En sväng av hopplöshet

Det finns inga sätt att förklara längre. Jag har berättat allt jag kan.
De nya såren finns där bara för att utmattningen av att inte få
hjälp när man ber om den, gör så jävla ont i själen och tillslut spricker
det. Jag hade slutat, jag var så förbannat stark och vågade
äntligen be om hjälp. Men då skyllde ni på min ålder, ni tyckte
att min sjukdom kunde stanna upp på ett halvår och sedan fortsätta
när jag blir arton och blir kopplad till vuxenpsyk. Tack, ni höjde
verkligen mitt självförtroende.
Jag vill inte, jag skriker, jag gråter men rösterna är för starka. Jag
kan inte hantera henne. Jag kan inte hantera Angelicka, vad är det
ni inte förstår? Tror ni att allt bara att ett sjukt spel? Tror ni att
allt bara slutar av sig själv? Då ska jag säga dig, att det gör det inte!
Det kanske vänder, det måste vända. Det är det enda jag kan tro på
för att orka med henne. Jag hatar henne, jag hatar rakbladen, jag
hatar min ångest och sömnproblemen!

1 Response

  1. Sandra skriver:

    Jag blir både arg och ledsen när jag läer din text för jag vet precis vad du menar, det är helt jävla hopplöst att söka hjälp i Sverige. Varför? VARFÖR? Det är ju för fan en skam faktiskt!! Hur i helvete kan man inte ta människor på allvar när de faktiskt ber om hjälpen? Tror de att man gör det för att det är kul eller? Jävla puckon! Stå på dig. Kämpa! Du är starkare än du tror.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också

%d bloggare gillar detta: