Igår var jag så uppfylld av förväntan, kände att allt kanske kommer bli bra ändå men sen, så förändras allt. Lycka är inte tillåtet, jag är en elak människa och jag förtjänar att gråta. Sade till min kontaktperson idag att jag känner mig elak, att jag är en elak person. Hon frågade vad jag hade fått det ifrån och sade att hon blev orolig för hon säger att jag inte är en elak människa. Möjligtvis mot mig själv men annars? Nej.

Vad kom det ifrån? Jag vet inte riktigt men kanske, jag känner inte igen mig. Min kropp känns annorlunda, den känns mer skrämmande. Jag förstår inte inte vad som händer. Sorg, sorg är det jag känner.

Jag känner sorg för att mitt liv är på sjukhus, att jag inte kan vara hemma med mina djur, att personalen sviker emellanåt, att jag inte får ordning på maten själv. Känner sorg över det jag har varit med om som liten som äldre. Misslyckade relationer och människor jag bara har lämnat i ren skräck av att de skulle lämna mig först. Jag vet inte om de hade gjort det men jag tog flykten.

Det var inte riktigt meningen att bli så djup men jag tror att ni, mina läsare, förstår mer hur det hänger ihop, hur jag fungerar och hur jag varje dag kämpar och trots allt så lever jag än. Jag har fyllt 25 år och är fortfarande vid liv, så på något sätt borde allt jag har varit med om ge mig styrka, mod, erfarenhet och ett bevis på att jag kan lyckas. – Att det finns en mening med att jag ska excitera.