Idag var Puzzel på besök här i helgen som han brukar. Jag bad mamma komma så tidigt som möjligt (08.30, äter frukost 08.00) Det är otroligt varmt och jag märker att även Puzzel är glad men att värmen tar på honom. Den gör oss alla mer eller mindre orkeslösa, då vi bara får det varmare i veckan som kommer. Visst vill jag ha värme men 25 grader räcker samt snart borde det även komma lite regn så vi inte får en stor skogsbrand, eller brand över huvud taget. Men det värsta är väl att om regn kommer, så slutar det väl inte regna heller.
Som vanligt blev det fotograferingsdags och jag har alltid känt att det är lite jobbigt att ha kläder där mina ärr syns så tydligt men det här är jag och det är vad jag kan erbjuda. Jag har skäms så många år över mina ärr och emellanåt nu med, det är tufft emellanåt fortfarande emellanåt men det är som sagt en del av mig.
Mina djur är verkligen mitt allt, det går inte en dag utan att jag saknar dem, ibland blir jag så besviken på mig själv. Varför orkar jag inte när jag har fantastiska djur att ta hand om. Varför ska det vara så svårt för? Men vad blir bättre av att döma? Faktiskt ingenting.

Jag vet inte hur tydlig jag har varit med att jag är tvångsinlagd. Jag har LPT (lagens psykiatriska tvångsvård). Även om jag förstår att det är för mitt eget bästa så är det fruktansvärt att vara inlåst. Nu på sista tiden har jag fått mer frihet. Jag får gå ut med mamma själv med Puzzel och de släpper på mitt extravak emellanåt. Jag får åka hem på permissioner med personal och jag äter så jag slipper sonden.

Så framsteg har jag allt gjort men det känns så långt kvar, jag vet om att jag blir kvar här i sommar och mitt LPT varar till augusti. Jag hoppas att jag slipper den och kan åka hem då eller innan i bästa fall. Nåväl, jag får ju gå ut hur mycket jag vill egentligen, då jag hela tiden (nästan) har en personal med mig. Jag hoppas att kommande vecka blir bättre i mitt mående, för det har varit tufft men jag får en ny chans, imorgon.