Ibland undrar jag, vem är jag?Träffade psykologen på avdelningen idag, han är bra men är som jag ofta tycker psykologer är, väldigt speciell. Men på samtalen de senaste veckorna har han lyft upp mer om vem jag är. Inte vad andra säger, kritik som positiva kommentarer utan min egen uppfattning. (Jag skrev ju att psykologer är speciella). Han tycker att det ska komma inifrån och det är klart att en del som sägs om mig är sant men han tycker det ska komma inifrån mig, oavsett vad andra har sagt. Jag tolkar det som att jag inte vet vem jag är utan alla andra säger att jag är (…). Kanske är det så, jag vet inte riktigt min egna personlighet. Ätstörningen påverkar mig, mina andra diagnoser med men jag är så mycket mer än bara mina diagnoser. 

Vi formas av det vi har varit med om och det är otroligt sällan jag har blivit accepterad som jag är. Antingen har min övervikt varit ett problem att påpeka, jag är känslig, jag är lat och jag överdriver och förstör allting. Det finns ord som sårar mer än dem där, men när människor hela tiden påpekade att jag var tvungen att gå ner i vikt, fick jag min ätstörning och nu måste jag plötsligt äta för att inte gå ner och för att jag ska må bra. 

Det finns såklart de snällare kommentarerna som att jag är en bra djurägare, kreativ, generös, empatisk och så vidare… jag är ingen elak människa men jag tror jag inte är genomsnäll heller, för är någon det egentligen?

Det är kanske dags att känna efter inombords vad jag tycker om mig själv och då (måste) jag vara snäll emot mig själv också. Jisses, jag har en hel del att jobba med. Har du funnit dig själv?