Ångesten äter upp mig levande

Det funkar inte längre, och inte blir det bättre av att ingen, faktum är att ingen förstår. Inte ens mina kontaktpersoner kan förstå mig och jag känner mig så ensam. Personalen här på avdelningen är det inte direkt något fel på, de är snälla – men när det gäller att förstå det där med maten. Då är det bara så fel.

Jag vill inte gråta och skaka av ångest hela dagarna. Jag vill vara fri, men hur kan jag någonsin bli det? När jag får ångest av allting. Ångest för att äta, sova, dricka, prata, umgås. Ja allt som har med att leva ger mig ångest just nu.