Hur ska jag skriva utan att det blir som dubbelmoral? Låt oss starta med hur det känns när det väl känns om det jag tänkte skriva om. Nu komplicerar vi det inte så, utan jag gå rak på sak hur mina tankar gick igår.

På avdelningen, att ha haft extravak, sedan extra tillsyn sedan därefter ingen tillsyn alls.
– Igår märkte jag det, de flesta patienter kanske känner som att någon inte tittar till en, att de är otroligt ensamma.

3jjjjullliiDet kändes som att jag inte syns på samma sätt längre och vara själv en hel förmiddag på rummet med stängd dörr fick mig att reagera. Jag kände mig osynlig, oviktig och övergiven. Tänker personalen på mig nu när de inte ”måste” se till mig? Är jag inte viktig nog att kollas till längre? Känner andra patienter såhär?

Jag kände som andra patienter ha beskrivit för mig. Ensam, övergiven och bortglömd. Gör man inget drastiskt eller sitter ute på avdelningen eller ber om hjälp blir man så osynlig, åtminstone kände jag så ett tag.

Mina känslor är relevanta för mig. Men betyder det att det är så? Nej. Jag fick bevis igår flera gånger att jag fortfarande syntes, på dagen kunde jag prata med en personal men på kvällen hade mitt dåliga mående gått för långt ner och trots tre olika personal kom fram till mig så bad jag dem att låta mig vara. Sade att ”måste jag lägga mig för att få vara ifred?” De sade till mig att de finns där för mig men jag slog bort dem.

Jag blir galen på mig själv. Jag vill ha dem där när jag mår dåligt men när de kommer för nära blir jag skräckslagen och då ber jag dem att gå? Men det är ingen dubbelmoral utan min skräck. Min skräck att säga som det är men att inte bli tagen på allvar. Har du någon aning hur ont det gör när det händer gång på gång i ens liv?

blogg