Miss Philipsen

Lite djupare

Jag ljuger nästan aldrig utan jag kanske bara inte berättar hela sanningen. Förr struntade jag i vilket, idag känner jag en suck av misslyckande. Vad är rätt och vad är fel? Kan ni säga det till mig?

Det är ingen hemlighet att jag haft självskadebeteende sen jag var elva. Jag har aldrig skurit mig för att dö, tvärtom, för att överleva.

Nu för tiden berättar jag inte om jag självskadar eller inte. Jag orkar inte med frågorna, blickarna, medkänslan. Jag behöver den inte. Jag klarar mig själv, men stolt, det är jag definitivt inte. En del av mig skäms att jag fortfarande gör mig illa när ångesten blir för stor, att jag inte hanterar den på andra sätt.

Men tro mig, ibland hjälper inte de färdigheter jag har som till exempel, skriva, prata med någon, lyssna på musik, ta vid behovs medicin eller liknanden. Självskada är aldrig mitt första val längre, ändå händer det mer och mer och det skrämmer mig.