När jag var elva år, alltså gick i femman så var det första gången jag kände att jag inte kunde lita på vuxna. Med åren fick jag erfara det av myndigheter, skolor och andra vuxna i min närhet. Jag kände att alla talade över mitt huvud, bestämde anledningen till varför jag mådde dåligt samt fick de mig att känna mig oduglig och jobbig. Jag var ett problembarn men jag skulle idag säga att jag var ett barn med problem.

Oavsett vad de såg så fanns ”ett problem” men de gjorde utredningar på mig inom psykiatrin, slussas runt mig i familjehem, institutioner och behandlingshem men ingenting hjälpte i längden. De vuxna lyckades få mig att känna mig jobbig, till besvär, hopplöst fall och jag bytte skola en gång mer för lärarnas skull än min men jag kom bara in i samma destruktiva situationer någonstans. Vad är det för fel på henne? Vad ska vi göra med henne? Det funkar ju inte, vi får sjukskriva henne och hon får vara hemma.

De svek. När jag var elva år så kom det fram att jag var mobbad, de var elaka fast min mamma var med men då var de ”snällare”. Jag fick inte orden eller slagen men de visade saker i tystnaden och jag minns min mammas förtvivlan.

– Jag kan bara tacka henne för att jag slapp gå tillbaka dit.
Mamma har alltid försökt, att säga att våran relation har varit bra hela livet, kan jag inte säga från min sida men jag är så otroligt tacksam att hon är just min mamma. Hon är en mamma, det är inte lätt att se sitt barn må dåligt så jag förstår att hon sagt gjort vissa saker i panik men hon har aldrig velat mig ont. Jag älskar henne och är tacksam för att våran relation är som den är idag. – Så tack mamma <3

20181220_103627

Men tillbaka till elva år. Då jag slutade lita på vuxna, min magister sa på ett möte när mobbningen kom fram ”att han inte orkade ta tag i det”. Jag, mitt liv, han visste att de slog mig, retade mig, jag gömde mig i skogen eller toaletten. Han såg det och han orkade inte? Han är en skam för vuxenvärlden, han såg mig att brytas ner men menade han att jag skulle orka då? Jag kommer aldrig att förlåta men inte heller bli bitter över honom. Det går inte förlåta men han är inte värd min tid heller.

blogg