Mitt LPT löper ut om ett par dagar

Mina kära bloggläsare, nu kommer jag vara otroligt uppriktigt mot er.
Är ni känsliga om inslag av självskada, psykisk ohälsa eller
ätstörningar så rekommenderar jag att sluta läsa nu och för
er andra fortsätter jag skriva så ni ska kunna förstå mig.

DSC_2769.jpg
Ni som följer bloggen vet att jag varit inlagd en väldigt lång period på vuxenpsykiatrisk akutmottagning och under den tiden har jag haft LPT. Lagens psykiatriska tvångsvård och har varit tvingad till att vara här oavsett om jag velat eller inte. Men på lördag den andre februari löper det ut och läkaren tänker inte förlänga det. Jag önskade att jag sprudlade av glädje av tanken att jag kan skriva ut mig själv på måndag men jag vet inte vad jag är. Kanske likgiltig, dubbel eller otroligt vilsen i mitt beslut. – Jag vet inte om jag kan skriva ut mig på grund av att jag inte mår bra.

Att inte må bra betyder att jag skippar maten och därmed orkar mindre, på mindre än en månad har jag sytt ungefär 100 stygn på min kropp och jag litar inte på mig själv. Kanske skulle valet varit så självklart, att jag borde stanna tills jag mår bättre och följa den planen som finns för min utskriven.

Men ni som läst bloggen från förra året vet att det hänt incidenter här på avdelningen som fullkomligt fräter sönder mig inombords. Det som hände med en manlig personal förra året vid den här tiden, incident som gjorde att han fick byta avdelning. Händer små incidenter då och då med andra personal men det sista var droppen! Det som hände med X (klicka här om du missat) Jag straffar mig själv så hårt genom att vara självdestruktiv, som jag skrev på raderna ovanför. Det spelar ingen roll vad människor säger, jag känner en sådan skam, skuld och illojalitet. Jag vet att personen i fråga hade fått sluta oavsett men jag ville inte vara delaktig genom att berätta om vad som skett oss emellan. Denna skuld är så hemsk att leva med.

Så, jag balanserar mellan att stanna eller faktiskt bara åka hem för att jag orkar inte bli indragen i mer här och följer jag utskrivningsplanen så handlar det om garanterat två månader då jag måste vara hemma mer. Träna, få den stöd jag ska ha hemma och ta hand om mina djur och sköta maten samt gå en behandling i grupp i cirka 16 veckor.

Jag vill fly, jag gör det jämnt men kanske det är dumt att fly nu när jag äntligen får hjälp (månadens ros, förklarar) av personer som bryr sig. Ärligt talat så vill jag bara kräkas, lägga mig under täcket och bara vara ifred med mina djur. Så mina läsare, hur låter det i era öron av det jag skriver?

6 tankar på “Mitt LPT löper ut om ett par dagar”

  1. Skuldkänslor är otroligt svåra och tunga men jag säger det samma, ge inte upp. Det är ju så otroligt svårt att sätta sig in i andras situation när man inte har varit i den men jag hade nog följt utskrivningsplanen. Förhoppningsvis så bygger den på goda erfarenheter tänker jag. Men bara du vet vad som är rätt här och nu.

  2. Jag förstår att det känns jättesvårt, och utan att känna dig nära i verkliga livet har jag försökt tyda det du skriver. Jag tycker att det låter som att du väljer mellan pest eller kolera. Valet är hundra procent i dina egna händer, och därför blir det extra svårt när du förutsätter att inget av valen kommer gå bra.

    Men det faktum att du inte litar på dig själv vad det gäller att falla tillbaka i självdestruktivitet, gör att min personliga känsla är att det är bäst att följa utskrivningsplanen – trots att det innebär mer tid i en miljö där du inte trivs. Jag förstår varför du inte gör det. Men läs min tidigare kommentar 1000 ggr om dagen om det behövs, och tänk på de som fick dagens ros istället. Det handlar om ett par månader av resten av ditt liv.

    Varför tycker jag detta? Jo för att om man har varit ifrån sitt vanliga liv ett tag – oavsett anledning – så behövs tid och anpassning för att komma tillbaka i de vardagliga rutinerna igen. Oavsett om det gäller det vardagliga livet i hemmet, återgång i arbete eller omhändertagande av liv man ansvarar för. Anpassningen är individuell efter situation, men en viktig grund för att framtiden ska fungera.

    Tror du att du kan försöka satsa på att få så mycket hjälp och stöd du kan under två månader? En dag i framtiden kommer du att tacka dig själv. Jag vet att det kommer vara svårt. Men jag ber dig att ta dig lite tid att tänka på allt positivt som ditt liv kan vända till om du öppnar dig för att ta emot hjälpen. Föreställ dig själv fylld av glädje när du leker med din hund och myser med din katt. Försök fylla dina tankar på hur det känns att må bra, och hur det känns att ha kommit över ätstörningen. För det går. Det vet jag.

    • Har funderat ett bra tag på vad jag ska svara; Kanske ett tack för att du försöker få mig att tänka en gång extra. Du är verkligen en fin människa som läser varje ord jag skriver och det berör mig. Dina meningar går in i mig och jag är så tacksam att du ger mig ett perspektiv utifrån för du är helt oberoende av människorna här. – Jag tror min enda chans är att stanna kvar här, hur mycket jag än hatar stället. Som du skrev, är det kanske värt det för att få en bra framtid som möjligt.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta:
Hoppa till verktygsfältet