Åsikt/Funderingar, Känslor, Skriva av mig, VUP/Behandling

”… men jag slog bort dem.”

Hur ska jag skriva utan att det blir som dubbelmoral? Låt oss starta med hur det känns när det väl känns om det jag tänkte skriva om. Nu komplicerar vi det inte så, utan jag gå rak på sak hur mina tankar gick igår.

På avdelningen, att ha haft extravak, sedan extra tillsyn sedan därefter ingen tillsyn alls.
– Igår märkte jag det, de flesta patienter kanske känner som att någon inte tittar till en, att de är otroligt ensamma.

3jjjjullliiDet kändes som att jag inte syns på samma sätt längre och vara själv en hel förmiddag på rummet med stängd dörr fick mig att reagera. Jag kände mig osynlig, oviktig och övergiven. Tänker personalen på mig nu när de inte ”måste” se till mig? Är jag inte viktig nog att kollas till längre? Känner andra patienter såhär?

Jag kände som andra patienter ha beskrivit för mig. Ensam, övergiven och bortglömd. Gör man inget drastiskt eller sitter ute på avdelningen eller ber om hjälp blir man så osynlig, åtminstone kände jag så ett tag.

Mina känslor är relevanta för mig. Men betyder det att det är så? Nej. Jag fick bevis igår flera gånger att jag fortfarande syntes, på dagen kunde jag prata med en personal men på kvällen hade mitt dåliga mående gått för långt ner och trots tre olika personal kom fram till mig så bad jag dem att låta mig vara. Sade att ”måste jag lägga mig för att få vara ifred?” De sade till mig att de finns där för mig men jag slog bort dem.

Jag blir galen på mig själv. Jag vill ha dem där när jag mår dåligt men när de kommer för nära blir jag skräckslagen och då ber jag dem att gå? Men det är ingen dubbelmoral utan min skräck. Min skräck att säga som det är men att inte bli tagen på allvar. Har du någon aning hur ont det gör när det händer gång på gång i ens liv?

blogg

6 reaktioner på ””… men jag slog bort dem.”

    1. Blir rörd av dina meningar, både för att jag tror det stämmer men samtidigt ledsen att människor ska behöva känna så. Kanske därför jag bloggar så mycket om just psykisk ohälsa. Dock gör ju de flesta av personalen så gott dem kan, av erfarenhet men det ska ju inte ”bero på vem som jobbar” som avgör om man blir sedd eller inte.

  1. Jag kan ju inte säga att jag vet hur det känns, men jag kan försöka föreställa mig. Oavsett hur man mår som människa så är vanans makt stark. Så jag tänker att även om det är skrämmande att någon kommer en för nära, så vänjer man sig kanske vid att ha någons uppmärksamhet i sin närhet – på lagom avstånd.
    Så jag kan tänka mig att det blir som ett tomrum som skapar känslor av ensamhet och övergivenhet, när uppmärksamheten inte är som den brukar. Behovet av att bli sedd hamnar sedan i någon slags konflikt med rädslan för att släppa människor för nära. Den som vill visa sitt stöd kommer kanske för nära ”säkerhetsavståndet”?
    Jag vill inte ge mig för långt ut och cykla med mina tankar, men förstår att den känslomässiga kluvenheten känns svår. ❤

    1. Du är inte ”helt ute och cyklar” men det är ju så individuellt. ”Lämna mig ifred men inte för mycket”, är ett bra citat som beskriver mig men sen vart går den gränsen. Rädslan tar över och jag flyr i panik istället. Men det är svårt, men tack för ditt stöd.

  2. Håller med om att det nog är lätt att bli osynlig men samtidigt så är det också svårt att våga släppa in på. Tänker jag i alla fall men jag vet inte!

Lämna ett spår så jag kan finna dig också