Det är helt tomt nu när jag börjar skriva. Tomt, förstår ni? Tomt!
Jag springer i en cirkel, om och om igen. Jag springer så fort jag kan med andan i halsen. Emellanåt kommer den ikapp mig men jag springer. Den välter omkull mig, sätter upp hinder på vägen och emellanåt springer jag problemfritt. Men jag springer, jag flyr. Jag springer i en cirkel.

Förlåt. Men det är tomt. Det är verkligen tomt!
Nej, det är inte tomt i hjärnan, jag skriver ju på bra. På något sätt är det tomt… På något sätt är det tomt inuti mig. Som om någonting saknas eller har gått sönder.