”För varje hekto jag går upp får jag panik för jag kommer inte att duga nu”

Idag tänkte jag dela med mig om en, iallafall för mig känslig historia. Jag står för allt som jag skriver här men kommer inte använda några namn än början på bokstaven på personens namn. Känner du dig träffad om du läser det här? – Då är det så.

”Du får inte sitta fram i BMW:n för du kan trycka ner stolens sidor” eller ”du får inte sitta på samma plats för länge i soffan för att du kan trycka ner dem och…” eller den här: Jag promenerar till mitt familjehem som de var då och då körde A förbi med bilen men innan stannar han och smårullar bredvid och växlar ett par ord som återigen blir kränkande ”du skulle ju kunnat få åka med men du behöver röra dig”. Sedan åker han hem till sig och jag är på väg dit, men det värsta var att jag var van men jag skämdes. Jag skämdes för att jag var överviktig som jag var då. Jag vägde över hundra kilo till mina 160 centimetrar men varför ska jag bli kränkt på grund av det?

När jag kom till detta familjehem så blev tant K nästan som en väldigt nära vän. Visst kunde hon påpeka min vikt också men aldrig som A. K och jag umgicks mest både när jag bodde där och flyttade därifrån (vad som hände när det bröts mellan oss är en annan historia och jag har skrivit om den här: ”Jag måste få berätta”).


Lite snabb fakta:
Jag kom faktiskt från slutenvården när jag flyttade dit som 19 år gammal, jag bodde där i cirka ett och ett halvt år och sedan i en etta som låg två kilometer ifrån dem. Jag åt medicin som gjorde att jag hade gått upp väldigt mycket i vikt av. På grund av medicinen så var jag ständigt trött, jag kunde inte gå ner i vikt av den för kroppen fylldes med vätska samt jag var hungrig konstant! Medicinen var för hallucinationer, jag hade haft sond på sjukhuset och gjort X allvarligare självmordsförsök. 


Jag hade bott där mindre än en månad när A skämtade om mitt självmordsförsök på 49:an när jag sprang ut framför en bil. Jag kommer inte ihåg vad han sade men de andra tjejerna och han hade tydligen roligt medan jag hade en klump i halsen men hindrade mig själv från att gråta. Jag körde inte traktor ofta för där fick jag ännu en kränkning. Han frågade mig om jag visste varför förarstolen var så svår att få högre upp? Behöver jag ens skriva det här? Min vikt ännu en gång. Jag ska inte äta ditt eller datt men K var så mycket snällare och jag fick ju faktiskt äta kaka, godis eller glass men i hans närvaro var det hemskt att göra det. Blickarna, det är allt som behövdes för att få mig att skämmas för att jag åt. Jag är inte värd att unnas något gott, det ska vara nyttigt, jag måste ju röra mig och jag är äcklig och ful som fan. De tankarna föddes där och de bor inuti mitt huvud idag men är ännu värre numera.

Det var en stor inkörsport till min ätstörning som jag kämpar med varje dag och jag känner blickarna, jag skäms för att äta inför andra, jag är rädd för kommentarer om mitt utseende och jag straffar mig själv genom att vara självdestruktiv. ”För varje hekto jag går upp får jag panik för jag kommer inte att duga nu” – Virrar det runt i huvudet. (Tillägger att andra människor under min uppväxt har påpekat mitt utseende och jag har själv ansvar för mina handlingar men någonstans inom mig vet jag att jag måste få skriva det här, för det här är skandal!)

Både A och K kunde ifrågasätta min medicinering och att jag aldrig har hört eller sett något som inte finns. K lade sig inte i lika mycket och det var tack vare henne som jag stod ut. Självklart hackade A mest på mig när jag var ensam med honom, vilket är så fult och fegt! Jag slutade att ta all min medicin i två omgångar. Jag blev så psykisk dålig men på något sätt klarade jag mig utan att bli inlagd även om det var nära. Jag slutade eftersom jag insåg att jag aldrig går ner i vikt med de här medicinerna och tjatet på min vikt torterade mig. Alla mediciner låg på (tre sorter) på över 200 mg och jag tvärslutade.

Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka, hur kunde han göra såhär emot mig? Hur kunde jag bli så påverkad av honom att jag skadade min kropp som jag verkligen gjorde. – Och det värsta av allt, min ätstörning och självdestruktivitet hänger kvar än och i år blir jag 26 år.

9 Responses

  1. znogge skriver:

    Jag förstår inte hur människor tänker när de fäller vissa kommentarer. Men tyvärr, många har alltid ansett sig ha rätt att kommentera när någon väger för mycket. Jag önskar att de kunde begripa vilka konsekvenser sådant kan få och hur djupt det kan sitta. Själv var överviktigt under min uppväxt men lyckades bli normalviktig till sist. Tyvärr är jag helnojig med vikten och oroar mig för uppgång hela tiden. Någon direkt ätstörning har jag inte haft men jag har under stora delar av mitt liv balanserat på gränsen. Tänk om jag aldrig fått kommentarerna som var helt onödiga. Jag menar jag visste ju själv att jag var överviktig…

    • Miss Philipsen skriver:

      Ja, det är ju inte att man inte förstår vad man väger. De allra flesta (friska) människor vet om deras vikt är inom en viss BMI men inte behöver man gå runt och kränka personer så. Så ledsen för din skull att de satt sina spår. Ätstörning eller inte spelar ju ingen roll. Hur ska man våga unna sig något ”om man inte duger precis som man är” ?

  2. Gör ont i hela mig att läsa detta, förstår inte varför människor har sådant behov av att kränka andra? Varför inte bara hålla truten, om man tänker dumt behöver man inte säga dumt?

    • Miss Philipsen skriver:

      Eller hur, jag tänker även ”dumma saker” om andra men inte fan säger jag allt. Människan som jag säger till är som jag och du. Mänskliga med känslor.

  3. lillank skriver:

    Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över hur vissa människor kan vara så elaka. Man kan nästan tro att dom är satans sändebud på jorden. Du har verkligen haft maximal otur när det gäller att drabbas av skadliga människor.
    Men vet du vad: Det är de hjärtlösa och elaka människorna som inte duger. Oavsett vad eller hur mycket du väger kommer du alltid att vara värd din vikt i guld jämfört med dessa ruttna själar. Kram!❤

    • Miss Philipsen skriver:

      Människor pratar alldeles för mycket ibland och en del är verkligen ”satan” på något sätt. Dina ord värmer, dock är inte inte lätt att bara vända på allt men tack <3

  4. Människor kan vara så jävla hemska ibland alltså… Blir så ledsen över att folk inte tänker längre :/

    • Miss Philipsen skriver:

      Ibland skäms jag lite för att vara människa tanke på hur vår ”art” blivit.
      Känner samma sak.. :/

  1. 8 januari, 2019

    […] mig men fuck off! Jag är rädd, jag får ångest av doften av varm mat och som förra inlägget (här) är jag livrädd att gå upp i vikt för jag vill ju fortfarande bli omtyckt. Klart att jag bara […]

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta: