlägg om psykisk ohälsa.

Vad är jag för djurägare som aldrig kommer hem, som missat över ett år av deras liv medan jag velat dö och varit så otroligt nära också? Jag har ett mycket ökat självskadebeteende sen allt hände med X, ångesten bara växer och jag får snart inte luft av all panik. – Jag skäms att jag inte är starkare än såhär ändå säger personalen att jag är stark, att jag utvecklas och är på god väg framåt. Att jag är en kämpe, ja en krigare men vad hjälper det när min inre spegel är krossad.


Tänk dig att någon slår hårt med en hammare i spegeln på väggen, många bitar faller ner och krossas ytterligare, en del dallrar sig kvar för att lossna och resten av spegeln är det sprickor i. Så känner jag inombords, det var många år sedan någon slog den hammaren så förbannat hårt så livet raserade och min destruktivitet byggdes långsamt men säkert upp för att orka. Till er som gjorde mig illa, jag var bara ett barn och ni utnyttjade det till er fördel. Vad har jag gjort dig? Vad har jag gjort er?

Jag teg mer eller mindre till jag var 22 år om det som har hänt upprepande gånger i ung ålder, skammen. Jag har aldrig fått chansen att få bearbeta min ångest över detta men min terapeut vet och när jag mår bättre kanske jag vågar prata om det igen och igenom gå traumabehandlingen som vi startade innan jag blev för sjuk i ätstörningen. Jag tror aldrig att ätstörningen släpper mer om jag inte pratar om det men jag vågar inte. Min rädsla är det som hänger över mig från förr. ”Ju mer jag grät desto mer skrattade dem”.

Är det så konstigt att jag inte vill gråta inför andra? Är det konstigt att jag är rädd att inte bli trodd? Är det konstigt att jag är ömtålig? Att jag sluter mig som en mussla och tror att människor kommer överge mig och vara elaka? Ingenting är konstigt men allt är så jävla svårt att hantera.
blogg

3 tankar på “”Ju mer jag grät ju mer skrattade dem””

  1. Nej, det är som du själv säger inte det minsta lilla konstigt men även om det finns en förklaring blir det inte alltid lättare för det. Jag önskar verkligen att du skulle kunna släppa tanken på X, att inse att du inte gjorde något fel och inte ta på dig någon skuld. Men vi reagerar som vi gör… Hur som helst så är det bra att du känner ett förtroende för din terapeut och att du har berättat för hen. Det är ett steg i rätt riktning.

    • Ja, ibland är våra reaktioner inte konstiga men jag har så svårt att släppa saker och när jag blir sårad är det värre. Men jag brukar resa mig.. fråga mig inte hur men ja…

  2. Jag kan delvis relatera till det du skriver. Jag var mobbad ända sen lekis, och ja – ju mer jag grät desto mera skrattade mina plågoandar. Så jag slutade med tårarna som sexåring. Sen blev det skillnader i hur vi utvecklades inombords du och jag. Jag utvecklades såsmåningom till en person med makalös fysisk styrka, och de som under åren gav sig på mig med hårda händer och fula ord fick sig en omgång som dom sent glömde. Det kan ju verka hemskt att bli rasande och klå upp folk, men jag ångrar ingenting. Mobbning är bland det vidrigaste man kan utsätta någon för, och dom här personerna tog sig rätten och friheten att utsätta mig.
    Så vad vill jag säga med detta? Jo att vad andra än gör för vidriga saker mot en, så ska man inte lägga skulden på sig själv. Det är inte offret som ska ha skulden, utan förövaren.
    Det du skriver om den sönderslagna spegeln har jag personliga metaforer för. Men banne mig att om någon så skulle trampa på mig med spikskor så skulle jag hellre stampa tillbaka hundra gånger extra än att ta åt mig.

    Jag kan inte annat än hoppas att du någon gång lyckas sluta skuldbelägga dig själv, och lyckas sluta att leva i det förflutna.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet