Utan era värmande kommentarer om att det inte är mitt fel utan X:s ansvar som personal att följa lagar och regler så hade jag förmodligen mått ännu sämre. Det min kontaktperson A säger är att jag måste få prata om det. Men hur lätt är det när jag känner skulden?

Därför väljer jag att dela med mig. Jag skiter fullkomligt i om X läser det här eller inte. Jag kanske någonstans hoppas att X gör det för visste jag allt det jag vet idag hade jag sprungit för livet eller hållit mig borta.


Varför känner jag mig skyldig? Varför känner jag skam? Varför känner jag mig misslyckad och övergiven? Varför tvingar jag mig själv att bestraffa mig själv?

DSC_0772.png


Såhär är det: I julas fick jag ett messenger och X önskade mig en god jul och sade redan då att det var fel av X att ha kontakt med mig privat. X har lyssnat på mig, tröstat och hört de innersta tankarna jag har. Jag kände ett väldigt förtroende för X.

X frågade om jag ville träffa X utanför arbetstid och jag fick en present av X. X frågade om saker på avdelningen och jag berättade saker som jag var trött på eller de personal som gick mig mest på nerverna. Det är sant allt det jag sade, det är skit jobbigt med viss personal på avdelningen och det händer incidenter som jag lider av. Mina upplevelser som jag känner att vissa inte bryr sig eller så, samt frågade X mig om en annan patient och jag dumt nog berättade för X. X sade till mig att X inte var nöjd med avdelningen och visste inte heller om X skulle komma och jobba hos oss mer vilket jag kände sorg över. Jag kände ett snabbt förtroende för X. X höll med mig och förstod att det är jobbigt. Men utan att tänka på det så började jag höra och lyssna på X:s bekymmer.

Jag sade att det inte var jobbigt, vilket jag helhjärtat trodde på men.. vår privata kontakt utökades och vi talade i telefon. Men det var inte längre personal och patient som pratade med varandra. Utan två vänner numera. X sade flertal gånger att det här är fel men jag sade att det var okej varje gång. Vi kunde prata länge i telefon, både på avdelningen och hemma hos mig. I snitt kanske samtalen låg på 45 minuter.

X fick kicken (kanske två veckor sedan nu. Jag led något fruktansvärt för X:s skull. Det X sade till mig, fick mig att tvivla på personalen och jag visste varken ut eller in. X hade fått kicken för att X brydde sig för mycket om oss patienter, att hon inte får prata med oss hursomhelst eller något sådant. Ärligt talat var jag arg. Det är ju sådana personer som hon som behövs inom vården. Jag var så arg på enhetschefen för detta korkade grunderna som person ifråga fått sparken för. Jag sade till X att jag backade henne till 100 %.

Tills den dagen, jag var hemma hos X med min mamma en kortare stund. Lussekatter och kaffe smakade fint. Men nu efteråt insåg jag en sak. Personen ifråga pratade öppet om sekretessbelagda uppgifter om patienter utan hinder framför mig och mamma. Men det var så naturligt för mig så jag reagerade inte där då förrän på kvällen. Jag hade skrivit till personen att jag gjort mig väldigt illa och behövt läkarvård.

Min mobil är ofta med mig men ibland lämnar jag den. När jag tittade på den hade jag ett röstmeddelande från X. X bad mig ringa och X skiter i vad klockan är. Bara ring.

Jag drog en djup suck och ringde. Jag vet inte vad jag förväntade mig men att X skulle vara berusad och berätta om väldigt personliga problem, fanns det inte ens i min vildaste fantasi. Men ännu en gång sade jag att det var okej. Ännu en gång lyssnade jag. Jag sade ju att det var okej så hur skulle det då vara personens fel?

Detta var i lördagskväll och idag är det fredag. Jag har tagit igenom mig veckan dock inte oskadd. Min kropp har tagit emot nya stygn och jag har verkligen varit ur balans. Jag känner att jag har uppmuntrat X att prata med mig. Och fast X sagt hur många gånger som helst att det är fel det här. Men jag har ju sagt att det är okej så borde inte då jag vara lite medskyldig?


Mina läsare, jag kan inte sluta tänka på att jag har förstört för personen, att jag satt X i skiten. Jag vet att personen i fråga vill hjälpa människor, att det är en dröm för X men att jag krossade det nu. Det sista jag skrev till henne var; förlåt.

Jag kan sekretesslagen. Jag vet att X gjort fel men jag kan inte låta bli att klandra och straffa mig själv.

blogg