Åsikt/Funderingar, Psykisk ohälsa, Skriva av mig, VUP/Behandling

Ni är min styrka

Utan era värmande kommentarer om att det inte är mitt fel utan X:s ansvar som personal att följa lagar och regler så hade jag förmodligen mått ännu sämre. Det min kontaktperson A säger är att jag måste få prata om det. Men hur lätt är det när jag känner skulden?

Därför väljer jag att dela med mig. Jag skiter fullkomligt i om X läser det här eller inte. Jag kanske någonstans hoppas att X gör det för visste jag allt det jag vet idag hade jag sprungit för livet eller hållit mig borta.


Varför känner jag mig skyldig? Varför känner jag skam? Varför känner jag mig misslyckad och övergiven? Varför tvingar jag mig själv att bestraffa mig själv?

DSC_0772.png


Såhär är det: I julas fick jag ett messenger och X önskade mig en god jul och sade redan då att det var fel av X att ha kontakt med mig privat. X har lyssnat på mig, tröstat och hört de innersta tankarna jag har. Jag kände ett väldigt förtroende för X.

X frågade om jag ville träffa X utanför arbetstid och jag fick en present av X. X frågade om saker på avdelningen och jag berättade saker som jag var trött på eller de personal som gick mig mest på nerverna. Det är sant allt det jag sade, det är skit jobbigt med viss personal på avdelningen och det händer incidenter som jag lider av. Mina upplevelser som jag känner att vissa inte bryr sig eller så, samt frågade X mig om en annan patient och jag dumt nog berättade för X. X sade till mig att X inte var nöjd med avdelningen och visste inte heller om X skulle komma och jobba hos oss mer vilket jag kände sorg över. Jag kände ett snabbt förtroende för X. X höll med mig och förstod att det är jobbigt. Men utan att tänka på det så började jag höra och lyssna på X:s bekymmer.

Jag sade att det inte var jobbigt, vilket jag helhjärtat trodde på men.. vår privata kontakt utökades och vi talade i telefon. Men det var inte längre personal och patient som pratade med varandra. Utan två vänner numera. X sade flertal gånger att det här är fel men jag sade att det var okej varje gång. Vi kunde prata länge i telefon, både på avdelningen och hemma hos mig. I snitt kanske samtalen låg på 45 minuter.

X fick kicken (kanske två veckor sedan nu. Jag led något fruktansvärt för X:s skull. Det X sade till mig, fick mig att tvivla på personalen och jag visste varken ut eller in. X hade fått kicken för att X brydde sig för mycket om oss patienter, att hon inte får prata med oss hursomhelst eller något sådant. Ärligt talat var jag arg. Det är ju sådana personer som hon som behövs inom vården. Jag var så arg på enhetschefen för detta korkade grunderna som person ifråga fått sparken för. Jag sade till X att jag backade henne till 100 %.

Tills den dagen, jag var hemma hos X med min mamma en kortare stund. Lussekatter och kaffe smakade fint. Men nu efteråt insåg jag en sak. Personen ifråga pratade öppet om sekretessbelagda uppgifter om patienter utan hinder framför mig och mamma. Men det var så naturligt för mig så jag reagerade inte där då förrän på kvällen. Jag hade skrivit till personen att jag gjort mig väldigt illa och behövt läkarvård.

Min mobil är ofta med mig men ibland lämnar jag den. När jag tittade på den hade jag ett röstmeddelande från X. X bad mig ringa och X skiter i vad klockan är. Bara ring.

Jag drog en djup suck och ringde. Jag vet inte vad jag förväntade mig men att X skulle vara berusad och berätta om väldigt personliga problem, fanns det inte ens i min vildaste fantasi. Men ännu en gång sade jag att det var okej. Ännu en gång lyssnade jag. Jag sade ju att det var okej så hur skulle det då vara personens fel?

Detta var i lördagskväll och idag är det fredag. Jag har tagit igenom mig veckan dock inte oskadd. Min kropp har tagit emot nya stygn och jag har verkligen varit ur balans. Jag känner att jag har uppmuntrat X att prata med mig. Och fast X sagt hur många gånger som helst att det är fel det här. Men jag har ju sagt att det är okej så borde inte då jag vara lite medskyldig?


Mina läsare, jag kan inte sluta tänka på att jag har förstört för personen, att jag satt X i skiten. Jag vet att personen i fråga vill hjälpa människor, att det är en dröm för X men att jag krossade det nu. Det sista jag skrev till henne var; förlåt.

Jag kan sekretesslagen. Jag vet att X gjort fel men jag kan inte låta bli att klandra och straffa mig själv.

blogg

10 reaktioner på ”Ni är min styrka

  1. Jag blir arg när jag läser detta. Inte arg på dig utan på X som har försatt dig i denna situation. En situation som gör att du känner dig skyldig fastän det bara är X som visat på extremt dåligt omdöme. Du har absolut ingen skuld i detta och det hoppas jag att personal i ansvarig ställning kan bekräfta för dig. Om X inte kan förhålla sig professionellt så ska X inte ha det arbete som hen har.

    Du måste bara släppa detta även om jag förstår att det inte är lätt!

    1. Personalen säger att det inte är mitt fel och så men det är så svårt att släppa detta. Kanske på grund av mitt förflutna, men på något sätt borde det vända. Tack för din kommentar!

    1. Jag försöker verkligen att ta in det du skriver, det andra skrivit och även säger att det inte är mitt fel.
      Kanske känner jag mig så lurad och krossad och jag inte vet skillnaden?

  2. Ta inte illa upp av det jag skriver nu, men jag ber dig att ta in mina ord. För du måste verkligen sluta att skuldbelägga dig själv. Nu ska jag vara riktigt rak. Du har blivit utnyttjad av en beräknande och samvetslös person som sökt stöd hos dig pga egna problem. Det X har gjort mot dig är vidrigt. INGEN anställd med gott omdöme, god MORAL och fullgott förstånd gör mot en patient vad X gjorde mot dig! Du har blivit mjölkad på både information och sympati. Ingen får sluta sitt arbete över en natt, utan en avveckling av en anställning kan ta ett bra tag. X verkar ha haft problem med sin arbetsgivare, och har använt dig i kampen mot denne. Jag har sett och vet hur människor av den här sorten fungerar. Dom är helt utan skrupler.

    Var gärna arg på X, ja rentav heligt förbannad! Det kan vara nyttigt att bejaka en rättmättig ilska för en stund. Men sluta genast att rikta skuld mot dig själv, för en sak är 1000 procent säker: X är INTE för en sekund värd din sympati, empati, förståelse eller vänskap. Om du bara visste hur mycket jag önskar att jag kunde ge dig av min styrka nu.

    1. Jag tar inte illa upp, men en tår faller. Inte för att du har skrivit något ”fel” utan att du verkligen är tydlig. Att någonstans i dina meningar, faktiskt ger mig styrka men även kanske mer förståelse för att jag inte har gjort fel. Orden berör och jag vill nästan skriva ut kommentaren och lägga den någonstans som jag kan ta fram när jag skuldbelägger mig själv.

      Samtidigt faller tårar för jag inser i dina tydliga meningar att jag verkligen blivit utnyttjad, jag har varit någon sorts insider för henne och samtidigt känner jag mig korkad. Det blir så blandat men jag blir berörd och då måste det ligga någonting i det du skriver. Tack så hemskt mycket för dina rader <3

      1. Kära du! Jag är lättad att du inte tagit illa upp, för jag vet att mina ord är väldigt rak på sak. Men det betyder att jag bryr mig och verkligen vill nå fram.
        Jag är glad att din förståelse har vaknat, och om det hjälper dig att hålla skuldkänslorna borta så skriv ut kommentaren.
        Men kom också ihåg att du är INTE korkad. Den här sortens manipulativa människor är lika slipade som skrupelfria. Vem som helst kan vara mottaglig för att bli lurad och manipulerad, och särskilt om man är ömtålig eller skör på något sätt – vilket man kan vara av många olika anledningar. De samvetslösa och skrupelfria finns överallt. T ex inom affärslivet, på arbetsplatser, på datingsiter, och inom vården. Vissa mjölkas på information, andra på känslor eller pengar. Det är när man som bäst av någon anledning behöver den där ”hyggliga” människan, som sannolikheten att fel person dyker upp är som störst. För det är då man som mest vill och behöver tro gott om den som verkar god.
        Jag har också trampat i den här fällan i annat sammanhang. Jisses vad ont det gjorde i stunden då jag insåg att någon jag verkligen trodde och litade på hade helt andra syften än jag kunnat föreställa mig. Men man får lov att sörja förlusten av det som var oäkta, och man får lov vara arg – men inte på sig själv.

        Det finns bara en person som du kommer tillbringa varje dag resten av livet med, och det är du. Så se dig själv som din närmaste och bästa vän. Var omtänksam och förlåtande mot dig själv så har du en äkta vän för livet!❤️

        1. Efter allt som har hänt så är det ärlighet jag vill ha. Den kan vara tuff ibland men bäst i längden. Jag läste din omtänksamma kommentar för min kontaktperson A. Jag är lika berörd nu som första gången jag har läst den. Jag läser den kommentaren flera gånger om dagen om inte minst en gång.

          Du skriver på ett sätt som jag förstår att du också blivit ”lurad”. Jag försöker, mitt hjärta skriker av förtvivlan då det gör så ont. Jag vet att X var personal och jag är patient men den empatin jag känner för henne är så svår men det värsta är ju att jag ska inte veta. Jag ska inte känna empati på det sättet. Detta är en situation som jag inte ens ska vara indragen i. Det är svårt att sluta straffa mig själv, då det inte är första gången sådant liknande sker.

          Vill tacka dig för dina värmande ord igen då de iallafall berör, vilket jag tror är positivt och mot mindre skuldbeläggande. Tack!

Lämna ett spår så jag kan finna dig också