Novell: I slaktarens makt

Denna novell är blodig, innehåller otäcka scener samt känsliga personer varnas. Nu är det upp till dig att fortsätta läsa eller inte.

Del ett:

  • Gå inte in! skrek Annika och slog med sina sönderklösta armar samt sina blodiga händer på rutan. Spring! skrek hon så högt i panik medan tårarna forsade ner men det var meningslöst, dem varken såg eller hörde henne. De två kvinnorna nedanför tog precis sina första steg in i byggnaden medan Annikas liv släcktes.

Jag fnissade till när Fanny fastnade med sin gula stickade koftan i dörren. Hon svor och när hon väl insåg att dörren hade gått i baklås så slet hon av koftan.

  • Den får helt enkelt hänga kvar där i dörren, svor Fanny tyst men jag hörde henne väl. Vad är det som är så roligt?
  • Du är så söt när du blir arg, svarade jag men tystnade direkt när jag hörde ett duns från våningen ovanför. Vad fan vad det där?
  • Är vi inte själva här? svarade Fanny nervöst och tittade oroväckande på mig och en klump i magen ökade hennes ångest då hon inte sagt sanningen till mig.
  • Men snälla du, byggnaden har stått tomt i över åtta år det är klart att vi… sade jag och tystnade. Det kanske spökar? sade jag allvarligt.

När jag tittade mig omkring så såg jag att vi var i ett trapphus och det luktade förfärligt.

  • Vi borde inte vara här, sa Fanny och tog mod till sig. Jag har ångrat mig, viskade hon.
  • Men har du redan… suckade jag.

Jag vände mig om mot Fanny som samtidigt vände sig om och skrek. En meter bakom henne var dörren och det fanns inte ett enda spår efter den gula stickade tröjan.

  • Fanny, sade jag osäkert när vi båda tystnade. Har du lyckats att få loss tröjan? sade jag darrande. Jag visste svaret men ville inte höra det. För inte hade hon kunna göra det utan att jag märkt det samt skräcken i hennes ögon övertygade mig.
  • “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans” citerade Fanny paralyserad.
  • Fanny… vad snackar du om?
  • I skolan.. På historialektionen… sade hon och jag sparkade till henne på smalbenet för hon skulle vakna. Utan en min så började hon berätta att hon tog med mig hit för att göra en research om byggnaden men på vägen så hade hon fått reda på att det är ett tomt övergivet mentalsjukhus.
  • Varför blev det övergivet? frågade jag och visste inte vad jag skulle tro.
  • Slaktarens man, mumlade hon. En man slaktade alla som vistades i sjukhuset då.
  • Är det sant? sa jag skrämt.
  • Jag svor rätt bra när jag fastnade med tröjan i dörren och nu är den borta, förlåt! Hon började gråta och slängde sig i min famn.

Jag strök min hand över hennes huvud och viskade att om det är sant så är det många år sedan. Hon drog sig tillbaka och torkade av tårarna. Jag lät henne ta blocket och en penna ur min väska och hon stängde bestämt med dragkedjan så den ryckte till i mig.

  • Dunsen har en naturlig förklaring, menade hon. Jag skrämmer bara upp mig sade hon och satte på sig sin pannlampa. Det är bara typiskt att det är mörkt och klassiskt att man ska bli rädd på sådana här ställen.

Jag tog på min motvilligt och kände mig lurad. Inte sade Fanny att det skulle vara ett sådant ställe. Men Fanny brukade bryta sig in i övergivna lokaler men aldrig platser som det här. Jag följde bara med då jag inte hade något att göra direkt ikväll. Och vara med Fanny brukade vara intressant men när jag såg henne gråta så.. hon har aldrig reagerat så innan. Tankarna snurrade om den gula koftan men jag avbröts när hissen längst bort tändes och stelnade till. Nu kände jag mig rädd på riktigt.

  • Fanny? sade jag utan att få något svar. Jag tittade mig om och insåg att hon var utom synhåll. För fan Fanny! Ropade jag och kände mig fånig som låter mig luras av hennes spel. Det är inte kul, och om målet är att skrämmas så lyckas du. Ja du har vunnit!

Min ord ekade i korridoren medan jag sakta gick mot hissen. Det måste vara ett trick, tänkte jag. Men ändå släpptes inte min magkänsla om att jag inte borde gå in. Korridoren var inte mer än 50 meter ungefär men sträckan kändes så lång. Jag gick långsamt fram och släckte pannlampan för att spara batteriet. Ljuset från den lilla hissen som knappt var en kvadratmeter så stannade jag en meter ifrån. När jag tog mod till mig och samma ögonblick som jag kikade in genom det lilla smutsiga fönstret så föll en blodig kropp ner från hisstaket i en snara. Jag for baklänges. Skrek till Fanny att om det här var ett sätt att skrämma mig så är vi inte vänner mera. Jag sprang till dörren men fick inte upp den. Jag skrek och sparkade på dörren.

Jag upptäckte att mina händer var blodiga, inte för att jag var skadad utan på fönstret stod det, skrivet i blod. Det jag kunde tyda så var det exakt samma citat som Fanny hade sagt för en liten stund sedan. “Om någon tar din ägodel i slaktarens hus, så kommer ditt skinn bli hans”. Jag började gråta. Fanny kunde omöjligt tagit tröjan utan att jag hade märkt det och nu var hon borta. Hon har ju förlorat en ägodel och… jag vände mig om.

  • Det får inte vara Fanny, mumlade tyst när jag gick mot hissen. Skakande och med en enorm ångest så kom jag närmare hissen. Mina ben ville inte men jag visste att jag var tvungen. Hissen var fortfarande tänd och jag måste se vad eller vem som hängde där inne. Det hade börjat rinna blod ur hissdörren och när jag tittade in genom fönstret bröt jag ihop och hamnade på golvet. Mina rosa jeans färgades röda vid knäna. Det var Fannys blod. Jag satt som förstenad och insåg att jag måste hitta en annan väg ut. För oavsett vem som dödat och flått min bästa vän så var mördaren och jag i samma byggnad.

Fortsättning följer…
Novellen är skriven av Suzanne Philipsen 2018-10-26