Okategoriserade

Lusten är ur mig.

De ger dig hopp om frihet.
De påstår att de är oroliga för dig.
De tar dig med våld,
De tvingar dig till saker.
De skrattar åt dina misslyckanden.
Men en sak gör de inte: Hjälper dig inte.

På något sätt hade jag hoppas att jag skulle bli
”Angelicka-fri”, nej inte helt igår men att hjälpen
skulle komma nu. Nu skulle de äntligen hjälpa
mig. Nu när jag är stark och vågar be om hjälp
och är villig att ta emot den, då backar dem.

Endast Gud vet hur ont det gör i mig, ens om han vet.
Att bli sviken är det värsta man kan bli och det blev
jag extremt igår. Luften gick ur mig, orken försvann
och lusten domnar bort. Vad fan ska jag göra?

Jag vill tacka er på socialpsykiatrin som hjälper mig
igenom min svåra period. Dvs. mina kontaktpersoner
och mina föräldrars. Jag vill också tacka min underbara
föräldrar som kämpar nu när jag ger upp. Som aldrig
ger upp hoppet om mig. Det är guldvärt.
Vill även tack mina vänner, som finns där och bara lyssnar.

Jag vill inte sluta nu, men jag orkar inte.
Jag tar det här sakta, för aldrig vill jag bli så sårad igen.
Nej, nu får jag sova på medicin igen.
Hoppas jag blir något bättre med sömnen, då kanske jag
orkar mer av det andra.

2 reaktioner på ”Lusten är ur mig.

  1. Skönt att du fått någon som hjälper i alla fall, det är ett helvete det där. Att det ska vara SÅ svårt att få hjälp liksom. De är rätt tafata om jag får säga mitt.

Lämna ett spår så jag kan finna dig också