Förra helgen var Puzzel och min mamma på besök, jag försöker 
verkligen för både hans och Mollys skull att komma hem men 
det är svårt, här sitter jag med extravak och på bilderna vet jag 
att sondslangen syns, men den använder mer sällan nu. Det går 
ju såklart upp och ner men i denna vecka som gick (onsdags) så 
åkte en personal från avdelningen med mig hem och jag fick ner
julen iallafall (har ju inte varit hemma sen nyår ungefär.

Emellanåt känner jag mig otroligt mycket till besvär, att jag tar så 
mycket resurser men jag mår inte så väldigt bra just nu. 
Mitt största problem är att kunna våga hoppas. Att våga tro på en 
framtid som kan bli bra. Så många gånger jag blivit sviken och 
övergiven så är det svårt men de dagar jag inte orkar så orkar personalen 
åt mig. Såklart hoppas jag någonstans att jag ska finna orken
och ta fighten i revansch men det får ta den tid det tar och
framför allt Jag gör så gott jag kan.

Bilderna är oredigerade