Ibland får jag panik. Panik på mig själv för att jag svänger som jag gör. Min friska hjärna säger hjälp mig samt att berätta/skriva ner något som jag behöver hjälp med men sedan tre minuter senare ångrade jag vad jag sade/skrev ner för inte fasen i mig behöver jag inte hjälp. Låt mig vara, jag är inte sjuk och jag har kontroll. Glöm bara det andra jag sade.

Jag tar det klassiska exemplet om med det brutna benet med gips på. Inte blir man ifrågasatt om man behöver stöttning när man går, eller att någon hämtar medicin eller tidningen till en. Inte heller att man ligger i sängen och klagar på smärta. – Det är ju så tydligt och konkret.

Den psykiska biten, vi tar min ätstörning som exempel här. Jag vet att vi behöver äta för att överleva. – Ja, då gör jag ju det.


Ursäkta mig men fuck off! Jag är rädd, jag får ångest av doften av varm mat och som förra inlägget (här) är jag livrädd att gå upp i vikt för jag vill ju fortfarande bli omtyckt. Klart att jag bara äter, jag vet ju det och jag förväntas att göra det men jag kan inte bara äta. Liksom du kan inte med ett brutet ben gå direkt igen fast du vet att du kan gå i normala fall. Du vet att du kan gå – Men Gå då?!

Hör ni hur det här låter? Det är ju för tusan inte klokt när man skriver de där raderna ovanför för det är ju samma sak men att det ena är synligt och det andra inte. Helt galet crazy. Jag blir så förbannad när jag skriver de här orden ovanför; är en del människor helt borta? Så oförstående och inom psykiatrin… snälla.


Jag kan ta fel på dag nu men jag tror att det var i söndags och en personal L kom in i mitt rum med maten på brickan från matvagnen. Jag ville såklart inte ha den men hon var vänlig och försökte motivera mig ett bra tag (kanske 15 minuter) och tillslut bad jag henne vänligt att gå men hon lämnade kvar brickan bredvid min säng och jag lade mig ner och började överväga att kanske iallafall ta en tugga av potatisen när dörren öppnades (cirka fem minuter efter L gick) han som kom frågade om han skulle ta brickan och min ätstörda del tyckte han i princip ängeln själv trots att jag absolut inte tycker om honom på grund av incidenter så fick han fick byta avdelning ungefär ett halvår.

Igår funderade igenom det här med att han F tog brickan från mitt rum innan en halvtimme gått. Eftersom han faktiskt får mig att må dåligt av det han gjort och utnyttjat mig när jag varit i någon slags beroendeställning. (Här kan du läsa mer om detta) och då har min kontaktperson återigen hjälpt mig att framföra att vi inte ska ha mer kontakt mer än ute på avdelningen, inte på rummet om inte situationen kräver det. Han måste såklart sköta sitt jobb men mer än så… då är dealen att han inte ska vara på mitt rum för att småprata eller så. Sen blev jag ledsen igår; Jag grät nog över en timme på rummet innan jag tillslut somnade (elva kanske?). Han stjälper mig mer än hjälper mig, jag känner att han gjorde två saker fel. Gick in i rummet och knackade på fast han inte ska. L hade ju hand om det och ta brickan innan halvtimmen är slut. Min friska sida blir så ledsen att jag inte fick chansen när jag väl övervägde.

Men igår kväll skrev jag en lapp till min kontaktperson A. Några lätta rader men så svåra ändå… Jag bad om hjälp. Jag skrev att jag vet inte hur jag ska våga äta varm mat och bad henne hjälpa mig. Jag gav lappen till en annan personal på kvällen och bad henne lägga den i hennes fack/skåp innan jag ångrar mig. Nu kommer vi in på inledningen på detta inlägg… jag vill ha hjälp men är samtidigt skräckslagen för den. Men jag kunde inte tänka igår på vårat stödsamtal och jag gråter konstant (varje dag och betydligt mer sen jag slutade äta varm mat). Jag blir rädd, jag är rädd för allt. Livet skrämmer mig, livet är också det svåraste spelet för ingen har någonsin överlevt. – Det är den enda spoiler vi har men man kan övervinna många saker på vägen.