Mina kära bloggläsare, nu kommer jag vara otroligt uppriktigt mot er.
Är ni känsliga om inslag av självskada, psykisk ohälsa eller
ätstörningar så rekommenderar jag att sluta läsa nu och för
er andra fortsätter jag skriva så ni ska kunna förstå mig.

DSC_2769.jpg
Ni som följer bloggen vet att jag varit inlagd en väldigt lång period på vuxenpsykiatrisk akutmottagning och under den tiden har jag haft LPT. Lagens psykiatriska tvångsvård och har varit tvingad till att vara här oavsett om jag velat eller inte. Men på lördag den andre februari löper det ut och läkaren tänker inte förlänga det. Jag önskade att jag sprudlade av glädje av tanken att jag kan skriva ut mig själv på måndag men jag vet inte vad jag är. Kanske likgiltig, dubbel eller otroligt vilsen i mitt beslut. – Jag vet inte om jag kan skriva ut mig på grund av att jag inte mår bra.

Att inte må bra betyder att jag skippar maten och därmed orkar mindre, på mindre än en månad har jag sytt ungefär 100 stygn på min kropp och jag litar inte på mig själv. Kanske skulle valet varit så självklart, att jag borde stanna tills jag mår bättre och följa den planen som finns för min utskriven.

Men ni som läst bloggen från förra året vet att det hänt incidenter här på avdelningen som fullkomligt fräter sönder mig inombords. Det som hände med en manlig personal förra året vid den här tiden, incident som gjorde att han fick byta avdelning. Händer små incidenter då och då med andra personal men det sista var droppen! Det som hände med X (klicka här om du missat) Jag straffar mig själv så hårt genom att vara självdestruktiv, som jag skrev på raderna ovanför. Det spelar ingen roll vad människor säger, jag känner en sådan skam, skuld och illojalitet. Jag vet att personen i fråga hade fått sluta oavsett men jag ville inte vara delaktig genom att berätta om vad som skett oss emellan. Denna skuld är så hemsk att leva med.

Så, jag balanserar mellan att stanna eller faktiskt bara åka hem för att jag orkar inte bli indragen i mer här och följer jag utskrivningsplanen så handlar det om garanterat två månader då jag måste vara hemma mer. Träna, få den stöd jag ska ha hemma och ta hand om mina djur och sköta maten samt gå en behandling i grupp i cirka 16 veckor.

Jag vill fly, jag gör det jämnt men kanske det är dumt att fly nu när jag äntligen får hjälp (månadens ros, förklarar) av personer som bryr sig. Ärligt talat så vill jag bara kräkas, lägga mig under täcket och bara vara ifred med mina djur. Så mina läsare, hur låter det i era öron av det jag skriver?